Hög skatt garanterar inte god välfärd

Sverige har ett av världens högsta skattetryck. Ändå har vi inte världens bästa välfärd att visa upp – varken i skolan, vården eller omsorgen. Om mer skatt automatiskt gav bättre välfärd, borde Sverige ligga i topp. Så varför gör vi inte det?

Jag coachar ledare i näringslivet. En av dem hade drivit eget sedan tonåren, men tog vid femtio en anställning i stället. Han tyckte det var lite ironiskt – lönen var högre än vad han tagit ut som egenföretagare, men ändå fanns det inte mer kvar när månaden var slut. Högre inkomster hade omärkligt lett till fler utgifter – men inte till ett bättre liv.

Tyvärr ser vi samma sak i vår svenska välfärd.

Sverige slog världen med häpnad när vi mellan 1870 och 1950 gick från att vara ett av Europas fattigaste länder till att bli ett av de rikaste. Under samma period ökade livslängden från 45 till 71 år och barnadödligheten föll från över 22 till under 3 procent.[1]

Det är lätt att tro att vårt välmående byggdes upp under de höga skatter vi är kända för men det stora skiftet till högskatteland kom först senare.

Mellan år 1955 och år 1990 ökade skattekvoten i Sverige från 26 till 57 procent av BNP. [2] Det gick så långt att vi fick det som kom att kallas en ”ofantlig offentlig sektor”.  Under 1990-talet gick vi igenom en kraftig ekonomisk kris och hela systemet behövde göras om i grunden.

Skattekvoten har minskat efter toppåren, men Sverige räknas fortfarande som ett högskatteland då skatteintäkterna överstiger 40 % av BNP. Som jämförelse går gränsen för lågskatteländer vid ett skattetryck under 35 %, där Japan och Schweiz utgör två välfungerande exempel.[3]

Hur fungerar då välfärden i högskattelandet Sverige?

Både bra och dåligt.

Vissa skolor gör ett fantastiskt jobb. Samtidigt går i snitt vart sjunde barn i Sverige ut grundskolan utan att ha de grundläggande kunskaper som krävs för gymnasiebehörighet [4]. Lågskattelandet Japan toppar PISA-testerna i matematik, läsförståelse och naturvetenskap.[3].

 Vissa vårdcentraler fungerar utomordentligt väl och vi har hög klass på vården i många avseenden. Samtidigt har vi långa vårdköer till skillnad från  Schweiz där 94 procent av befolkningen är nöjd med tillgängligheten till vård [3] och  Japan där begreppet vårdkö är närmast obefintligt. [5]

Vissa omsorgsboenden är underbara för både boende och personal. Samtidigt nås vi alltför ofta av larm från boenden där äldre blir undernärda, isolerade och illa behandlade, och där Inspektionen för vård och omsorg (IVO) pekar på allvarliga brister i bemötande och kompetens.[6]

Variationerna inom Sverige går inte att förklara med skillnader i pengar. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys skriver i en rapport [7] att de inte ser något signifikant samband mellan relativt sett höga resultat för kvalitetsindexet och den justerade kostnadsnivån bland regionerna: 

“God kvalitet tycks kunna uppnås utan höga kostnader.”

De som förordar ett fortsatt högt skattetryck hävdar ofta att det behövs för att ha råd med tillräckligt många lärare, sjuksköterskor och liknande. Det resonemanget rimmar illa när vi hör om exempel som Millennium, journalsystemet som Västra Götalandsregionen tvingades pausa efter bara tre dagar på grund av patientsäkerhetsrisker och som sedan skrotades helt. Regionen hade då redan lagt 5,5 miljarder kronor på systemet – pengar som kunnat avlöna många sjuksköterskor. [8]

Precis som ledaren som märkte att en högre lön inte gav mer kvar när månaden var slut, behöver vi förstå att höga skatter inte hjälper om användningen av pengarna är ogenomtänkt. Så länge vi tror att god välfärd kräver hög skatt kommer vi att missa de förbättringar som kan göras här och nu med de resurser som redan finns.

Jag hoppas att vi någon gång kan bli ett föredöme igen, ett land som ger en fantastisk välfärd till en rimlig kostnad och där alla som jobbar i den offentliga sektorn kan känna stolthet snarare än frustration och uppgivenhet.

En väg dit är att lära av de goda exempel som finns och lyssna på de som arbetar i verksamheten snarare än de som stirrar sig blinda på budgetar och förlitar sig på fortsatt höga skatter.  

Bakgrund

Detta är en av flera texter jag skriver som underlag till en kommande roman där två främlingar möts på ett tåg och diskuterar olika sätt att skapa ett samhälle som litar på och tjänar sina medborgare, inte sig självt.

Dessa tankar resulterade också i en debattartikel som publicerades på Företagande.se 260817.

Mer information om mitt författande finns på annikarosendahl.se

Källor

[1] Norberg, J. (2024) The Mirage of Swedish Socialism.

[2] Norrman, E. och McLure, C. E. (1997) ”Tax Policy in Sweden”, i The Welfare State in Transition. Chicago: NBER/University of Chicago Press.

[3] Fölster, S. och Sanandaji, N. (2026) The Welfare State Myth: How Low-Tax Countries Offer the World’s Best Welfare. London: Institute of Economic Affairs.

[4] Skolverket (2023/2024). Betyg och studieresultat i grundskolan.

[5] OECD (2020) ”Waiting Times for Health Services: Next Steps”, i OECD Health Policy Studies. Paris: OECD Publishing.

[6] Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Omfattande arbete för att åtgärda brister inom landets äldreboenden (Iakttagelser i korthet).

[7] Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (2022), Nationell uppföljning av hälso- och sjukvården 2022, Vårdanalys rapport 2022:8.

[8] Kvist, S. (2025) "Rapport: Millennium bör skrotas – alternativen kostar miljarder", Sveriges Radio, P4 Sjuhärad, 3 november 2025 

Your partner does more than you know

When we talk about sharing the work at home, frustration often comes from what is not done. From the things we end up doing ourselves, even though we think someone else should have done them.

It’s easy to feel like a martyr who does “everything” or at least the majority of the work at home.

In a meeting with my Timefinder community, we talked about what happens when we start paying attention to what is being done instead.

One member said that after one of our earlier conversations, she became more aware of what her husband actually did around the house. That shift made it easier for her to let go of some of the frustration she had been carrying.

Another woman said she appreciates how her husband makes beautiful meals, even though the kitchen often looks like a small storm has passed through it afterwards.

I am deeply grateful every time my husband removes dead mice brought in by the cats and clears spiders from the basement.

To appreciate work that is done, we need to see it.

It took me years to realise that my husband regularly empties the water system and airs the heated towel rack.

 

Becoming aware of what others in your household do makes it easier to appreciate what is done and to divide the work in ways that reduce blame and frustration.

Small shifts like these can make a real difference at home.

If you want support in sharing the work at home in a way that feels fair, practical, and sustainable, I have created an online course for that. It focuses on everyday situations and real conversations.

You can read more about it here.

Sharing a home without sharing the same standards

"Whenever my husband cooks, the kitchen is a mess afterwards."

"I want my house to look lived in. My husband wants it so tidy that I feel like I live in a hotel."

These comments came up in a meeting with my Timefinder community. They show how differently we can look at the same situation.

You may find your partner messy.

Your partner may find you pedantic.

At first, we may live quite well with these differences. Over time, they can create frustration, and we may even start to see them as right or wrong. In those moments, it is easy to forget that we come from different families, with different habits and assumptions.

 

One member shared that her husband had never dusted. He grew up in a home where his mother did it. Once she explained what dusting meant to her, they could agree on who would do what. The issue was not willingness. It was a lack of shared understanding.

These conversations matter, and they work best when things are calm, not in the middle of irritation.

If you want help preparing for these conversations and sharing the work at home in a way that feels fair and sustainable, I have created an online course for that. It is practical and grounded in everyday life.

You can read more about it here.

Do you even like dad?

"Do you even like Dad?"

My client stopped in her tracks and looked at her daughter. She had just come home from work after picking her daughter up from school. When she noticed the dishwasher was still full of dirty dishes — even though she had asked her husband to start it before leaving for work — she voiced her frustration in a way that made her daughter react.

 

For my client, her daughter's question became a wake-up call.

She did not want to be a nagging wife or a parent who spoke badly about her partner. At the same time, she did not want to be the one who did almost everything at home.

Once she was clear about this, we could start working on it.

She realised that she often slipped into a martyr role — something she wanted to change. We also agreed that something practical had to change, too. She wanted to enjoy sharing the work with her husband, instead of being the family project manager who divided the tasks and felt annoyed with how he did, or did not do, his part.

If you are in a similar situation, I suggest starting in the same place.

First, be honest with yourself. Do you see yourself as a victim or a martyr? If so, notice this pattern and start to step back from it, little by little.

Second, find better ways of sharing the work at home. A simple first step is to write down what you do. Ask your partner to do the same. Then sit down together, compare your lists, and talk about how you want to handle household tasks going forward.

If you want support in preparing for and having these conversations — and in finding a way to share the work — I have created a course that guides you through this step by step. It focuses on clarity, not blame, and on making everyday life easier for everyone in the household.

You can read more about it here.

A manuscript lost and found

 If you had written for a long time and then your manuscript was lost, what would you do?

To hear what I did, tune in to episode 458 of the podcast Living the Next Chapter. I share my thoughts on this from 10:55 to 12:40.

Direct link to the podcast session.

You can also read a summary of my story here.

In the 1990s, I started writing just to clear my mind. Back then, there was no cloud, and computers weren't as good as they are now. One day, my husband rebooted our computer and lost everything I had written. I was halfway done and decided just to let it be. I probably wasn’t meant to write that book. He, of course, felt awful about it.

A few months later, my husband gave me a CD on which he had written: “It's back!”

He had worked hard to recover my work from the hard disk. Today, it might seem easy, but back then it could be difficult. Seeing my work again made me think I was meant to write it after all.

While on maternity leave, I decided I wanted to publish the book before turning 40. My book, Jenny, Jenny came out when I was 41, but I finished it by 40, so I counted that as reaching my goal.

Since then, I've written many books. 

The journey was long and rocky, but I am happy that writing is now a big part of my life.

Folkhemmet behöver ett ovillkorligt golv

Den situation som folkhemmet skapades för är ett minne blott och bäst-före-datumet på vårt välfärdssystem är sedan länge passerat. Det är dags för en renovering där det stigmatiserande sociala skyddsnätet ersätts av ett ovillkorligt golv för alla. Det är dags för en svensk modell för basinkomst.

Ett desperat skapande av arbetstillfällen

På 1930-talet trodde ekonomen John Maynard Keynes att dagens människor inte skulle behöva arbeta mer än tre timmar om dagen. Tack vare tekniska framsteg skulle vi inte längre ha några akuta ekonomiska problem. I stället för att kämpa för vår överlevnad skulle vi kunna fokusera på att leva klokt, behagligt och väl.

Om Keynes skulle se oss nu, tror jag att han skulle undra hur det kommer sig att vi, trots en hög automatiseringsnivå och levnadsstandard, desperat försöker skapa arbetstillfällen.

En anledning till att vi vill skapa arbeten, till synes till varje pris, är att vårt välfärdssystem skapades när arbetsföra kunde hitta ett passande arbete relativt snabbt.

Skuldbeläggning av de som inte arbetar

När vi i vår alltmer globaliserade och digitaliserade värld inte lyckas skapa tillräckligt många arbetstillfällen, skuldbelägger vi de arbetslösa. Om man inte lyckas hitta eller behålla en anställning, vare sig det är för att ett företag flyttar sin verksamhet utomlands eller för att utbildningen som skulle leda till jobb inte gjorde det, eller för att de som anställer tycker att man är för ung, gammal eller inte passar in i gänget, så är det ens eget fel. Man borde ha utbildat sig annorlunda, sökt fler arbeten, varit villig att flytta ännu längre bort eller inte ha satsat på det där företaget som gick i konkurs.

Arbetsmarknaden har förändrats i grunden och med AI fortsätter förändringen. Att i det läget göra sig beroende av en ständig ström av nya arbetstillfällen är att sticka huvudet i sanden.

Fallgropar i dagens system

Vårt nuvarande system är ineffektivt, inhumant och har flera fallgropar.

Arbetslöshetsfällan är den mest uppenbara. Vårt system utformades när en tillsvidareanställning på heltid var normen. Dagens arbetssökande möter i stället gig-uppdrag, provanställningar och deltidsjobb. Den som tar ett jobb, hur osäkert det än är, riskerar att få sitt inkomstprövade ekonomiska bistånd indraget. I praktiken en marginaleffekt på 100 procent. Om jobbet dessutom kräver en flytt eller kostsam pendling är det inte säkert att det blir ekonomiskt fördelaktigt att arbeta. Då är det rationellt, om än olyckligt, att individen väljer att behålla sitt stöd framför att ta en ekonomisk risk.

Ironiskt nog leder dagens system även till motsatsen: arbetsfällan. Många stannar i arbeten de mår dåligt av för att de inte vågar ta ett nytt jobb som kanske bara erbjuder en provanställning till att börja med. Försäkringskassans statistik visar att det sedan ett par decennier är psykiska diagnoser som orsakar mest sjukfrånvaro. För att låna filosofen Jonna Bornemarks ord: "Förr i tiden var det männens kroppar som slets ut i det industriella arbetet. I dag är det kvinnors psyken som slits ut i det relationella arbetet."  

En tredje fallgrop är ensamhetsfällan. Den som bor ensam får högre bostadsbidrag och försörjningsstöd än den som bor ihop med någon. Det kan verka rimligt, men det kan också leda till att det blir ekonomiskt ofördelaktigt att flytta ihop. Det i sin tur leder till ett sämre resursutnyttjande av bostäder.  Ett annat problem med utformningen av dessa bidrag är kontrollen. Tidigare kunde det räcka att veta om någon var gift eller ej. Nu kan det gå så långt att socialtjänsten gör hembesök och räknar tandborstar för att bedöma hushållets sammansättning.

Ingen ska behöva stanna i ett destruktivt jobb eller en dito relation för att hen inte ser något ekonomiskt alternativ. Ingen ska behöva känna sig mindre värd för att hen av olika skäl inte har möjlighet att försörja sig själv.

Basinkomst: värdigt och ekonomiskt sunt

Basinkomst har sedan 1700-talet setts som ett sätt att minska fattigdom och säkerställa frihet, värdighet och rättvisa. På senare tid ses det också som ett mer ändamålsenligt och hållbart välfärdssystem än sådana som är baserade på krav, misstänksamhet och skapande av arbetstillfällen.

Det första argumentet för basinkomst handlade om allas rätt till jorden och dess resurser. Denna tanke har lett till att man i Alaska sedan 1982 delar ut en andel av statens oljeintäkter till invånarna. Detta, säger de, har bidragit till att de har den högsta ekonomiska jämlikheten av alla delstater i USA.

En nutida variant av argumentet är att inte bara jordens naturliga resurser utan även den rikedom som har byggts upp med hjälp av tidigare generationers arbete och uppfinningar också tillhör alla. En basinkomst är det enklaste och mest effektiva sättet att ge alla som har rätt till gemensamma resurser tillgång till dem.

Ekonomi och moral

Basinkomst kallas ibland medborgarlön och är en regelbunden, ovillkorlig kontantöverföring som betalas till alla invånare individuellt. Barnbidrag är ett exempel på en basinkomst som vi redan har infört.

En vanlig invändning mot basinkomst är den moraliska: är det rätt att folk får pengar utan att arbeta? De som ser detta som ett problem glömmer att detta sker även i vårt nuvarande system.

Ekonomen Thomas Straubhaar avfärdar invändningen helt. Det här är inte en fråga om moral, säger han; det är en fråga om god ekonomi. Att ersätta ett komplext lappverk av bidrag, avdrag och kontrollsystem med en enkel, transparent utbetalning till alla är ett effektivt sätt att använda skattebetalarnas pengar.

De bortser också från att samhällets välstånd skapas av mer än lönearbete. Basinkomst till alla synliggör värdet av det obetalda arbete som utförs i hemmet, föreningslivet och omsorgen om närstående. Ett arbete som i dag varken syns i BNP eller berättigar till pension.

Arbete fortsatt relevant

Många undrar om inte folk skulle sluta arbeta om de fick en basinkomst. Det finns ingen anledning att tro att detta skulle ske. Dels för att basinkomsten, åtminstone till en början, kommer att vara så låg att de flesta kommer att vilja kombinera den med en lön om de kan. Dels för att de studier och piloter som har gjorts runt om i världen inte har visat några sådana indikationer. Det enda man sett är att de som ”bör” arbeta mindre gör det – som de som väljer att studera längre eller lägga mer tid på barn och anhöriga.

Dags att hitta en svensk modell

Grundidén med basinkomst är tydlig, men hur den ska fungera i Sverige och hur vi tar oss från dagens system till basinkomst är inte självklart. Vi behöver prova oss fram.

Det jag skulle vilja se är ett experiment där en kommun, i samarbete med ett universitet, under minst ett år ger alla kommuninvånare – utom barn och pensionärer, som fortsatt får barnbidrag respektive pension – en basinkomst på 4000 kronor i månaden.

Experimentet görs kostnadsneutralt för både mottagare och samhälle genom att deltagarna får en motsvarande reducering av jobbskatteavdrag, bidrag eller skattereduktioner kopplade till kapitalinkomster och ränteutgifter.

Är 4 000 kronor tillräckligt för att göra skillnad?

Den statliga riksnormen för en ensamstående vuxen är 5 220 kronor i månaden. Det bedöms täcka personliga behov som mat, kläder och hygien medan boendekostnad hanteras separat.

En basinkomst på 4000 kronor per månad täcker cirka 75 procent av riksnormen. Det är tillräckligt för att ge en grundtrygghet, samtidigt som det är lågt nog för att experimentet ska finansiera sig självt som nedan exempel visar.

Basinkomst till sjuksköterskan Anna

Anna jobbar som sjuksköterska och har en lön på 41 000 kronor. I experimentet får hon 4 000 kronor i basinkomst samtidigt som jobbskatteavdraget sänks med samma belopp. Nettoeffekten är noll för Anna, men en del av inkomsten är säkrad oavsett om hon jobbar eller ej.

Basinkomst till arbetssökande Simon

Simon är arbetssökande och lever idag på ekonomiskt bistånd (försörjningsstöd). I experimentet får han 4 000 kronor i basinkomst samtidigt som bidraget sänks med samma belopp. Simon får samma summa som tidigare, men kan nu ta korta uppdrag utan att förlora sin grundtrygghet. Simon betalar skatt när han arbetar, och kommunens kostsamma administration och kontroll av honom minskar.

En basinkomst att leva på

Om vi i framtiden ökar basinkomsten till 10 000 kronor når vi en nivå som är nästan dubbelt så hög som dagens riksnorm, en summa som går att leva på, om än knappt.

Vid den här nivån ser vi stora effekter: Simon och tusentals andra skulle lämna socialtjänstens kontrollsystem helt och kostnaderna för handläggning minskar. På sikt får vi ännu större vinster, både mänskliga och ekonomiska. Basinkomstexperiment världen över har visat effekter som minskad kriminalitet, mer entreprenörskap, ökad skolnärvaro och utbildning samt bättre fysisk och mental hälsa.

Även om samhällets kostnader minskar på sikt, innebär en basinkomst på den här nivån att vi behöver hitta finansieringsmodeller för att täcka utbetalningarna innan dess. I Sverige har vi redan de finansieringsverktyg som internationella ekonomer föreslår, såsom moms och progressiv skatt. Genom att använda dessa verktyg mer strategiskt kan vi bygga ett folkhem som är ekonomiskt sunt och samtidigt ger varje medborgare förtroende att forma sitt eget liv.

Ett golv för alla

Philippe van Parijs, en av de ledande forskarna på området, beskriver skillnaden mellan det gamla och det nya systemet som skillnaden mellan ett skyddsnät och ett golv. Problemet med nätet är att det har hål som man faller igenom om man inte uppfyller alla delar i regelverket, medan ett golv ger en grund som alla kan stå på och bygga sina liv från.

Det är det senare vi behöver för att möta dagens och morgondagens utmaningar. Ett system som ger alla samma utgångspunkt. Ett folkhem där alla får lika förutsättningar och förtroendet att göra något bra med dem.

Jag hoppas det finns en kommun som i samarbete med ett universitet vill ta första steget mot en svensk modell för basinkomst så att vi kan börja vår eftersatta modernisering av folkhemmet.

Denna text ledde också till en artikel på Företagande.se:

Välfärden har passerat sitt bäst före-datum – så kan basinkomst frigöra svensk skaparkraft

Bakgrund

Detta är en av flera texter jag skriver som underlag till en kommande roman där två främlingar möts på ett tåg och diskuterar olika sätt att skapa ett samhälle som litar på och tjänar sina medborgare, inte sig självt.

Mer information om mitt författande finns på annikarosendahl.se

Källor och beräkningar

Riksnormen 2026: Baserat på Socialdepartementets officiella nivåer för ekonomiskt bistånd.

Skatteberäkningar: Uppskattat jobbskatteavdrag baserat på Skatteverkets aktuella skattetabeller för en genomsnittlig kommunalskatt på 32 %.

  

Från 3 till 6 årslöner: Huspriserna springer ifrån hushållen

Trots välformulerade bostadspolitiska mål har vi i Sverige en bostadsmarknad det är svårt att komma in på. Köerna till lägenheter är ofta långa och ett eget hus kräver i allmänhet dubbla löner och höga lån.

Det byggs mycket men vi behöver bli bättre på att bygga det som efterfrågas och utnyttja det som redan finns.

Från 3 till 6 årslöner för ett hus

När jag var 5 år gammal flyttade min familj från en hyreslägenhet i Göteborg till en nybyggd villa i Nödinge. Året var 1974 och husets inköpspris var 95 000 kronor. Nyligen var samma hus till salu för 3,3 miljoner kronor. Den nominella ökningen är hela 3600%. Om vi justerar för inflation är den reala ökningen närmare 340%. Detta trots att huset (även om det säkerligen har renoverats och förbättrats) är över 50 år gammalt.

Min bror och jag utanför husen på Mistelgången när de byggdes 1973.

 Vårt tidigare hus är inte det enda som ökat mycket i pris. Enligt Statistiska centralbyråns fastighetsprisindex har de nominella huspriserna i Sverige ökat 1500% mellan år 1975 och 2024. Under samma period har månadslönerna för tjänstemän i privat sektor ökat 900%.

År 1975 kunde en tjänsteman i privat sektor köpa ett småhus för 3 årslöner. 2024 krävdes det 6 årslöner för att köpa samma typ av hus. SCB:s data visar alltså att det har blivit dubbelt så dyrt (relativt inkomsten) att köpa ett hus idag jämfört med 1975. I storstadsområdena är det ännu dyrare och många har svårt att överhuvudtaget komma in på bostadsmarknaden.

Sårbara hushåll

En anledning till att vi kan köpa bostäder trots att priserna ökar snabbare än lönerna, är att vi i högre grad än tidigare är två inkomsttagare per hushåll. Då den extra lönen är nödvändig för att ha råd med bostaden kan den inte bidra till större ekonomiska marginaler i hushållet.

En annan anledning till att vi kan köpa allt dyrare hus är att vi kan ta stora bolån. Pengarna vi lånar tas inte från något bankvalv, de skapas digitalt av banken när lånet tas. Pengar till amortering och räntor måste vi däremot tjäna in.

En kollega förvånades över hur många som tog höga lån i Sverige, detta var inte alls lika vanligt i hans hemland Italien. Statistik från Ekonomifakta bekräftar hans bild. Hushållens skulder som andel av BNP är i Sverige 87% jämfört med Italiens 40. Ändå är vi långt ifrån ensamma i Europa med höga hushållsskulder. Däremot sticker vi enligt Ekonomifakta ut när det gäller räntebindning.

“I Sverige tecknas närmare 90 procent av alla nya bolån med rörlig ränta, att jämföra med knappt 15 procent i euroområdet.”

Att vi har stora lån med rörlig ränta och att huspriserna är så höga att vi behöver två löner för att ha råd med dem gör oss sårbara. Om räntorna går upp eller om en inkomsttagare blir arbetslös, sjukskriven eller ensamstående kan det snabbt bli ekonomiskt omöjligt att köpa eller behålla ett hem.

En finansiell tillgång eller en kostnad?

Många rättfärdigar sina bolån med att huset är en investering, något man kan tjäna pengar på. Men är det verkligen så?

Tillgångar som aktier kan vi tjäna på genom att köpa när priset är lågt och sälja när priset är högt. Med våra hem är det inte lika lätt. De flesta som säljer sitt boende behöver ett annat och även om bostaden har ökat i värde går den värdeökningen ofta rakt in i nästa bostadsköp.

Med tanke på att husägande innebär kostnader för underhåll och förbättringar är bostäder snarare en kostnad än en finansiell tillgång. Om vi inte aktivt köper och rustar upp nedgångna hus, eller väljer att flytta till ett mindre eftertraktat område, är det osannolikt att vi tjänar på stigande huspriser.

Brist på det som efterfrågas

Det är lätt att tro att enda sättet att korta lägenhetsköerna är att bygga flerbostadshus, men enligt en undersökning som Hyresgästföreningen har gjort vill 35–40% av de som bor i lägenhet hellre bo i småhus. Det motsvarar ungefär en miljon hushåll som idag blockerar lägenheter de skulle kunna lämna om steget till en villa inte hade varit oöverstigligt.

SEB:s regelbundna undersökningar visar att en majoritet av hushållen vill bo i småhus. Trots detta färdigställdes år 2024 cirka 25 000 ettor och tvåor, men endast cirka 6 600 småhus.

Villaägarna skriver i sitt bostadspolitiska program att det är dags för ett nytt egnahems­program. 2024 tillsatte regeringen en egnahemskommissionär; Stefan Attefall, som fick i uppdrag att utreda hur fler egnahem kan byggas i Sverige.

Han konstaterar i en delredovisning att Sveriges befolkning under 2010-talet ökade med en miljon invånare. Samtidigt byggde vi bara 100 000 småhus, vilket han kallar anmärkningsvärt. Han säger också att detta är en unik svensk utveckling trots att vi har god marktillgång per invånare. ”I andra europeiska länder utvecklas småhusbyggandet normalt.”

Enligt Stefan är en bidragande orsak de bristfälliga analyser av bostadsbehov som görs. Man bortser från bostäders kvalitativa egenskaper och resonerar bara i kvantitativa termer. Det har vi gjort även tidigare, något Boverket beskriver i ”Boendesegregationens utveckling och mekanismer”.

”Redan vid miljonprogrammets början fanns det indikationer på de problem som senare skulle drabba vissa delar av miljonprogrammet. Trots att de bostadssökande blev allt fler, blev det allt svårare att hyra ut de nybyggda bostäderna. Hushållen valde bort det som politiker, planerare och arkitekter ansåg var det bästa som fanns på bostadsmarknaden, nämligen de nyproducerade, moderna bostäderna.”

Stefan nämner också andra anledningar till att vi inte lyckas bygga enligt de uppsatta målen.  I denna text nöjer jag mig med att konstatera att det är av största vikt att vi inte bara ”bygger mer” utan framför allt bygger det som efterfrågas och ser på helheten när vi planerar bostadsbyggandet.

Vägen framåt

Ett av Stefan Attefalls förslag är att regeringen ska ge Boverket i uppdrag att:

”ta fram en metod för bedömningar av bostadsbehov som även redovisar en bedömning av behovet av olika typer av bostäder. Behovsanalysen ska dels utgå från hushållens sammansättning vad gäller ålder, familjesituation med mera, dels – eller kanske framför allt – i linje med riksdagens bostadspolitiska mål inkludera hushållens värderingar.”

Vi kan hoppas att detta leder till att mer av det som önskas byggs och att vi på sikt kommer närmare det Villaägarna nämner i sitt bostadspolitiska program:

”Sverige behöver en bostadspolitik som underlättar inträdet på bostadsmarknaden, motverkar den bostadsbrist som finns på många håll och möjliggör för fler människor att få bo i ett eget hus.”

Vad kan vi göra nu?

Att bygga mer av det som efterfrågas kommer på sikt att förbättra situationen, men vad kan vi göra här och nu?

För det första kan var och en av oss ta ansvar för vår ekonomiska situation och inte utgå ifrån att värdeökningen av vårt hus kommer oss till godo då detta sällan är fallet. När vi sluter avtal med banken kan vi se till att vara pålästa och göra det vi kan för att affären ska bli så bra som möjligt även för oss som låntagare.

Vi kan också göra skillnad genom att öka utnyttjandet av de bostäder som redan finns.

Ett flertal kommuner i Sverige samarbetar med olika organisationer för att minska antalet ödehus och samtidigt öka utbudet av boenden. Ett exempel är projektet "Lev din dröm Oskarshamn" där kommunen matchar ödehus med intressenter som vill ta hand om huset. Om detta skulle intressera dig kan du se om liknande initiativ finns i din kommun, eller om du kan starta ett.

Om vi vill och har möjlighet kan vi också öka utbudet av boenden genom att hyra ut eventuella fritidshus, Attefallshus eller till och med rum i våra hem. Då kan våra bostäder både bli tillgångar för oss och hem för någon annan.

Jag hoppas att användandet av existerande bostäder och utbudet av efterfrågade bostäder ökar så att fler kan få ett hem utan att behöva vänta i åratal eller sätta sig i ekonomiskt sårbara situationer.

Denna text ledde också till en insändare i Alekuriren v 10 2026, nummer 9.

Bakgrund

Detta är en av flera texter jag skriver som underlag till en kommande roman där två främlingar möts på ett tåg och diskuterar olika sätt att skapa ett samhälle som litar på och tjänar sina medborgare, inte sig självt.

Mer information om mitt författande finns på annikarosendahl.se

Källor

Statistiska Centralbyrån, SEB, Ekonomifakta, Boverket, Hyresgästföreningen, Villaägarna, Egnahemskommissionären och hemsidan om Lev din dröm Oskarshamn.

Avgiftsfri kollektivtrafik: en god och mänsklig samhällsinvestering

 “Kollektivtrafik borde vara gratis,” sa en kollega när vi var i Madrid. Det hade tagit en stund för oss att förstå biljettsystemet och vi var inte helt säkra på att vi hade gjort rätt. “Att ta betalt kostar och krånglet och biljettpriserna gör att folk hellre tar bil”, fortsatte hon.

Det ses ofta som självklart att resenärer ska betala för att åka buss, spårvagn och tunnelbana och att den enda vägen till ett ökat kollektivt resande är att förbättra kollektivtrafiken och samtidigt försvåra för (och ofta skuldbelägga) bilister.

Gratis kollektivtrafik för alla (med början för barn och ungdomar dygnet runt, året runt, som Majblomman föreslår i sin rapport “En meningsfull fritid är bara en hållplats bort”) är ett snabbare och snällare sätt att uppnå målet om ökat kollektivt resande.

Men, är inte skattefinansierad kollektivtrafik dyrt och radikalt?

Faktiskt inte.

Om vi tar hänsyn till hur mycket skatten redan finansierar, vad det kostar att ta betalt, och hur det har gått där detta redan har implementerats, är det uppenbart att avgiftsfri kollektivtrafik är samhällsekonomiskt hållbart och mänskligt värdefullt.

Illustration av Michiel Rosendahl

Skatten står för mer än vi tror

När vi betalar skatt till regionen bidrar vi till att den kan tillhandahålla kollektivtrafik. När vi betalar skatt till kommunen bidrar vi till att kommunen kan köpa biljetter från regionen som de sedan ger skolungdomar och i många fall till seniorer.

För kommunerna innebär denna konstruktion förutom kostnader (kommunerna i Västra Götaland betalar 800 miljoner kronor per år till Västtrafik) också en administrativ börda för inköp, hantering och distribution av korten.

Slutligen betalar de som använder sig av kollektivtrafiken för sina egna biljetter.

En betydande del av kollektivtrafikens biljettintäkter betalas alltså med kommunala skattemedel. 

Det kostar att ta betalt

Att sälja biljetter, drifta biljettmaskiner, uppdatera appar, underhålla system och bemanna kontrollverksamhet är allt annat än gratis. För Västtrafik uppgår denna kostnad till ca 200 miljoner kronor per år.

Försäljningen av biljetter är alltså inte bara en inkomstkälla utan också en kostnadspost.

Om skattepengar redan står för en stor del och det kostar att ta betalt, varför tar regionerna ändå betalt av resenärer?

En anledning är att regionerna, utöver sitt grunduppdrag, har ekonomiska mål att uppfylla.

Ekonomiska mål

Grunduppdraget för kommuner, regioner och stat är att ge så mycket samhällsnytta som möjligt inom de resurser  (huvudsakligen skattemedel) som finns. För att styra arbetet sätts interna mål.

Som Jonna Bornemark beskriver i sin bok Det omätbaras renässans är det vanligt att prioritera lätt mätbara mål högt, även om det blir på bekostnad av viktiga effektmål.

Låt oss ta Sveriges största region, Västra Götalandsregionen (VGR) och tillhörande Västtrafik som exempel.

Västtrafik arbetar kontinuerligt med att göra kollektivtrafiken mer attraktiv så att regionens mål om ett ökat kollektivt resande kan uppnås. Det anses bidra till effektmål som bättre hälsa, ökad rörelsefrihet, minskat bilberoende, mindre klimatpåverkan och högre jämlikhet.

Samtidigt finns ett delmål om att Västtrafik ska uppnå en självfinansieringsgrad på 50%, dvs. biljettintäkterna (som det kostar att få in och som delvis består av skattepengar från kommunerna som vi såg ovan) ska täcka hälften av kostnaderna.

Kostnader påverkar beteenden (därav höga parkeringsavgifter, bränsleskatt med mera). Det betyder  att avsaknad av kostnader också påverkar hur vi beter oss. Det ser vi tydligt på de platser som har infört gratis kollektivtrafik. Där har det kollektiva resandet ökat.

De regioner som arbetar för att öka det kollektiva resandet samtidigt som de försöker uppnå självfinansiering gasar och bromsar därmed samtidigt.

Men tänk om problemet inte bara är målkonflikter utan att biljettintäkterna behövs för att regionens budget ska gå ihop?

Om vi jämför biljettintäkterna med regionernas budgetar och projekt ser vi att utrymmet för gratis kollektivtrafik utan tvekan finns.

Proportioner och prioriteringar

Om vi fortsätter med Västra Götalandsregionen som exempel ser vi att de totala årliga kostnaderna varierar kraftigt. Mellan år 2012 och 2024 varierade de mellan 50 och 86 miljarder vilket ger ett genomsnitt på runt 65 miljarder per år.

I det sammanhanget framstår Västtrafiks biljettintäkter på 3-4 miljarder som en liten post. Att täcka dessa med befintliga skattemedel är inte en dramatisk budgetjustering utan en prioritering.

Ytterligare jämförelser gör detta ännu tydligare. Västra Götalandsregionen (med flera) finansierar till exempel  Västlänken. Ett mångmiljardprojekt som hittills har inneburit åratal av byggstök och ökande kostnader. Införandet och tillbakarullningen av Millennium är ett annat miljardprojekt som regionen har finansierat även om det i slutändan inte gav medborgarna någon samhällsnytta, tvärtom.

Mot den bakgrunden blir det svårt att hävda att avgiftsfri kollektivtrafik är ekonomiskt omöjligt. Speciellt eftersom ett ökat kollektivt resande kan minska andra kostnader i regionen och på sikt betala sig självt.

Samhällseffekter med ekonomisk betydelse

Avgiftsfri kollektivtrafik kan på sikt ge regionen mer än den kostar då förändringar i hur människor lever, rör sig och upplever sin tillvaro påverkar andra kostnader i regionens verksamhet.

Men, kan vi vara säkra på att det vi förväntar oss uppnås?

Som tur är behöver vi varken gissa eller hoppas. Vi kan se hur det har gått där detta redan har införts antingen för alla (som i Luxemburg) eller för ortens invånare (som i Ockelbo kommun  och Tallin) eller för barn och ungdomar (som i London, Östersund och Stavanger).

Ökad vardagsmotion, minskade vårdbehov

Erfarenheter från platser som infört avgiftsfri kollektivtrafik visar som sagt att det kollektiva resandet ökar.  Det studie- och kunskapsunderlag som RISE tog fram på uppdrag av Majblomman visar också att vardagsmotionen ökar istället för att, som många befarade, minska.

Effekterna på bilresandet har varierat från stora till mindre minskningar. Färre bilresor leder till lägre halter av luftföroreningar och partiklar som, enligt en studie av IVL och Umeå universitet, bidrar till inflammation och hjärt-kärlsjukdomar. Lägre halter ger därmed minskat mänskligt lidande och lägre vårdkostnader.

Minskad stress och stigmatisering

Gratis kollektivtrafik minskar den ekonomiska stressen, speciellt för de som är beroende av kollektivtrafiken.

Det kan också minska kostnader för kommuner. Ockelbo kommun har en avsevärt lägre andel färdtjänsttillstånd än kommunsnittet vilket de tillskriver Kuxatrafikens serviceturer. Kuxabussarna är kostnadsfria för kommuninvånarna sedan 1995 är och är därmed “Sveriges äldsta snålskjuts”.

När kollektivtrafiken är gratis för alla minskar de sociala skillnader som annars uppstår kring vem som har råd att förflytta sig. Erfarenheter från kommuner som infört avgiftsfri kollektivtrafik, särskilt för barn och unga, visar att detta minskar stigma och gör det lättare att delta i fritidsaktiviteter och sociala sammanhang.

Ökad rörlighet minskar också isolering, kriminalitet och psykisk ohälsa. Möjligheten att ta sig dit man vill utan att vara beroende av pengar eller skjuts stärker självständighet, trygghet och tillhörighet, vilket i förlängningen minskar behovet av vård och andra samhällsinsatser.

Slutsats

Avgiftsfri kollektivtrafik leder till ökat kollektivt resande och effekter som på sikt minskar andra kostnader som regionen ansvarar för.

Kostnaden bör därför bedömas i relation till samhällseffekterna och regionens totala kostnader och inte som en isolerad post i kollektivtrafikens budget.

• Vi betalar redan huvuddelen av kollektivtrafiken via skatten.
• Det kostar att ta betalt.
• Biljettintäkterna är små i relation till regionernas totala budgetar.
• Effekterna för samhälle, miljö, trygghet och jämlikhet är betydande.
• Internationella och svenska exempel visar att det fungerar

Avgiftsfri kollektivtrafik är varken en utopi eller en ekonomisk omöjlighet. Det är en ekonomiskt och mänskligt god samhällsinvestering.

Jag hoppas det finns fler kommuner och regioner som är redo att följa de goda exempel som redan finns.

Annika Rosendahl, författare och ledarskapsutvecklare

Denna text ledde också till en debattartikel som publicerades på Dagens ETC 260227.

Bakgrund

Detta är en av flera texter jag skriver som underlag till en kommande roman där två främlingar möts på ett tåg och diskuterar olika sätt att skapa ett samhälle som litar på och tjänar sina medborgare, inte sig självt.

Mer information om mitt författande finns på annikarosendahl.se

Källor:

VGRs årsredovisningar från år 2012 till år 2024,  siffror tillhandahållna från Västtrafiks registrator för åren 2012 till 2024, Information från samordnare i Ockelbo kommun, Majblommans rapport ”En meningsfull fritid är bara en hållplats bort” och den studie RISE tog fram som underlag till sagda rapport, en studie som IVL Svenska Miljöinstitutet och Umeå universitet gjorde på uppdrag av Naturvårdsverket samt Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans, en uppgörelse med pedanternas världsherravälde.

When it's time to say something

 One of the hardest things we do as leaders, and sometimes also as colleagues or family members, is addressing poor behaviour or weak performance.

It is tempting to do nothing and hope it will pass.

And yes, sometimes it does pass.

The behaviour might have been a one-off. The performance dip might have been temporary, caused by something we may never know.

Unless the behaviour is so serious that it requires immediate action, I often use a simple rule of thumb:

Once is no time. Twice is a habit.

Once you conclude that you need to act or say something, timing becomes important.

M, one of the leaders I coached, told me that the longer she waited, the worse the conversation usually became.

Still, waiting is common.

S, who participated in one of my leadership programmes, said he had been told that a person he struggled to work with was “known for being difficult” and had “been like that for the last ten years”. Still, no one had managed to help this person change. Maybe for the reason a former colleague of mine described.

She said that managers often avoid marking someone as underperforming in annual reviews. In Sweden, that status triggers a formal process involving HR, documentation, and structured follow-up. It is far easier to set the rating slightly higher and hope things improve on their own.

An American colleague was surprised when he learned how rare it is in Sweden to dismiss someone for reasons other than redundancy. 

Bluntly, he asked:
“If you cannot fire underperformers, how do you run a business?”

The answer is that we find ways to care for both people and business.

Several leaders I coach have taken on people who were labelled difficult or underperforming. In a new team, with different leadership, these same people started to thrive and contribute.

It isn’t about people being good or bad. It’s about fit.

One trait that distinguishes great leaders from good ones is their ability to match the right person to the right task and group.

But what if you cannot find a good fit within your team, or even within your organisation?

Then I think Brené Brown offers wise guidance:

“It’s a big ask to have affection for the people we lead, but it’s a big job. If you can’t cultivate it, it’s better to move that person to a leader who can offer that. That is what the people we’re leading deserve.”

So, to sum up:

• Once is no time. Twice is a habit.
• The longer you wait, the harder it gets.
• People can thrive in a different environment. Adjust the environment or help them find another one.

For more reflections on leadership and time management, you are welcome to follow me on LinkedIn.

From the 8-Hour Triangle to the Life Balance Diamond

Where did my eight hours of free time go?

I still remember how frustrated the woman who attended one of my talks on time sounded when she said it.

She didn’t work more than eight hours a day. She didn’t sleep more than eight hours.
And yet, she couldn’t find anything close to eight hours of free time, time just for herself.

She was referring to the famous slogan coined by social reformer Robert Owen in the 1800s:

“Eight hours’ labour, eight hours’ recreation, eight hours’ rest.”

That simple triangle of balance became the dream of the modern worker. However, it was built on an assumption that doesn’t fit how we live today.

Back then, the model focused on workers (mainly men) and assumed that someone else (mainly women) took care of everything related to home and family. The time spent caring for children, cooking, cleaning, or supporting loved ones wasn’t counted. It simply happened somewhere else, in someone else’s 24-hour day.

Two hundred years later, there is rarely “someone else”. Most of us fit work, rest, care, and everything in between into the same 24 hours.

That is why the Time Use Initiative (TUI) has introduced a more realistic symbol: the Life Balance Diamond.

Unlike the old triangle, the diamond has four sides, reflecting the different parts of life. For many of us, the side representing leisure has become small, or at times, nearly invisible. This leaves many feeling drained or uninspired, the dangerous lack of enthusiasm I talk about in my Courageous Time Management method.

So, if you ever wonder where your eight hours of leisure went, consider this: perhaps you never really had them, at least not since becoming an adult with a family.

When you see your day as a diamond rather than a triangle, you may find more clarity about what truly fills what I refer to as your "glass of time".

For help on how to handle all parts of life within the time you have, you can read or listen to my book Beyond Efficiency or check out the resources on www.annikarosendahl.com.

You can also read more about the Time Use Initiative on this link.

Writing novels in multiple languages

How challenging is it for you to think in two different languages? Each language has its own nuances and cultural contexts. How do you navigate between the two?

To hear my answer to Dave’s question, tune in to episode 458 of the podcast Living the Next Chapter. I share my thoughts on this from 15:10-21:30.

Direct link to the podcast session:

https://pod.link/1607392975/episode/7d35acf28ff2b47132a258f6025c5d50

You can also read a summary of my answer here.

You have an ability that many other authors lack: you can write in more than one language. To you, this is normal. To everyone else, they think, I can't write in Swedish. There's no way I can do that. So, let's discuss this. How challenging is it for you to think in two different languages? Each language has its own nuances and cultural contexts. How do you navigate between the two?

I started out writing only in Swedish. Back then, I had a Scottish colleague who told me: 

“Annika, you should write in English. The Swedish market is too small.”

I laughed and told him I was glad he thought my English was good enough—but the language we used at work was nothing like the language used in writing fiction. So, I tucked the thought away.

Years later, I began to wonder if I could make it happen after all. I even asked a few people about translating my book, but it turned out to be far too expensive for me at the time. Writing was still more of a passion than a livelihood.

That’s when I thought: How hard can it be?

Well… it turned out to be quite hard. Translating Jenny, Jenny into To Love, Guilt and Motorcycles was one of the toughest writing challenges I’ve taken on. I wanted it to read naturally in English, not like a translation. So I worked with beta readers and found a wonderful editor who helped me ensure native speakers wouldn’t stumble over the language.

But of course, it wasn’t only about the words

My editor once flagged a scene where I described a summer night that never really got dark. She thought it was a mistake. I explained that in Sweden, in June, the sun hardly sets at all.

That moment made me realise how much cultural context was woven into my writing.

To help bridge those gaps, I added a short introduction to Love, Guilt and Motorcycles, pointing out some of the quirks that Swedish readers take for granted.

So yes—it’s never just about translation. It’s about carrying the culture, the atmosphere, and the unspoken things too.

 

Apocalypse Now, Again and Always?

Last summer, I visited an exhibition at the Göteborg Museum of Art: Apokalyps – Från yttersta domen till klimathotet (Apocalypse: From the Last Judgement to Climate Threat).

What struck me most wasn't a single artwork or theme, but the realisation that the idea of a looming catastrophe is nothing new. We have always believed the end is near. 

In Christianity—especially during the Reformation—people believed that disasters were punishment for immoral behaviour.

The 1800s brought fear of what industrialisation was doing to society. 

In the 1900s, world wars and nuclear threats took over. 

Today, climate change, AI, and totalitarian ideologies scare us.

The themes change, but fear remains.

One reason we keep returning to these doomsday scenarios is, paradoxically, comfort. 

The exhibition quotes research that explains our fascination with catastrophe as a form of psychological safety. 

As Brianna Wiest puts it: we worry about improbable events because they're "safe problems."

If we worry about an asteroid hitting Earth, we don’t have to deal with the conflict at work. If we focus on AI taking over the world, we can ignore the hard conversations with the neighbour.

While I easily shrug at global fears others carry, I always seem to have something to worry about. Will our cat fully heal from his injury? Will my son find work in a sector that just saw several bankruptcies? Will my business attract new clients?

The answer, of course, is that I don’t know.

That's where trust comes in. Instead of doubt, we need faith in life and in our ability to handle what comes. (I think it sounds even better in Swedish: vi behöver tillit istället för tvivel.) 

One artwork that I looked at for a long time was Hannaleena Heiska’s Rachael #3, inspired by the first Blade Runner film. 

I only recently saw the film, which was made in 1982 and set in the then-distant future of 2019. It’s gritty and dark, and while it had flying cars, it didn’t predict smartphones.

No matter how much we think about the future and try to predict it, there’s always something we can’t imagine yet.

We don't know what's coming, but if we can drop the fear, we might see that whatever comes can be even better than what we can currently imagine. 

Att le mitt i sorgen

I min bok Tack Mamma – en bok för dig som saknar, skrev jag om hur tacksamhet och en större förståelse för liv och död kan hjälpa en på vägen genom sorg.

Trots mitt eget sorgearbete varken kan eller vill jag tänka på hur det vore att sörja sitt eget barns död.

Ewa-Britt berättade i en intervju hur hon hanterade att hennes son blev ihjälsparkad. 

(Extra fruktansvärt! Det var en liknande händelse som inspirerade mig till en viktig del i min bok Jenny, Jenny).

Ewa-Britt tyckte att det hjälpte att låta hennes sons organ doneras. Då kändes det mindre meningslöst. 

Det andra hon gjorde var att låta sig själv sörja hans död samtidigt som hon fortsatte vara tacksam för hans liv.

”Jag tänker på Marcus en gång i halvtimmen. Men jag blir inte ledsen – jag känner ett leende inom mig. Jag kan bli ledsen över det som hände men jag känner mig aldrig ledsen i stunden då jag tänker på Marcus.”

 

Om du går igenom en stor sorg hoppas jag du hittar ditt sätt att gå vidare.

Jag har lagt upp kapitel från min bok Tack Mamma här på min blog. Kanske kan de hjälpa dig att le trots sorgen.

Här hittar du första inlägget.   

You will be judged. Dare to write anyway.

 Can you encourage those who want to be authors but hold back out of fear of judgment?

To hear my answer to Dave’s question, tune in to episode 458 of the podcast Living the Next Chapter. I talk about this from 23:10-32:00.

Direct link to the podcast session:

https://pod.link/1607392975/episode/7d35acf28ff2b47132a258f6025c5d50

You can also read a summary of my answer further below.

So, can you take what you just said and put it in the context of an author—not a figure skater—but an author who feels like all of the things your main character feels in your books? Can you put that in context for an author and encourage them?

I think I can. For a while, I visited schools to talk about writing and being an author. Often, it was teachers of literature or Swedish who invited me, and sometimes it felt like they were quietly confessing something. They would tell me they had a half-finished novel somewhere, but they never completed it.

When I asked why, the answer was often the same. It wasn’t good enough. That was their fear. They had judged their own story so harshly, so early, that they never even let it grow into something finished.

That’s such a pity. If this sounds familiar, I hope you won’t stop yourself. Just write. Write it down. You don’t need permission. Yes, publishing a book can be a challenge, although with platforms like Amazon, it’s more possible than ever. But the writing itself, that act of getting the story out of you, that’s yours. Don’t let fear or perfectionism stand in the way of it.

If writing makes you happy, if there’s a story in you that wants to come out, let it. Don’t censor it. Most likely, your first draft will be messy. That’s completely fine. It’s not supposed to be perfect. It’s just the beginning, a starting point you can build on. Some people describe it as getting the story out of your system. After that, you can shape it, refine it.

There is a delicate moment when a story goes from being just yours to being shared with someone else. When I give something I’ve written to my husband, who is usually my first beta reader, it almost feels like handing him a newborn and saying, Please be kind to my baby.

If you’re just starting out as a writer, choose carefully who you share your early work with. Make sure it’s someone who will handle your story with care. Critique is important, but it should come at the right time. Don’t ask for detailed feedback before you’re ready for it.

 And yes, there’s a parallel here with figure skating too. It’s such a beautiful, expressive sport, but it comes with fear of judgment, both from others and from within. Still, when skaters let go of that fear and simply do what they love, it becomes something extraordinary.

Exactly. For skaters, moving like that on ice is natural. To the rest of us, it looks like magic.

Writing can be the same. Your voice, your perspective, your story might seem ordinary to you, but to someone else, it could be exactly what they need to hear. That thing you’ve been living with quietly, shaping in your thoughts, may strike a deep chord in someone else.

So don’t keep it hidden. Let it out. Share it. You don’t have to be fearless, but don’t let fear have the final word. There’s something beautiful in creating something and offering it to the world. Let’s not try to make something perfect or universally liked because that's never going to happen anyway.

To read more about my books, go to my author page on Amazon or to annikarosendahl.se.

How to deal with moving pieces when writing novels

How do you deal with all the moving pieces when you write a novel?

Dave asked me this, on his podcast. To hear my answer, tune in to episode 458 of  Living the Next Chapter. I share my thoughts on this from 21:30-23:05

Direct link to the podcast session:

https://pod.link/1607392975/episode/7d35acf28ff2b47132a258f6025c5d50

You can also read a summary of my answer here.

I think every author does it differently. I heard about Margaret Atwood. She created a large Excel spreadsheet spanning multiple years. What is happening in the characters’ lives, what is happening in the world, and then she puts it out on a timeline.

I don’t start with a structure, I just get the story out of my head. But then after a while, I write a timeline in Excel. Sometimes I am specific about what year it is, and where the events take place – like in Love, Guilt, and Motorcycles. Other times I am more vague. Like in my story about Rabbitface. I am not saying where it takes place or what year it is. It's somewhere in Oregon, and it’s contemporary. But even if I didn’t write the exact months and places, I still needed to know for myself. How old are they now? Where are they?

So I did start using an Excel sheet to keep track of, like you said, the moving pieces. A story doesn’t have to have a lot of moving pieces of course. There are great novels where the story plays out in a single day.

So it all depends on what you write. It is important to acknowledge that some stories have many moving pieces instead of assuming they should be simple. Instead, let it be as complex as it is and deal with that complication one way or another.

About the Rabbitface series 

What would happen if you took the themes of Dirty Dancing, Wonder,
and Antonia's Line all set against the backdrop of competitive figure skating?

You get Rabbitface: a contemporary romantic drama in 4 parts. 

This is a story about love that defies expectations, the ripple effects of family legacies, and the courage to embrace who you truly are—inside and out.

Heartfelt, multi-layered, and deeply moving, it’s a tale that will touch your heart and stay with you.

The books are available on Amazon.

Why Oregon? The way to the Rabbitface series

You’re a Swedish author who penned a tale set in Oregon. Why Oregon?

To hear my answer to Dave’s question, tune in to episode 458 of the podcast Living the Next Chapter. I describe why Rabbitface takes place in Oregon from 23:10-32:00

Direct link to the podcast session:

https://pod.link/1607392975/episode/7d35acf28ff2b47132a258f6025c5d50

You can also read a summary of my answer here

It all circles back to Tonya Harding. The protagonist in my book, Rabbitface, is a figure skater, much like Harding. Her background is far from affluent, making her skating journey quite unexpected. And since Tonya Harding hailed from Oregon, it made sense to me. Additionally, I researched Oregon's climate and found it similar to Sweden’s, making it easier for me to describe.

I have a friend from Oregon. She sends me photos and answers my questions, which serve as my research input. The story itself couldn’t unfold in Sweden because the stark contrasts between the haves and have-nots are more pronounced in the US. People living in trailer parks versus those with plenty—these differences are not as significant in Sweden. Another critical aspect is the lack of access to healthcare without insurance, which greatly impacts one character's life—a situation uncommon in Sweden.

So, I needed a setting where these elements would make sense. Tonya Harding provided a starting point: Where did she come from? Oregon. Consequently, I researched Oregon and consulted my friend. I also watched movies set in Oregon for inspiration. That way, I discovered its beautiful hot springs—now a key element in one of the books.

Oregon seems like a place where a Swede could feel at home, even though everything is bigger in Oregon, like the trees and lakes.

So I chose Oregon since it’s beautiful and fitting for the narrative.

While those interested in figure skating will find Rabbitface – a love story on ice - particularly engaging, it has wider appeal. The first book follows characters in high school. One of my friends in her 60s enjoyed it despite initially thinking it wasn’t for her age group. There’s no upper age limit; anyone high school age or older may relate to it.

The series delves into life’s shadows and light, exploring how we find ourselves and each other amid adversities. Love stories are central but intertwined with deeper questions about life, death, love, hate, and friendship—themes that naturally weave into my narratives.

Figure skating fascinates me despite not being a skater myself; I danced when I was younger and always admired the beauty and athleticism of skaters. They often receive less attention than other athletes, like footballers, but deserve recognition for their grace and skill.

The idea for Rabbitface emerged while waiting at a hospital during one of my pregnancies. A leaflet about the handicap of being ugly caught my eye—it seemed absurd at first until I realised how societal beauty standards could impact lives profoundly.

In Rabbitface, the protagonist has an injury from childhood affecting her appearance. On the ice, her socioeconomic status or perceived ugliness doesn’t matter—she finds solace and strength there. Her journey reflects defiance against unfair judgments and evolving beyond hiding or fighting against societal norms.

Ultimately, the worst judgment often comes from within ourselves—a theme deeply explored throughout the series as characters seek self-acceptance amidst external prejudices.

About the Rabbitface series 

What would happen if you took the themes of Dirty Dancing, Wonder,
and Antonia's Line all set against the backdrop of competitive figure skating?

You get Rabbitface: a contemporary romantic drama in 4 parts. 

This is a story about love that defies expectations, the ripple effects of family legacies, and the courage to embrace who you truly are—inside and out.

Heartfelt, multi-layered, and deeply moving, it’s a tale that will touch your heart and stay with you.

The books are available on Amazon.