20210326

Jag trodde jag var redo mamma. (Från boken Tack mamma)

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down to the previous post).


Jag trodde att jag var redo, att jag var beredd.

Du hade ju trots allt varit sjuk en längre period. Ja, egentligen hade du ju varit sjuk till och från hela livet. Inte för att jag tänkte så mycket på det när jag var ung. Vi hade så mycket glädjefylld tid tillsammans, även om du var på sjukhus nu och då. Även om du hade värk här och där.

Nej, det var inte förrän du fick den där kraftiga hjärtinfarkten som det gick upp för oss att du skulle kunna dö. Du, vår fina mamma som var den som hade ordning på allting. Som hade betytt så mycket för så många skolbarn, som var både mormor och farmor. Inte kunde väl du dö?

Det gjorde du inte. Inte då.

Perioden efter hjärtinfarkten fick jag hjärtat i halsgropen så fort pappa ringde. Det var några sekunders ovisshet varje gång. Hade du dött? Var du på sjukhus igen? Ett tag var det som om du hade klippkort på ambulansfärder till Akuten. Sedan blev det bättre igen. Sjuka perioder varvades med friskare. Oron för din hälsa var något som blev “business as usual”. Aldrig riktigt frisk men inte livshotande sjuk heller.

När jag fick möjligheten att flytta till Spanien med min familj för att jobba där fanns din hälsa med i beslutsunderlaget. Vi flyttade och kände ett visst lugn i att vi bara var ett par timmars flygresa ifrån er. Ifall vi skulle behöva åka hem i hast. Under vår tid i Spanien lärde vi känna en annan underbar familj från Sverige. Frun i familjen förlorade båda sina föräldrar under tiden som hon bodde utomlands. Jag är så tacksam att du fanns kvar när vi kom hem igen. Du fanns kvar och vi kunde ha våra mor-dotter luncher varje månad. Du kom nästan alltid på dem, förutom när du inte mådde tillräckligt bra, fysiskt eller mentalt.

Din hälsa var med i beräkningen när jag valde att bli Master of my time 2.0.  Jag lämnade min härliga, givande karriär för att skapa något ännu mer tillfredsställande. Mitt eget företag där jag helt och hållet styrde hur jag använde min tid. Jag bestämde mig för att vara hos dig och pappa varje tisdag. Det finns nog ett mänskligt behov av att ta hand om sina föräldrar, tror du inte det mamma? Så mycket som du tyckte om att prata med och ta hand om mormor. Kanske är det vårt sätt att säga tack för allt som våra föräldrar har gett oss? Det kändes bra att vara med er varje vecka.

Att vi var hos er så ofta gjorde också att vi såg vart det barkade. Vi såg att den där snurrigheten och nästan komiska glömskan bara var början. Början på en förändring som gick långsamt. Kanske långsammare än den hade kunnat, tack vare allt du och pappa gjorde för att sakta ner förloppet. Ni gick till läkare, ni provade alternativmedicin, ni investerade tid och pengar för att få mer tid, mer tid tillsammans. Så en dag sa pappa:

“Nu behöver vi en mirakelmedicin, det går oerhört fort nu. “

Ditt minne som till en början gled undan bit för bit försvann plötsligt i stora sjok.

Jag trodde att jag var redo, att jag var beredd. Jag såg ju att du försvann ifrån oss ett steg i taget. Det var ledsamt att se, att vara med om. Jag påbörjade sorgeprocessen redan då. Den mamma jag hade haft fanns ju inte kvar, inte mer än i glimtar. Som i den glimten när du, utmattad av ångestattacker och vandringar med din värkande kropp vilade i soffan, tittade upp på mig och sa:

“Visst är det skönt att vi får rå om varandra?”

Sedan vilade du en stund för att någon minut senare titta på mig igen och säga samma sak. Det var en skön, lugn stund.

Du var på väg bort, och jag var redan i en sorgeprocess. Jag tänkte att jag skulle börja skriva den här boken. Då tänkte jag ha undertiteln Tankar från ett långsamt farväl. Jag trodde att det skulle bli långsamt. Jag trodde att jag skulle klara av sorgen redan innan du försvann.

När du var fångad av ångest skrek du till världen:

“Kan jag inte få dö någon gång?”

Jag sa att du kunde få det, men att du inte kunde bestämma när. Livet skulle bestämma när det var dags. Fram till dess ville jag att vi skulle göra det bästa av tiden som var kvar. Jag unnade dig att få släppa, att få lämna.

Jag trodde att jag var redo, att jag var beredd. Det var jag inte. Det kanske inte går att vara beredd på att förlora en mamma? Framförallt inte en mamma som du.

Min bror ringde på söndag morgon.

“Nu har mamma dött.”

Just då kände jag att det var skönt att du hade fått lämna i sömnen. Jag var tacksam för att vi hade fått besöka dig på sjukhuset – trots coronarestriktioner – kvällen innan. Men sedan.

Sedan kom tomheten. Sorgen. Saknaden. Pappas bottenlösa förtvivlan. Alla vänners – ni hade så många – medkänsla. Du hade förberett oss mamma, du lämnade oss ett steg i taget. Och ändå. Ändå är saknaden och sorgen så stor.

Du var ju världens finaste mamma.

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.


No comments:

Post a Comment