Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma. Jag hoppas det rör ditt hjärta.
(For the English version, scroll down to the previous post).
Jag
trodde att jag var redo, att jag var beredd.
Du
hade ju trots allt varit sjuk en längre period. Ja, egentligen hade du ju varit
sjuk till och från hela livet. Inte för att jag tänkte så mycket på det när jag
var ung. Vi hade så mycket glädjefylld tid tillsammans, även om du var på
sjukhus nu och då. Även om du hade värk här och där.
Nej, det var inte förrän du fick den där kraftiga
hjärtinfarkten som det gick upp för oss att du skulle kunna dö. Du, vår fina
mamma som var den som hade ordning på allting. Som hade betytt så mycket för så
många skolbarn, som var både mormor och farmor. Inte kunde väl du dö?
Det
gjorde du inte. Inte då.
Perioden efter hjärtinfarkten fick jag hjärtat i
halsgropen så fort pappa ringde. Det var några sekunders ovisshet varje gång.
Hade du dött? Var du på sjukhus igen? Ett tag var det som om du hade klippkort
på ambulansfärder till Akuten. Sedan blev det bättre igen. Sjuka perioder
varvades med friskare. Oron för din hälsa var något som blev “business as usual”.
Aldrig riktigt frisk men inte livshotande sjuk heller.
När jag fick möjligheten att flytta till Spanien med min
familj för att jobba där fanns din hälsa med i beslutsunderlaget. Vi flyttade
och kände ett visst lugn i att vi bara var ett par timmars flygresa ifrån er.
Ifall vi skulle behöva åka hem i hast. Under vår tid i Spanien lärde vi känna
en annan underbar familj från Sverige. Frun i familjen förlorade båda sina
föräldrar under tiden som hon bodde utomlands. Jag är så tacksam att du fanns
kvar när vi kom hem igen. Du fanns kvar och vi kunde ha våra mor-dotter luncher
varje månad. Du kom nästan alltid på dem, förutom när du inte mådde
tillräckligt bra, fysiskt eller mentalt.
Din hälsa var med i beräkningen när jag valde att bli Master
of my time 2.0. Jag lämnade min
härliga, givande karriär för att skapa något ännu mer tillfredsställande. Mitt
eget företag där jag helt och hållet styrde hur jag använde min tid. Jag bestämde mig för att vara
hos dig och pappa varje tisdag. Det finns nog ett mänskligt behov av att ta
hand om sina föräldrar, tror du inte det mamma? Så mycket som du tyckte om att
prata med och ta hand om mormor. Kanske är det vårt sätt att säga tack för allt
som våra föräldrar har gett oss? Det kändes bra att vara med er varje vecka.
Att vi var hos er så ofta gjorde också att vi såg vart det
barkade. Vi såg att den där snurrigheten och nästan komiska glömskan bara var
början. Början på en förändring som gick långsamt. Kanske långsammare än den
hade kunnat, tack vare allt du och pappa gjorde för att sakta ner förloppet. Ni
gick till läkare, ni provade alternativmedicin, ni investerade tid och pengar
för att få mer tid, mer tid tillsammans. Så en dag sa pappa:
“Nu behöver vi en mirakelmedicin, det går oerhört fort nu.
“
Ditt
minne som till en början gled undan bit för bit försvann plötsligt i stora
sjok.
Jag trodde att jag var redo, att jag var beredd. Jag såg
ju att du försvann ifrån oss ett steg i taget. Det var ledsamt att se, att vara
med om. Jag påbörjade sorgeprocessen redan då. Den mamma jag hade haft fanns ju
inte kvar, inte mer än i glimtar. Som i den glimten när du, utmattad av
ångestattacker och vandringar med din värkande kropp vilade i soffan, tittade
upp på mig och sa:
“Visst är det skönt att vi får rå om varandra?”
Sedan
vilade du en stund för att någon minut senare titta på mig igen och säga samma
sak. Det var en skön, lugn stund.
Du var på väg bort, och jag var redan i en sorgeprocess.
Jag tänkte att jag skulle börja skriva den här boken. Då tänkte jag ha
undertiteln Tankar från ett långsamt farväl. Jag trodde att det skulle
bli långsamt. Jag trodde att jag skulle klara av sorgen redan innan du
försvann.
När du var fångad av ångest skrek du till världen:
“Kan jag inte få dö någon gång?”
Jag
sa att du kunde få det, men att du inte kunde bestämma när. Livet skulle
bestämma när det var dags. Fram till dess ville jag att vi skulle göra det
bästa av tiden som var kvar. Jag unnade dig att få släppa, att få lämna.
Jag trodde att jag var redo, att jag var beredd. Det var
jag inte. Det kanske inte går att vara beredd på att förlora en mamma?
Framförallt inte en mamma som du.
Min bror ringde på söndag morgon.
“Nu har mamma dött.”
Just
då kände jag att det var skönt att du hade fått lämna i sömnen. Jag var tacksam
för att vi hade fått besöka dig på sjukhuset – trots coronarestriktioner – kvällen
innan. Men sedan.
Sedan
kom tomheten. Sorgen. Saknaden. Pappas bottenlösa förtvivlan. Alla vänners – ni
hade så många – medkänsla. Du hade förberett oss mamma, du lämnade oss ett steg
i taget. Och ändå. Ändå är saknaden och sorgen så stor.
Du var ju världens finaste mamma.
***
Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar.
Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.
Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.
Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.
No comments:
Post a Comment