20210630

First Accept. Then move on.

     “Crap. Crap, crap, crap!” Vance paced the small room. Even from the other side of the conference room Minda could see the small beads of sweat on her colleague’s forehead.

    “What?”

    “I have the stupidest team on earth. I just told them to fix the problem, but they said that even if they work all night they will not have fixed it before tomorrow. And we all know who will be here for the demo. I am dead. My career is over. I can’t come in tomorrow. I really can’t. It will be so embarrassing so…”

    “Calm down.”

    He stopped and stared at her.

    “Calm down? Are you out of your mind? My career is over, and you are telling me to relax?”



    “If it is already over, what are you so upset about?”

    “You really don’t get it! My team has programmed the soap dispensers in the whole building. We have used AI. The team has taught the computers to recognize hands.”

    “I know. You showed me the other day.”

    “I know I did. And I have already told the leadership team that it works. So tomorrow the CEO will come here for the demo. But when he puts his hands under the dispenser, no soap will come out. Heck, I am so screwed.”

    “Did it stop working?”

    “It is still working. For white hands. It is unbelievable and embarrassing, but it only works for white hands. My idiot team only showed pictures of white hands to the computer when they taught it to recognize hands.”

    Minda couldn’t stop a low chuckle.

    “It’s not funny! It’s horrible! We all know our CEO is as black as can be! It won’t work for him. We will be seen as racist or completely incompetent. I don’t know what to do!”

    “Of course you don’t know what to do. You’re too busy screaming about how much you hate this situation.”

    “Can you blame me?”

    “I never blame. Or complain. It is as useless as what you are doing now.

    “What?”

    “Fighting something that has already happened. Just accept it.”

    “Accept it? What? Am I supposed to give up?”

    “Of course not. You will deal with the situation. But you can’t do that until you accept it. You and your team messed up. Accept it.  It has already happened. Stop whining about it.”

    Vance sat down, put his elbows on his knees and his head in his hands. After a while his breathing slowed down. “We messed up. It is what it is.” His voice was calm. He sat himself up and looked at her. “Well, I guess we could…”

    “See? You had to accept it before you could come up with a way forward.”

    He stood up and exhaled loudly. “You know I hate it when you’re right, don’t you?”

    “Of course I do.” She winked. “I have accepted that long ago.”

 Whatever situation you are currently in but dislike – be it a delayed project, a relationship that has ended or a body that has more or less fat on it than you would like – accept it. Once you have, you can decide what to do next with a clear mind.

 *The story about soap dispensers only working for white people is unfortunately true. In 2017 there was a big debate about “racist soap dispensers”. The underlying problem was the lack of diversity in the teams programming the (not so) smart machines.  

20210618

Tack mamma, för din skönhet

 Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).



Du var skönheten i byn. Din mamma sydde dina kläder och klädde upp dig som en docka. Många var det som föll för din skönhet, en skönhet du nästan skämdes för, en skönhet du dolde. Du hade lärt dig, som så många av oss gör, att det var fult att skina för starkt.

Vi hade det roligt när vi gjorde oss fina du och jag. Vi valde alltid annorlunda, färgglada kläder. Att följa ett givet mode eller att smälta in i mängden var inget för oss. Tack för alla gånger vi handlade roliga kläder på rea eller utomlands, som på Tati i Paris. Tack för att vi gick på en färganalys tillsammans och fick höra att vi är “höstar” som passar i murriga höstfärger. Så passande för dig som föddes i färgglada september.

När pappa hade varit på tjänsteresa åkte vi ofta och hämtade honom flygplatsen. Du klädde alltid upp dig då. Själv har jag hämtat min man på alla möjliga ställen, klädd i jeans och en jacka som är lämpad för Göteborgs blåsiga, blöta väder. Så gjorde inte du. Om du skulle hämta pappa efter att han hade varit borta var det kjol eller klänning som gällde. Lite mascara och några droppar parfym från någon av alla de parfymflaskor han hade gett dig. Ni har fortfarande många flaskor parfym hemma. Fler än du någonsin kunde använda. Alla dessa presenter till dig var ännu ett bevis på pappas starka kärlek.

Från det att jag var i tonåren var det många som trodde att vi var systrar. Vi var så lika. Ibland behöver jag titta både en och två gånger på gamla foton för att se om det är du eller jag på dem. Jag vande mig vid att besvara hejandet från människor jag inte kände. De kunde tro att jag var du och om jag inte skulle heja tillbaka skulle de undra varför du var oartig.

Tack för din skönhet och din vilja att vara så fin som möjligt. Tack för att ditt ljus sken vidare i mig, så starkt att min man inte kunde undgå det. Det var mitt leende, min inre sol som han föll för. Det ljuset fick jag från dig. Jag ärvde en del av din skönhet, och jag ärvde din oro över att skina för starkt.

Inte för att jag oroade mig för att min skönhet skulle skina för starkt. Jag betraktade mig inte som vacker. På sin höjd gullig eller kanske söt. Men jag märkte att jag lärde mig lätt, att jag var snabb. Som när läraren under ett test av läshastighet bad mig börja om, hon måste ha gjort något fel när hon startade tidtagaruret. Jag gjorde det igen och hon bleknade. Hon hade inte gjort fel. Jag läste snabbt redan i lågstadiet. I mellanstadiet sade läraren vid samma test att jag läste snabbare än alla lärarna. Efter en stund märkte jag att min snabbhet kunde vara jobbig för klasskamraterna, för lärarna.

“Är du redan klar, Annika? Du kanske, du kanske kan läsa boken en gång till?”

Tack till mig själv för att jag till slut lärde mig att ingen behöver dölja sitt ljus. Vårt ljus sätter ingen annan i skugga. Det lyser upp alla som kommer i vår närhet. Det gick inte att dämpa ditt ljus mamma, även om du försökte.

Det går inte att blända av solen.

 

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här.

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.


Thank you, mum, for your beauty

 Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)



You were the belle of the ball around town. It was Grandma, who made your clothes, and dressed you up like a doll. Many were captivated by your beauty, you were almost ashamed of it, you tried to hide it. You were taught, like so many of us, to not shine too bright.

            We had such a fun time getting ready, you and I, choosing bold and colorful clothing. We never cared about fashion trends. Thanks for all the times we went shopping at a sale or on vacation, like at Tati in Paris. Thanks for bringing me to the color analysis consultants, who told us we were "autumns" and that the warm color scheme of fall suited us. Perfect for you, born in the colorful month of September.

            We often picked Dad up at the airport when he returned home from a business trip. You made sure to dress your best. You made an effort in contrast to me, picking my husband up from just about everywhere, wearing jeans and a jacket, suitable for the wet, windy weather of Gothenburg. When picking Dad up, your dress code was either a skirt or a dress. Some mascara and a little perfume out of the many he'd bought for you. There are still bottles of perfume at your house. More than could ever be used up. All these gifts were yet more tokens of Dad's undying love for you.

Since my teenage years, many people have thought we were sisters. We were almost identical. Sometimes, when I look at old photos, I need to look twice to determine who is who. I got used to replying "hi" to strangers. If they'd mistaken me for you, I wouldn't want them to think you were rude.

Thanks for your beauty and your desire to always look your best. Thanks for letting your light shine on through me, so strongly that my husband couldn’t miss it. It was my smile, my inner sun, which made him fall in love with me. I got that light from you. I inherited a part of your beauty, although I also inherited your fear of shining too bright.

            Not that I worried about my beauty shining too brightly because I didn't see myself as beautiful. Pretty possibly, or maybe cute. However, I did notice that I was a quick learner, that I was fast. Like that one time in primary school, when I did a speed-reading test, my teacher asked me to start over, suspecting she had started the timer wrong. When I got the same result, she was stupefied. When taking that test again in middle school, my teacher said that I read faster than all the teachers.

After a while, I noticed my speed becoming a nuisance for my classmates and teaches. "You're done already, Annika? Maybe you could read the book again?"

A thank you to myself for finally understanding that no one should need to dim their light. Our light never casts a shadow on others, it lights up everyone close to us. It was impossible to dim your light, Mum, even if you tried.

            You simply cannot dim the sun.

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

20210616

A surprising way to sustain a good habit

Knowing what is good for us and doing what is good for us can be two different things, do you agree?

Many would like to train more, but even if they understand that it is good not only for their well-being, but also for their time management, it can be hard to get going.

One way to create and sustain an exercise habit, well any habit really, is to do it for someone else.



Let me tell you about Tim Boyle.

He wanted to take up running but had a hard time staying motivated. Then he realized that there are people who would love to run but are unable to. People without legs, people with other disabilities.

“Who am I to not run just because I don’t feel like it one day, when there are people who would love to run if only they could?”

Tim asked on Facebook if anyone would like him to run for them.

Michael, with Down syndrome and hip dysplasia said he would love it if Tim would run for him.

This exchange turned into Irun4.

This organization has now matched some 17000 runners with buddies.

What habit do you want help to create and keep up?

Can you find someone who would love to do that, but is unable to?

In that case, do it not just for you, but also for your buddy.

Then staying motivated will be a piece of cake.

20210611

Tack mamma, för effektivitetsmonstret

 Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).



Listor och lappar. Våra bord var fyllda av dem. Alla dina att-göra-listor.  Punkter som ströks över och lades till, lappar som försvann och listor som överlappade varandra. Du försökte alltid komma på hur du kunde kombinera olika saker.

“När vi ändå gör det där, så kan vi också göra det här.”

Jag minns hur pappa, frustrerad vid ett sådant tillfälle, hävde ur sig:

“Men ta det lugnt, ditt jäkla... effektivitetsmonster!”

Jag tyckte om ordet effektivitetsmonster. Jag var ju ett själv.

Sysslolös var jag sällan. Och om jag någon gång var det, så fick hjärnan tänka vidare. Ofta på berättelsen som fanns i huvudet i väntan på att jag skulle skriva ned den.

Jag lärde mig att bli effektiv och att planera, av dig. Och jag lärde mig att inte stressa som du. Stress var en stor del av ditt liv. Den där känslan att du hela tiden låg efter, att det alltid var något du behövde göra. Att om du inte hela tiden gjorde någonting var du inget värd.

Som den där lappen jag hittade på en plastficka hemma hos er. I din fina handstil stod det: “Att göra om tid ges”. Jag log. Jag som hjälper så många att förstå att tiden alltid ges, så långe som vi räcker ut handen och tar emot den. Och sedan håller om den utan att låta den rinna mellan fingrarna.

En av de kvinnor jag coachade angående tidshantering frågade mig hur det kom sig att jag hjälper kvinnor göra det de vill, inte det de hinner. Jag verkade ju ha full kontroll utan minsta stress. Som om tiden vore på min sida. Hur kunde jag förstå uttröttade och stressade kvinnor som hon? Det var inte förrän hon sa det, som jag kom på att det var ännu en sak du gav mig.

Min marknadsföringsbyrå hade försökt flera gånger att få en Askungesaga ur mig.

De ville att jag skulle berätta att jag en gång hade haft problem med tidshantering. Att jag hade slösat bort min tid innan jag äntligen kom på hur jag skulle använda den. Eller att jag hade stressat och kanske till och med bränt ut mig innan jag kom på min lösning. Det var nästan som att de blev besvikna när jag berättade att jag alltid har varit effektiv, att jag alltid har använt min tid på ett genomtänkt sätt. Jag har inte jagat tid, jag har använt den. Det blev ingen bra maknadsföringsberättelse av det. Det var inte förrän jag talade med den här kvinnan som jag kom på att du var Askungen men att den goda fen kom till mig. Du hade problemet, jag fick lösningen. En lösning jag har gett många vid det här laget. Mina kunder berättar hur de ser helt annorlunda på livet efter att de har arbetat med mig. De har hittat ett lugn och framförallt en glädje de hade tappat bort.

Du fortsatte med ditt stressande långt efter att du blev pensionär.  Känslan att du behövde göra något, och sedan något annat och om du inte gjorde allt det där var det för sent på något sätt. Den känslan hade du alltid kvar. Även när du inte hade några barn att ta hand om, varken dina elever eller dina egna barn. Känslan satt så djupt.  Om jag hade kommit på det när marknadsföringsbyrån intervjuade mig hade de hittat en berörande berättelse. Berättelsen om en kvinna som släpper ut andra kvinnor ur sina tidsfängelser, men som aldrig lyckades släppa ut sin egen mamma. Dörren till tidsfängelset kan bara öppnas inifrån och hur många nycklar jag än kastade in hittade jag aldrig en du var redo att använda. Tack mamma, för att du hjälpte mig bli riktigt bra på att hjälpa andra med det jag så gärna hade velat hjälpa dig med.

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här.

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.


Thank you, mum, for the efficiency monster

 Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)



Lists and post-it-notes. Every table was covered with all your to-do lists. Crossing off, adding more, notes disappearing and lists overlapping each other. You were always multi-tasking,

"While doing this, we could also do that."

I remember when Dad, out of frustration, exclaimed,

"Take it easy, you darn… efficiency monster!"

I liked the expression, "efficiency monster". After all, I was one myself. I was seldom bored, and if I ever was, I got creative. Often, it was a story, waiting to be written.

I learned to be efficient, to plan, all from you. I also learned to not stress the way you did. Stress was a big part of your life. Feeling as if you were behind, like there was always something needing your attention. Feeling as if you were worthless if you weren't productive at all times.

            Just like the note that I found on a plastic folder at your house. Written in your neat handwriting, it read, "To do, if time is given." I smiled. I help so many people with this particular concept. Time is always given, as long as we stretch our hand out and accept it when it is presented to us. And then hold on to it and don’t let it slip through our fingers.

One of the women, whom I coach in time management asked me why I help women do what they desire, not what they have time to do. I seemed to be totally in control, completely stress-free. As if time were on my side. How could I possibly understand an exhausted, worn-out woman like her? It wasn't until she'd said it, that I understood what other gifts you gave me.

            My marketing agency wanted to milk a Cinderella story out of me. Wanting me to say that, back in the day, my one big problem was time management. That I'd wasted my time before I finally realized how to use it; or that, in the past, I had burnt out before I figured out the solution. They were almost disappointed when I said I was just naturally efficient, that I've always used my time well and thought through every step carefully. I haven’t chased time; I have utilized it. But that wasn’t a good enough story, not sufficiently enticing or marketable. When I talked to that woman, that's when I understood. You were Cinderella, but the fairy godmother came to see me. You had the problem, and I received the solution. A solution that I've given to a whole lot of people since then. My clients tell me how, after working with me, they see life in a new light. They've found peace, and especially, a delightfulness that they'd lost.      

            Even when retired you kept stressing. The feeling of needing to do something, and then moving on to the next task, and then the next. That feeling stayed with you. Even after we kids had moved out, and after having no students to care for. The stress was so deeply rooted in you. If only I had recognized that at the marketing agency interview, that would have been a great story. The story of a woman, constantly letting women out of time jails, but who couldn't rescue her own mother. The lock to the time jail can only be opened from the inside, and no matter how many keys I threw at you, I never found the ones you were ready to use.

Thank you, Mum, for you helped me to teach others what I would have loved to teach you. 

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

20210604

Tack mamma, för Kulla-Gulla

 Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).



Som lärare visste du hur viktigt det var för barn att läsa mycket. Du gav mig Kulla-Gulla och Kitty-böckerna tidigt. Du ville vara säker på att jag skulle hitta något jag skulle gilla så att jag inte skulle se läsning som något tråkigt. Kanske hade du inte hört uttrycket: Be careful what you wish for, you may just get it. För du fick så mycket mer än du önskade dig. Du fick inte bara en dotter som tyckte om att läsa, du fick en som inte kunde sluta.

Det blev ett stående skämt i familjen att så fort ni ropade på mig så visste ni vad svaret skulle bli. “Bara denna sidan”, eller möjligen “bara det här kapitlet”. Du introducerade mig till en värld av böcker och jag har aldrig lämnat den världen. Jag har till och med berikat den med mina egna. Böcker som du läste och tyckte om. Speciellt min debutroman Jenny, Jenny, som du skrev följande om i ett vykort till mig (ni var på resa igen när du läste den):

”Tårarna bara rinner Annika...”

Du blev upprörd över att böckerna inte fick mer uppmärksamhet. Som förälder tyckte du det var orättvist att andra författare satt i TV-soffor och berättade om böcker som enligt dig inte alls var lika bra som mina.

Tack mamma för att du introducerade mig till läsandet. Tack mamma och pappa för att ni har varit mina största supportrar när det gäller mitt skrivande och andra drömmar i mitt liv.

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här.

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.


Thank you, mum, for Kulla-Gulla (and other books)

 Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)



As a teacher, you knew how important regular reading is for children. You gave me books early on in life. You wanted me to find a genre that I'd like so that I wouldn't find reading boring. Maybe you hadn't heard the saying, "Be careful what you wish for, lest it come true." For you got so much more than you wished for. Not only did you get a daughter, who loved reading, but who wouldn't stop.

            When you called me, you knew I'd respond, "Just one more page," or possibly "Just one more chapter." After a while, it became an inside joke. You introduced me to the world of books, and I've never left it. I've even enriched it with some of my own. Books, which you read, Mum, and liked. Especially, my first novel, Jenny, Jenny. You read it while on vacation, and in a postcard you wrote this about the book,

"The tears just won't stop flowing, Annika…"

You were upset my books didn't get more attention. In your biased opinion as a loving parent, you thought it unfair that other writers, with their, not as dazzling books, got invited to talk on TV.

            Thanks, Mum, for introducing reading to me. Thank you, Mum and Dad, for being my number one supporters of my writing as well as my other dreams. 


* Kulla-Gulla is a Swedish book series
for children by Martha Sandwall-Bergström

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

20210602

“What if I am not good enough, if I work less?”

He has a higher level of education than most. He has achieved a lot in his life and works at a company that many would love to work at. In addition, he is a caring and loving person who speaks several languages after having lived and worked in many different countries.

He works far more than the normal 40 hours a week. Cutting down feels impossible, he barely manages to do his work as it is.

I know all of this because I have the privilege to coach him and other leaders throughout a year.

During one of our interesting talks, he softly said:
“What if I am not good enough if I work less?”



 

It doesn’t matter how accomplished we are, the feeling of not being good enough is shared by many. Regardless of what we achieve, regardless of how much we do the things we believe are expected from us.

He is not the only one who works excessively to compensate some imaginary inadequacy.

It is time for all of us to stop equating spending many hours doing something with delivering great value.

I am not saying that someone who works 40 hours a week does better work than someone who works 60 hours a week. But I am saying that the opposite is not true either. It’s simply not that simple.

It is not about how many hours we work; it is about how we use the hours.

Great ideas come when we are relaxed.

Great value is often created when we collaborate with others.

Having fun together with your colleagues on the journey towards the deadlines lead to better results.

All of that requires energy and peace of mind.

Not hours.

Dare to work less hours.

Dare to believe you are good enough.

Why?

Because you are.