Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma. Jag hoppas det rör ditt hjärta.
(For the English version, scroll down and then click on previous post).
Du
var skönheten i byn. Din mamma sydde dina kläder och klädde upp dig som en
docka. Många var det som föll för din skönhet, en skönhet du nästan skämdes
för, en skönhet du dolde. Du hade lärt dig, som så många av oss gör, att det
var fult att skina för starkt.
Vi hade det roligt när vi gjorde oss fina du och jag. Vi
valde alltid annorlunda, färgglada kläder. Att följa ett givet mode eller att
smälta in i mängden var inget för oss. Tack för alla gånger vi handlade roliga
kläder på rea eller utomlands, som på Tati i Paris. Tack för att vi gick på en
färganalys tillsammans och fick höra att vi är “höstar” som passar i murriga
höstfärger. Så passande för dig som föddes i färgglada september.
När pappa hade varit på tjänsteresa åkte vi ofta och hämtade honom på flygplatsen. Du klädde
alltid upp dig då. Själv har jag hämtat min man på alla möjliga ställen, klädd
i jeans och en jacka som är lämpad för Göteborgs blåsiga, blöta väder. Så
gjorde inte du. Om du skulle hämta pappa efter att han hade varit borta var det
kjol eller klänning som gällde. Lite mascara och några droppar parfym från
någon av alla de parfymflaskor han hade gett dig. Ni har fortfarande många flaskor parfym hemma.
Fler än du någonsin kunde använda. Alla dessa presenter till dig var ännu ett
bevis på pappas starka kärlek.
Från det att jag var i tonåren var det många som trodde
att vi var systrar. Vi var så lika. Ibland behöver jag titta både en och två
gånger på gamla foton för att se om det är du eller jag på dem. Jag vande mig
vid att besvara hejandet från människor jag inte kände. De kunde tro att jag var du och om
jag inte skulle heja tillbaka skulle de undra varför du var oartig.
Tack för din skönhet och din vilja att vara så fin som
möjligt. Tack för att ditt ljus sken vidare i mig, så starkt att min man inte
kunde undgå det. Det var mitt leende, min inre sol som han föll för. Det ljuset
fick jag från dig. Jag ärvde en del av din skönhet, och jag ärvde din oro över
att skina för starkt.
Inte för att jag oroade mig för att min skönhet skulle
skina för starkt. Jag betraktade mig inte som vacker. På sin höjd gullig eller
kanske söt. Men jag märkte att jag lärde mig lätt, att jag var snabb. Som när
läraren under ett test av läshastighet bad mig börja om, hon måste ha gjort
något fel när hon startade tidtagaruret. Jag gjorde det igen och hon bleknade.
Hon hade inte gjort fel. Jag läste snabbt redan i lågstadiet. I mellanstadiet
sade läraren vid samma test att jag läste snabbare än alla lärarna. Efter en
stund märkte jag att min snabbhet kunde vara jobbig för klasskamraterna, för lärarna.
“Är du redan klar, Annika? Du kanske, du kanske kan läsa boken en gång till?”
Tack
till mig själv för att jag till slut lärde mig att ingen behöver dölja sitt
ljus. Vårt ljus sätter ingen annan i skugga. Det lyser upp alla som kommer i
vår närhet. Det gick inte att dämpa ditt ljus mamma, även om du försökte.
Det går inte att blända av solen.
***
Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar.
Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar. Första kapitlet hittar du här.
Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.
Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.
No comments:
Post a Comment