20211217

Tack Kerstin, för att du är som mamma

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).



“Hur visste du vad du skulle välja?”

Vi var ute och gick med Sissi, min underbara cockerspaniel, när jag frågade dig hur du hade valt “vad du skulle bli”. Jag var mitt uppe i mitt gymnasieval (eller var det välja vad jag skulle göra efter gymnasiet?) och visste inte vad jag skulle välja. Ditt svar var snabbt.

“Det fanns inte så mycket att välja på då. Som kvinna kunde man bli hemmafru, lärare eller sjuksköterska.”

Du blev lärare, men jobbade även på sjukhus nu och då. Du höll döende sällskap. Så typiskt dig att vilja hjälpa även på sätt som var jobbiga för dig.

När du togs in på sjukhus för sista gången fick vi Kerstin som kontaktperson. Under restriktionerna som rådde under corona blev kontaktpersonen ännu viktigare än om vi hade kunnat besöka dig. Kerstin blev vårt sätt att hålla kontakt med dig.

När du fyllde år kunde pappa, min bror och era goda vänner Jan och Angela lämna presenter som personalen fick ge dig. De berättade hur glad du blev över blommorna, hur du strök dem mot din kind. Kerstin tyckte om dig och jag är säker på att du tyckte om henne. Hon berättade att du var väldigt rar och lite busig. Hon undrade om du alltid hade varit sådan. Ja, det hade du.

Kerstin brydde sig inte bara om dig utan även om oss. Hon visste att det var minst lika jobbigt för oss som var på utsidan av sjukhuset som det var för dig. Kanske jobbigare. Jag minns att pappa sade:

“Jag åldras ett år per dag” under den här tiden.

Kerstin förstod det. Hon berättade inte bara hur det var med dig, hon berättade inte bara om hur mycket hon tyckte om dig och om hur gullig du var. Hon frågade också hur det var med oss. Hon berättade om sig själv, hon berättade vad som hände och hon frågade alltid hur det var med Olle. Bekräftade att han hade gjort helt rätt, både när han hade tagit hand om dig hemma och när han hade ringt efter ambulansen som hämtade dig för sista gången.

Varje gång vi pratade med Kerstin var det som om det tunga lättade något. Till och med när vi fick höra att det inte längre fanns något hopp om tillfrisknande. Även det budskapet kunde Kerstin förmedla på ett empatiskt sätt.

Tack, Kerstin på avdelning 244, Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Jag vill ge dig den bästa komplimang jag kan ge. Om mamma hade blivit sjuksköterska istället för lärare, hade hon varit det på samma underbara sätt som du. 

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Boken finns också på bibliotek. Finns den inte på just ditt bibliotek kan du be dem beställa den. 


Thank you, Kerstin, for you are just like mum

Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)



"How did you know what to pick?"

We were out walking Sissi, my amazing cocker spaniel, when I asked you how you went about choosing a career. I was in the middle of college applications and didn't know what to do. Your answer was quick.

            "There wasn't a lot to pick from. As a woman, you either became a stay-at-home mum, teacher, or nurse."

            You chose to be a teacher, although you still worked at the hospital every once in a while. You kept the patients who were dying company. So typical of you to help, even though the task was hard on you.

            When you were brought into the hospital for the last time, Kerstin became our contact person. During the COVID-19 restrictions, she became more and more important to us. She became our way of staying in touch with you. On your birthday, Dad, my brother and your good friends, Jan and Angela left presents for you. The staff had to bring them in. They later told us how happy you were about these gifts, how you ran your fingers through them, and smelled those beautiful flowers. Kerstin liked you and I'm sure you liked her. She told us you were so sweet, and also a little mischievous. She wondered if you'd always been that way. You sure had.           

            Kerstin did not only care for you, but she cared for us as well. She knew the hardships both within and outside the hospital, and how it might have been even harder for us. I remember Dad saying during this time:

"Every day, I'm growing a year older."

Kerstin understood all that. Not only did she say how you were doing, or how lovely and cute she thought you were. But she asked us how we were doing, she told us about herself, what was happening, and she was always asking about Dad. Praising all the things he'd done right. Taking care of you at home, and also calling the ambulance that took you into the hospital for the last time.

            Every time we talked to Kerstin, it was as if a weight was lifted off our shoulders. Even when she said that there was no hope of recovery, she delivered that information in a most sensitive way.

            Thanks, Kerstin, department 244 at the Sahlgrenska Hospital in Gothenburg. If I was to give you the very best compliment I could think of, it would be this. If my mum had become a nurse instead of a teacher, she would have been as wonderful a nurse as you.

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

20211203

Tack mamma, för våra stämningsfulla jular

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).



“Vi kan slå in som man gjorde förr i världen”, sa du och tog fram vitt papper på en stor rulle och en röd rektangulär sak jag inte visste vad det var. Det var en lackstång och du visade hur vi kunde värma upp lacket med ett ljus och sedan använda det för att fästa det vita presentpapperet.

Jag vet inte om vi gjorde det för att du ville visa mig något från förr, för att du ville återuppleva barndomsminnen eller för att inte “slösa pengar” på vanligt presentpapper, men vi hade en mysig stund tillsammans när vi slog in klapparna. Det hade vi alla år. Hela december var en underbar månad fylld av förväntan. Du ordnade alltid stämningsfulla julavslutningar för dina skolbarn och vi pysslade och kände julstämning hemma. Varje advent tände vi ännu ett ljus och vi gjorde en julkrubba av lera. Den julkrubban fick hänga med många år, även efter att Jesusbarnet tappade huvudet.

En jul stöpte vi ljus hemma i mormors kök. Inte visste jag innan det att det tog så lång tid. Att man behövde det som jag så ofta får höra att jag saknar. T-å-l-a-m-o-d.

Lucia var en underbar högtid för oss. Du firade den med din klass och med oss. När du inte längre jobbade som lärare tyckte du mycket om att följa med på luciafirandet i mina barns förskolor och skolor.

På slutet, när det var svårt för dig att läsa, svårt för dig att hänga med i samtal, så gick det fortfarande att slå in presenter. Jag satte på julmusik, tog fram papper, tejp, sax och presenter. När vi satt tillsammans och slog in - dina paket blev inte så fina som de brukade bli, mina blev precis så ofina som de brukar bli - tittade du på mig och sa:

“Vad mysigt vi har det!”

Vi hade det mysigt varenda december, mamma. Du gjorde hela månaden speciell, full av julstämning. Du spred den till resten av släkten när du förberedde julspel för dina föräldrar och farföräldrar. Du spelade och sjöng, min bror och jag var Lucia och tomte och sjöng med ljusa barnröster det du hade lärt oss. Tack för att du gjorde julen så speciell mamma, så speciell att den fortfarande är en favorithögtid för mig.

Vem ska jag slå in presenter med nu mamma? Mina tonåringar är inte intresserade. Min man har aldrig riktigt förstått sig på det här med presenter. Han ger hellre vällagad mat. Du och jag letade efter presenter som skulle passa någon perfekt. Något de skulle vilja ha, fast de inte ens visste att de ville ha det. Du och jag njöt av att dricka glögg, lyssna på julmusik och slå in paket. Nu är det bara jag kvar som tycker om det.

Nästa gång jag sätter mig för att slå in noggrant utvalda presenter vill jag att du är med. När jag slår på julmusiken och sätter mig vid bordet kommer jag att sätta fram två glögglas. Ett till mig och ett till dig.

Lova att du kommer.

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Boken finns också på bibliotek. Finns den inte på just ditt bibliotek kan du be dem beställa den. 

Thank you, mum, for making Christmas so special

Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)


 

"We can wrap them just like back in the old days," you said and brought out white wrapping paper, and a red rectangular box. It contained sealing wax. You heated the wax using a candle, then you used it to seal the paper.

            Did you do it because you wanted to show me something from the past? Because you wanted to re-live childhood memories? Or, maybe, because you didn't want to splurge on decorative Christmas wrapping paper? I'm not sure, but we had such a good time together wrapping those presents. Just like every year. The whole month of December was magical and exciting. You always put on spectacular Christmas shows for your students and created the coziest holiday ambiance at home.

            Every day of Advent, we'd light the candles and bring the cradle made out of clay. That cradle stuck around for many years to come, even though the baby Jesus lost his head.

            One Christmas we dipped candles in Grandma’s kitchen. I didn't know it was so time-consuming. You desperately needed what I tend to lack. P-A-T-I-E-N-C-E.

            The day of Lucia was one of our greatest holidays. You celebrated with your students, and with us. When you no longer worked as a teacher, you liked to see my children's Lucia recitals at school.

            Towards the end, when you had trouble speaking, trouble keeping up with a conversation, you were still able to wrap gifts. We put on Christmas music, brought out the wrapping paper, scissors, tape, and presents. Your wrapping skills had dwindled some, mine were just as pitiful as always. You looked at me and said, "How cozy is this?"

Every year, December was a special month, mum. You made every day so special, filled with holiday cheer. You spread it to the rest of the family, you even put on little Christmas plays for your parents and grandparents. You'd sing and play, my brother would play Santa, and I would play Lucia. We would sing in our high-pitched kids' voices. Thank you, Mum, for making Christmas so special, so special in fact, that it is still my favorite holiday season.

            Who's going to wrap presents with me now, Mum? My teenagers are far from interested. My husband is not a gift-giving enthusiast. Michiel would rather make you a great meal. You and I would hunt down the perfect gifts. Something they'd want, yet something they never saw coming. We cheerfully drank mulled wine, listened to Christmas music, and wrap gifts. I'm the only one left who can see the beauty in this.

            Next holiday season, when I sit down to wrap those special gifts, I want you to be there.

When I sit down with the Christmas music going, I'll put out two glasses of mulled wine. One for me, one for you.

            Promise you'll be there.

 **

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.