Tack Kerstin, för att du är som mamma

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

“Hur visste du vad du skulle välja?”

Vi var ute och gick med Sissi, min underbara cockerspaniel, när jag frågade dig hur du hade valt “vad du skulle bli”. Jag var mitt uppe i mitt gymnasieval (eller var det välja vad jag skulle göra efter gymnasiet?) och visste inte vad jag skulle välja. Ditt svar var snabbt.

“Det fanns inte så mycket att välja på då. Som kvinna kunde man bli hemmafru, lärare eller sjuksköterska.”

Du blev lärare, men jobbade även på sjukhus nu och då. Du höll döende sällskap. Så typiskt dig att vilja hjälpa även på sätt som var jobbiga för dig.

När du togs in på sjukhus för sista gången fick vi Kerstin som kontaktperson. Under restriktionerna som rådde under corona blev kontaktpersonen ännu viktigare än om vi hade kunnat besöka dig. Kerstin blev vårt sätt att hålla kontakt med dig.

När du fyllde år kunde pappa, min bror och era goda vänner Jan och Angela lämna presenter som personalen fick ge dig. De berättade hur glad du blev över blommorna, hur du strök dem mot din kind. Kerstin tyckte om dig och jag är säker på att du tyckte om henne. Hon berättade att du var väldigt rar och lite busig. Hon undrade om du alltid hade varit sådan. Ja, det hade du.

Kerstin brydde sig inte bara om dig utan även om oss. Hon visste att det var minst lika jobbigt för oss som var på utsidan av sjukhuset som det var för dig. Kanske jobbigare. Jag minns att pappa sade:

“Jag åldras ett år per dag” under den här tiden.

Kerstin förstod det. Hon berättade inte bara hur det var med dig, hon berättade inte bara om hur mycket hon tyckte om dig och om hur gullig du var. Hon frågade också hur det var med oss. Hon berättade om sig själv, hon berättade vad som hände och hon frågade alltid hur det var med Olle. Bekräftade att han hade gjort helt rätt, både när han hade tagit hand om dig hemma och när han hade ringt efter ambulansen som hämtade dig för sista gången.

Varje gång vi pratade med Kerstin var det som om det tunga lättade något. Till och med när vi fick höra att det inte längre fanns något hopp om tillfrisknande. Även det budskapet kunde Kerstin förmedla på ett empatiskt sätt.

Tack, Kerstin på avdelning 244, Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Jag vill ge dig den bästa komplimang jag kan ge. Om mamma hade blivit sjuksköterska istället för lärare, hade hon varit det på samma underbara sätt som du. 

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill få ett meddelande på mail när ett nytt kapitel är upplagt kan du klicka här.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln.

Boken finns också på bibliotek. Finns den inte på just ditt bibliotek kan du be dem beställa den.