20210730

Tack mamma, för att du inte dog då

 Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).



Jag var på jobbet, mitt uppe i den spännande vardag som mina projekt alltid innebar. Telefonen ringde. Pappa berättade något som var svårt att förstå. Du hade fått en hjärtattack och var på Sahlgrenska sjukhuset.

Det var obegripligt. Du. Du som var navet i familjen, i släkten. Som ordnade med allt, speciellt med släktens olika träffar vid högtider. Som i och för sig hade din beskärda del av sjukdomar, men ingenting som hade förvarnat oss om det här. Det var kritiskt, berättade pappa.

Jag berättade snabbt för mina kollegor som visade sitt deltagande och som sa åt mig att skynda iväg.

Jag kom fram strax innan operationen. Skräcken i dina ögon när de rullade iväg dig känns inom mig än idag, liksom den i pappas ögon när vi inte längre såg dig. Han och jag väntade länge i väntrummet. Slutligen kom en ung, lång läkare. Han berättade att operationen hade gått bra. Med papper och penna visade han vad de hade gjort. Att de hade gjort en fyrdubbel bypass och att de hade plockat vener ur benen för att operera in runt hjärtat. Jag minns att pappa frågade hur länge du skulle kunna leva efter den här operationen. Vad jag minns svarade läkaren något om tio till femton år. Pappas lättnad var tydlig. Själv tänkte jag, bara femton år? Du kommer inte ens att bli åttio mamma! Du överlevde operationen och du och pappa gick en hjärtinfarktskola och fick råd om hur ni skulle leva för att hjärtat skulle slå så länge som möjligt.

En dag, långt efter att du hade kommit hem och blivit bättre, hälsade jag på er. Du hade på dig en fin blus och kjol. Svart med vita prickar. Du hade många fina kläder, men du brukade spara på dem, inte använda dem om du “bara skulle vara hemma”. Så jag undrade om ni skulle iväg någonstans. Det skulle ni inte, men du sa att det var lika bra att ha de fina kläderna på eftersom ingen av oss vet hur långt vi har kvar. Jag blev så glad när du sa det.

Ja, mamma, precis så! Lev livet nu! Använd dina vackra kläder, ät på bröllopsporslinet och ta fram alla dina vackra saker. Tiden är din och ingen annans, använd den och njut! Den underbara insikten stannade inte så länge. Den överröstades av decennier av sparsamhet, av vanan att vänta med nöjen till “sen”.

När du och pappa kom hem till oss din sista sommar för att fira en av våra söners födelsedag så var du finklädd. En underbart rödlila blus i ett glänsande tyg. Pappa berättade att han hade hittat den i garderoben med lappen kvar. Du hade aldrig använt den tidigare. Det finns fortfarande fina kläder med lappen kvar i din garderob.

Tack mamma, för att du överlevde den där hjärtattacken. Så att mina barn kunde uppleva en underbar mormor, istället för att bara ha ett vagt minne av någon som dog när de var små.

Så att vi inte lamslogs av sorg. Det var svårt nog för oss att förlora dig nu mamma, trots att sjukdomarna tog dig ifrån oss bit för bit. Trots att vi hade vant oss vid att du inte längre tog hand om allt, att du inte ens tog hand om dig själv. Den uppgiften flyttades steg för steg till pappa. 

Om vi hade förlorat dig då, när du fortfarande var spindeln i nätet, när mina barn fortfarande var små, när vi var totalt oförberedda så hade sorgen knockat oss totalt.  Eller som pappa sa; han hade blivit tokig.

Tack för att du inte lämnade oss då mamma, tack för att vi fick nästan ett decennium till med dig.  

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här.

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.


Thank you, mum, for not dying at the time

 Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)



I was at work, in the middle of my exciting projects. The phone rang. Dad told me something that I didn't quite understand. You'd had a heart attack and were hospitalized.

            I couldn't believe it. You. The heart of the family. Who organized everything from family gatherings to vacations. You had, after all, had your fair share of illnesses, but nothing could have prepared us for this. Your condition was critical, Dad told me. My colleagues were compassionate and told me to hurry to the hospital.

            I made it there just before the operation was about to start. The fear in your eyes as they rolled you away, that image has never left me. Just like the fear in Dad's eyes when we could no longer see you. Dad and I waited for a long time. Finally, a young, tall doctor came. He told us the procedure went well. He drew it out for us. They'd done a quadruple bypass, taking veins from your legs, placing them around your heart. I remember Dad asking how long you'd live following this operation. The doctor responded ten to fifteen years. Dad was relieved, whereas I thought, only fifteen years. You wouldn't even turn eighty years old, Mum! You survived the procedure. You and Dad took courses on how to live a long and healthy life after a heart attack.

            One day, long after you'd recovered, I went to see you. You wore a fancy blouse and a skirt. Black with white polka dots. You had plenty of beautiful clothes, although you used to save them rather than wear them to lounge around the house in. I wondered if you were going anywhere. You weren't, but you said you might as well enjoy the fancy clothes since we didn't know how much time we had left. That made me so happy.

            Yes, Mum, just like that! Live your life! Wear your pretty clothes, use the posh china, and all your beautiful things. Time is yours, enjoy it! That wonderful insight didn't last long though. It was overthrown by the habit of saving pleasures and rewards for later through years of frugality.

            During your last summer, we celebrated a birthday for one of our sons, and you dressed up in a gorgeous, shiny, burgundy blouse. Dad had found it in the closet; tag still on. Never worn. There are still beautiful, unworn clothes in your closet.

            Thank you, Mum, for surviving that heart attack. So that my children got to experience an amazing grandmother, instead of just a vague memory of someone who passed away when they were young. It was hard enough losing you when we did, Mum, even though we had got used to the idea through the various illnesses stealing you away in little increments. We had gotten used to you not taking care of everything anymore, not even yourself. Instead, this gradually became Dad’s responsibility.

            If we'd lost you then when you were still the family's core, when the kids were still young, when we were unprepared, we would have drowned in grief. Or, like Dad put it; he would have lost his mind.

            Thank you, Mum, for hanging in there, thanks for blessing us with almost a whole decade more with you. 

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

20210723

Tack mamma, för allt ditt stöd

 Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).



Tack för alla gånger du körde mig mamma. Till baletten. Till jazzdansen. Och framförallt till ridningen. Den var på lördag morgon – inte direkt den tid ni ville köra mig eftersom fredagar ofta var “ta hand om demoner med vin”-dagar. Dessutom var du allergisk mot hästar. Jag fick byta om i stallet och lägga ridkläderna i bakluckan. Sedan körde vi hem med öppna fönster. Dina ögon och din näsa rann ändå. Det hindrade dig inte från att köra mig.

Inget hindrade dig eller pappa från att stötta mig och min bror i vad vi än ville. Ni har varit med på så många av mina dansuppvisningar. När jag började ge föreläsningar och var osäker på om det skulle bli tillräckligt många deltagare kom ni. Och ni tog med era vänner.

När jag och min man var i den där intensiva fasen i livet med varsitt intressant och krävande heltidsjobb och tre små barn fanns ni alltid där. När VAB-andet var svårt att få ihop ringde vi er. Vi möttes vid hunddagis och ni tog med er ett eller flera barn hem till er medan vi åkte vidare till jobbet.

Ni gav oss tid att bara vara vi två, genom att ta hand om våra barn en kväll eller till och med natt då och då. Ni lät våra tre söner göra som de ville hemma hos er. Att vara i ert vackert belägna hus i Landvetter med massor av tevekanaler och obegränsat med godsaker i köksskåpen var alltid populärt. Ni bodde i huset där allt var tillåtet, ni bodde i Villa Villekulla. Jag kanske skulle ha hetat Pippi trots allt.

Tack för att du uppskattade varenda present barnen gav. Varenda pärlhalsband, varje teckning. Du och jag tycker båda om gosedjur och har kvar många även i vuxen ålder. När min yngste blev förtjust i din vita säl fick han den av dig. Sälis blev hans favoritdjur under många år och den finns fortfarande i hans rum, även om den inte längre finns i hans säng.

Tack för allt stöd, tack för alla gåvor, tack för all frihet. Tack för att du och pappa alltid, alltid, har funnits där när det har behövts.

 ***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här.

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.


Thank you, mum, for all your support

 Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)


Thank you, Mum, for driving me places. To all my dance classes, and especially, to my horse-riding lessons. Every Saturday morning; not exactly ideal since Friday nights were reserved for battling demons with wine. Not to mention that you were allergic to horses. I had to change in and out of my horse-riding clothes at the stable and put them in the trunk. We drove home with the windows open. Still, your eyes watered. It didn't stop you from driving me there.

            Nothing ever stopped you, or Dad, from supporting me and my brother. You attended every single dance recital. When I started my lectures and was unsure about how many people would show up, you were there, and you brought your friends. When my husband and I were in that crazy intense stage of building our careers, whilst raising three children, you were always there to help. When one of the kids got sick and had to stay home from school, you always offered to help. We'd meet up at that dog daycare place and you brought one or more children with you while we went on to work.

            You helped us get quality time, by letting the kids spend the night with you every once in a while. You let our three sons live freely at your house. Your beautiful house in Landvetter, with loads of TV channels to flick through, and unlimited amounts of sweets, was their dream come true. Nothing was off-limits in your house, just like Pippi's house in the books. Maybe I should have been named Pippi after all.

            Thanks for appreciating every gift that the kids gave you. Every hand-made necklace, every drawing. We both had a soft spot for stuffed toy animals, we kept them well into our adulthood. When my youngest boy fell head over heels for your white seal, he got to keep it. Sealy became his favorite toy animal for many years. It's still in his room, although no longer on his bed.

            Thanks for all your support, all your gifts, all the freedom. Thank you, Mum and Dad, for always being there when I've needed you. 

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

20210716

Tack mamma, för skulden som ledde till förlåtelse

 Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).



Bokhyllorna hemma hos oss var alltid fulla av böcker. Jag botaniserade bland dem och hittade Älska dig själv av Wayne W Dyer. Jag började bläddra i den. Du såg mig och sa att det var en konstig bok. Författaren hävdade att man kunde och borde förlåta sig själv för allt. Han sa att man till och med kunde förlåta sig själv om man hade dödat ett barn. Du tyckte att det var helt fel. Det var väl klart att man inte kunde?

Jag läste boken. Jag minns inte hur gammal jag var, kanske femton, sexton. Jag minns hur den påverkade mig. Den och din reaktion påverkade mig. Kunde det vara så att det gick att förlåta? Kunde det vara så att man inte behövde leva med skuld?

Du hade aldrig gjort något så hemskt som att döda eller skada någon mamma. Du slog inte ens ihjäl myggor. Du föste på sin höjd undan dem, om du inte valde att med fascination titta på hur de bet dig. Ändå kände du ofta skuld. Otillräcklighet. Som om du inte var värdefull, även om vi alla är det så fort vi föds.

När jag läste en kurs om ledarskap som en del av min civilingenjörsutbildning på Chalmers, ingick ett personligt möte med kursledaren, en psykolog. Det kändes konstigt för mig att gå dit. Prata med en psykolog, varför det? Jag tyckte att Crocodile Dundee hade en bra poäng när han frågade varför amerikaner hade “shrinks” allihop.

“Don’t you have mates?”

Jag undrade också vad man skulle med en psykolog till om man hade vänner. 

Vi fick välja ämne till vårt möte med psykologen. Jag valde något som kändes säkert att ta upp. Nu när jag är utbildad life coach vet jag att det kallas ett “safe problem”, ett tryggt problem. Problem vi håller fast vid så att vi slipper tänka på de djupare problemen. Jag frågade honom vad jag kunde göra åt min ständiga överambition. Att jag aldrig var nöjd, att jag alltid skulle vidare till nästa mål, och nästa. Till min förvåning frågade han hur mina föräldrar brukade visa sitt missnöje om jag gjorde något ni inte gillade. Det kändes lite Freudianskt. Vad spelade det för roll vad ni gjorde eller inte när jag var liten? Jag sa något om att pappa kunde bli arg, medan du mamma, mest blev besviken. Det förklarade tydligen saken.

Genom att bli besviken lade du skuld på mig. Skuld jag försökte bli av med genom att alltid göra bra ifrån mig. Jag såg mönstret. Ett sätt att få som du ville mamma, var att bli ledsen. Att bli sårad.  Ingen ville se dig ledsen så vi skyndade oss att göra vårt bästa för att du skulle bli glad igen. Vi kände oss skyldiga och försökte bli av med den känslan.

Det var inte konstigt att du gjorde så. De försvarsmekanismer vi lär oss som barn håller vi ofta fast vid långt efter att vi har blivit vuxna. Det är inte medvetet. Du ville aldrig att vi skulle känna oss skyldiga. Du ville inte att jag skulle bli överambitiös. Du hade bara lärt dig någon gång att om du blev ledsen så fick du tröst och förståelse, du fick ånger och ursäkter. Jag såg, till min fasa, att jag hade börjat på samma bana.

Om min man (då var han fortfarande “bara” min pojkvän) sa något som kunde uppfattas som det minsta negativt blev jag sårad. Kall. Frånvarande. Tills en fråga om förlåtelse kom. En förlåtelse som jag kanske nådigt kunde tänka mig att ge.

Tack, psykologen, för att du hjälpte mig att bryta cykeln som jag är säker på hade pågått i generationer. Tack mamma för att du gav mig en anledning att förstå det här bättre.

Skuld och förlåtelse går som en röd tråd genom mina romaner. Jag vet nu, utan minsta tvekan att skuldkänslor inte gynnar någon. Allt kan förlåtas. Allt är redan förlåtet.

 

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här.

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.


Thank you, mum, for the guilt that led to forgiveness

 Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)






The shelves at your house were stuffed with books. I scoured them and found Your Erroneous Zones by Wayne D Dyer. I started skimming through it. You caught me and told me it was a strange book. The author suggested you should always forgive yourself. Even if you committed a horrible crime like killing a child. You thought the whole thing bizarre. No way could you do that!

            I read the book. I can't recall how old I was, maybe fifteen, sixteen. I remember how it affected me. The book as well as your reaction affected me. Is it possible to forgive yourself? To live guilt-free?

            You'd never done anything so awful as hurting or killing someone, Mum. You didn't even swat mosquitos. You merely shoved them to the side, or you simply watched them with fascination. Still, you were often filled with guilt. You felt as if you weren't enough. As if you weren't valuable, even though we're all valuable the minute we're born.

            I took a leadership course when I was doing my master’s in engineering at Chalmers University. A criterion was a personal meeting with the headteacher, a psychologist. It felt strange to go there. Talk to a shrink, why should I? I thought Crocodile Dundee had a point when he asked why all Americans had a psychologist, "Don't you have mates?"

            I also wondered what shrinks were good for if you had friends.

We got to choose a topic for our meeting. I chose to play it safe, picking something easy to bring up. Now, as an educated life coach, I know that's called a "safe problem." Problems, which we cling on to, to avoid deeper rooted issues. I asked him what to do about my perpetual perfectionism. I was never satisfied, always on to the next milestone, then the next. To my great surprise, I was asked to describe your reaction to when I did something you and Dad didn't approve of. It felt a little Freudian. What did it matter what you did or didn't do when I was a kid? I said something about Dad getting angry, whilst you, Mum, got more disappointed. Apparently, that explained it.

            Through your disappointment, I felt blamed. I tried to get rid of that blame by always doing my best. I saw the pattern. One way for you to get exactly what you wanted, Mum, was to get upset. To get hurt. Nobody wanted you to be sad, we rushed and hassled to make sure you'd cheer up. We felt guilty and tried to get rid of the feeling.

            No wonder you acted that way. Defense mechanisms we're taught as children often remain with us all the way through adulthood. Subconsciously. You never wanted us to feel guilty. You never wanted me to become overly ambitious. You had just been taught that if you were sad, you got comforted with understanding, repentance, and apologies. I noticed, to my great horror, how I was walking the same path.

            If my husband (boyfriend at the time) said anything remotely offensive I got hurt, cold and distant. Until he finally apologized. An apology I would mercifully accept.

            Thank you, shrink, for helping me break the merry-go-round, which would have otherwise kept spinning for generations. Thank you, Mum, for giving me a reason to understand this better.

            Guilt and forgiveness run like a red thread through my novels. I know now, without a doubt, that guilt is never beneficial. Everything can be forgiven. It already is.

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

20210709

Tack mamma, för dina fantasifulla namn

 Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).



Videmiss. Vilket underbart namn på en katt. Du tänkte på lenheten hos videung när du kom på namnet på min första katt. Stora, svarta, fina Videmiss. Du var alltid bra på att hitta på namn. Den katt som kom till dig och pappa och som bestämde sig för att bo hos er även om ni gjorde det ni kunde för att hitta en annan ägare, fick namnet Missyou.

I och för sig skulle man kunna se det som brist på fantasi att ni inte hade bestämt er för vad jag skulle heta förrän jag var född och du och pappa tittade på ett avsnitt av Pippi Långstrump på sjukhuset. Då kom namnet tydligt och klart: Det var klart att jag skulle heta Annika. Jag är glad att ni inte valde Pippi 😊. Jag är också glad att ni inte valde att gå på min farfars förslag att kalla mig Greta eftersom min storebror heter Hans.

Inte för att du brydde dig så mycket om vad vi hette. Du hittade på egna namn ändå. Jag var ofta AnnKicka, Kickan eller Stumpan. Pappa Olle var Loll och min man Michiel var Kilen. (Det sista är förståeligt, att säga min mans namn korrekt är en utmaning för alla som inte är från Nederländerna.) Mina barn var inte bara Sebastian, Samuel och Lukas; de fick bli Bastian, Mamuel och... Lukas fick nog faktiskt heta Lukas, förutom när du kallade honom något helt annat som Lillknöpen eller Charmtrollet.

Din fantasi begränsade sig inte till namn. Du hade också många ovanliga lösningar på praktiska problem. Som när Hans och jag hjälpte en äldre granne att klippa gräset. Flera gånger blev vi attackerade av getingar och vi drog oss för att klippa gräset efter det. Även om vi kunde skydda oss med kläder var våra ansikten oskyddade. Din lösning? Att vi hade på oss en MC-hjälm med visiret nere.  Det såg tokigt ut, men det funkade.

Tack för din fantasi, tack för din kreativitet.  Den, i kombination med pappas övertygelse att vi alla kan uppnå vad vi vill, gav mig en en obegränsad och rolig uppväxt. Tack för att ni tillsammans lärde mig att allt, precis allt, är möjligt!

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här.

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.


Thank you, mum, for your playful nicknames

 Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)


 

Videmiss. (Willow pussy.) What a wonderful name for a cat. The name of my first cat, a big, black one, came to you while admiring willow catkins. You had a trait for making up names. There was once a stray cat, which randomly decided to live with you and Dad, although you tried hard to find the owner. You named her Missyou.

            The fact that I wasn't given a name until after I was born could perhaps be perceived as a lack of imagination. You and Dad watched an episode of Pippi Longstocking at the hospital, and there it was: Annika - I was going to be called Annika. I'm happy you didn’t decide to go for Pippi. I'm also happy that you didn't follow Grandad's advice to name me Gretel since my brother's name is Hans.

            Not that you cared much for our names. You made up your own names anyway. I was often AnnKicka, Kickan, or Stumpan. My dad, Olle was often Loll and my husband, Michiel became Kilen. (Understandably so, pronouncing his name is a challenge for anyone who doesn't speak Dutch.) My kids, Sebastian, Samuel and Lukas were nicknamed Bastian, Mamuel, and… Lukas probably remained Lukas, except when you called him something completely different like Lillknöpen or charmtrollet (cutie-pie).

            Your imagination didn't end with nicknames. You also had wonderful solutions to everyday problems. Like the times when my brother Hans and I helped an elderly neighbor mow the lawn. Again and again, we got stung by wasps, and we became reluctant to do garden work from then on. Even though we could protect ourselves with clothing, our faces were left unprotected. Your solution? We wore biker helmets with the visor down. It sure looked ridiculous, but it worked.

            Thanks for your imagination, thanks for your creativity. That, together with Dad, convincing me I could accomplish anything that I set my mind to, gave me a limitless and fun childhood.

Thanks to the two of you for teaching me that everything, literally everything, is possible!

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

20210702

Tack mamma, för påminnelsen

 Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).



Du visste hur mycket jag tyckte om citat och ordspråk mamma. Vi tycker båda om fina saker. Så det var inte konstigt att du gav mig boken Förgät mig ej. Det var en bok jag kunde skriva in mina vänners födelsedagar i, och den var fylld med dikter och vackra bilder. En av dikterna fastnade i mitt huvud:

“Om blomsterskimret över kullarnas körsbärsträd varade längre än några dagar,

så skulle vi inte älska det så innerligt. “

Yamabe no Akahito

Det är samma med livet. Om livet i den här formen varade för evigt skulle vi inte älska det så mycket. Vi skulle ta det för givet. Din död har påmint alla oss som älskar dig. Vi har blivit påminda om att inte ta livet för givet, utan istället leva det fullt. Inte trots att vi en dag dör utan tack vare att vi alla en dag dör.

Tack för påminnelsen mamma.

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här.

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.


Thank you, mum, for reminding me

Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)



You knew how much I adore quotes and sayings, Mum. We both like beautiful things. No wonder you gave me the book Förgät mig ej  (Forget-me-not). A book in which I could write all my friends' birthdays, and it was filled with poems and pretty pictures. One of the poems stuck with me,

"For these few days the hills are bright with cherry blossom.
Longer, and we should not prize them so.
"

 Yamabe no Akahito

The same goes for life. If life in its current form carried on forever, we wouldn't value or covet it the way we do. We would take it for granted. Your death has reminded all of us who love you of that very fact. We've been reminded to not take life for granted, but to live life fully. Not in spite of death, but thanks to death.

            Thank you, Mum, for the reminder.  

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.