Tack mamma, för att du inte dog då

 Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

Jag var på jobbet, mitt uppe i den spännande vardag som mina projekt alltid innebar. Telefonen ringde. Pappa berättade något som var svårt att förstå. Du hade fått en hjärtattack och var på Sahlgrenska sjukhuset.

Det var obegripligt. Du. Du som var navet i familjen, i släkten. Som ordnade med allt, speciellt med släktens olika träffar vid högtider. Som i och för sig hade din beskärda del av sjukdomar, men ingenting som hade förvarnat oss om det här. Det var kritiskt, berättade pappa.

Jag berättade snabbt för mina kollegor som visade sitt deltagande och som sa åt mig att skynda iväg.

Jag kom fram strax innan operationen. Skräcken i dina ögon när de rullade iväg dig känns inom mig än idag, liksom den i pappas ögon när vi inte längre såg dig. Han och jag väntade länge i väntrummet. Slutligen kom en ung, lång läkare. Han berättade att operationen hade gått bra. Med papper och penna visade han vad de hade gjort. Att de hade gjort en fyrdubbel bypass och att de hade plockat vener ur benen för att operera in runt hjärtat. Jag minns att pappa frågade hur länge du skulle kunna leva efter den här operationen. Vad jag minns svarade läkaren något om tio till femton år. Pappas lättnad var tydlig. Själv tänkte jag, bara femton år? Du kommer inte ens att bli åttio mamma! Du överlevde operationen och du och pappa gick en hjärtinfarktskola och fick råd om hur ni skulle leva för att hjärtat skulle slå så länge som möjligt.

En dag, långt efter att du hade kommit hem och blivit bättre, hälsade jag på er. Du hade på dig en fin blus och kjol. Svart med vita prickar. Du hade många fina kläder, men du brukade spara på dem, inte använda dem om du “bara skulle vara hemma”. Så jag undrade om ni skulle iväg någonstans. Det skulle ni inte, men du sa att det var lika bra att ha de fina kläderna på eftersom ingen av oss vet hur långt vi har kvar. Jag blev så glad när du sa det.

Ja, mamma, precis så! Lev livet nu! Använd dina vackra kläder, ät på bröllopsporslinet och ta fram alla dina vackra saker. Tiden är din och ingen annans, använd den och njut! Den underbara insikten stannade inte så länge. Den överröstades av decennier av sparsamhet, av vanan att vänta med nöjen till “sen”.

När du och pappa kom hem till oss din sista sommar för att fira en av våra söners födelsedag så var du finklädd. En underbart rödlila blus i ett glänsande tyg. Pappa berättade att han hade hittat den i garderoben med lappen kvar. Du hade aldrig använt den tidigare. Det finns fortfarande fina kläder med lappen kvar i din garderob.

Tack mamma, för att du överlevde den där hjärtattacken. Så att mina barn kunde uppleva en underbar mormor, istället för att bara ha ett vagt minne av någon som dog när de var små.

Så att vi inte lamslogs av sorg. Det var svårt nog för oss att förlora dig nu mamma, trots att sjukdomarna tog dig ifrån oss bit för bit. Trots att vi hade vant oss vid att du inte längre tog hand om allt, att du inte ens tog hand om dig själv. Den uppgiften flyttades steg för steg till pappa. 

Om vi hade förlorat dig då, när du fortfarande var spindeln i nätet, när mina barn fortfarande var små, när vi var totalt oförberedda så hade sorgen knockat oss totalt.  Eller som pappa sa; han hade blivit tokig.

Tack för att du inte lämnade oss då mamma, tack för att vi fick nästan ett decennium till med dig.  

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här.

Om du vill få ett meddelande på mail när ett nytt kapitel är upplagt kan du klicka här.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln.