About writing and getting published

 How do you go about writing books and getting them published?

To hear my answer to Dave’s question, tune in to episode 458 of the podcast Living the Next Chapter. I share my thoughts on this from 9:55-10:50 and 12:40-15:10.

Direct link to the podcast session.

You can also read a summary of my answer below.

As I said earlier, the stories just came to me. I wrote them down to clear my mind. It never occurred to me that authorship was something I would pursue; it seemed like something other people did. I am an engineer, having worked in corporations, so writing was merely a side activity for a long time.

Especially since I started long ago, before I even owned a computer, writing by hand took forever. So, I didn't do much of it. Then we had a typewriter, but it was clunky and hopeless. It wasn't until computers became easily accessible that I truly began writing. By then, I had accumulated many unwritten stories in my head.

Writing is one thing; getting published is another. Back in the early 2000s indie writing or self-publishing wasn't as common as it is today.

Like many others, I contacted publishers and faced rejection. I feared they might send horrible letters saying my work was awful, but they didn't. At least not the ones in Sweden, and probably not in other countries either. What you get is a professional, standard response—back then it was paper letters—saying thank you but no thank you, it doesn't fit their portfolio.

So at least one fear—receiving super negative feedback—was unfounded in my experience. After several rejections, I put it down for a while. I thought I'd just print it out at home and give copies to a few friends.

Then one morning, I woke up and decided, no, that's not fair to the people in my book. When I talk about my characters as people, my editor wonders if I know the difference. Well, they feel like people to me, but I know they're characters. And I felt like I owe it to myself, and to the people in my first book, to let more people get to know them. So I decided to give it another go.

Depending on how much you believe in serendipity and destiny, I was just reading the local paper where my parents live. There was a piece about a fairly new publisher. They had only released one or two books so far and were looking for books that were different, aimed at youth, and hopeful. So I contacted them and they became the ones.

So then came my first book. It was a long, long road. It's been a lot easier since then. But sometimes it can be a really long road, which I guess some of those listening might understand. Maybe they are on that road, maybe they are on their way, maybe they have come all the way. Sometimes it can be long, even though sometimes it can be short.

Either way - I hope you enjoy the journey if you're on it. 

How can we tap into our gifts?

How do we tap into our gifts? What steps can we take to uncover them and make them more apparent?

To hear my answer to Dave’s question, tune in to episode 458 of the podcast Living the Next Chapter.

I share my thoughts on this from 6:55-9:55.

Direct link to the podcast session:

https://pod.link/1607392975/episode/7d35acf28ff2b47132a258f6025c5d50

You can also read a summary of my answer below. 

Dave: You possess a gift, and it almost seems as though everyone has this gift, but in truth, not everyone does. They look at you and think, there's something special about you, and you're left wondering, I thought this was a normal thing everyone has. The key is that we could all benefit from recognising those gifts that seem common to us but are extraordinary to others. Someone listening to this may have never taken the time to identify their gifts and understand what they possess. So how do we tap into our gifts? What steps can we take to uncover them and make them more apparent?

Annika: It's easy to assume everyone is the same, which leads us to downplay our own talents. Sometimes it helps to ask others because we might not see it ourselves. Questions like, what do you think I do that seems special? can be enlightening. In addition to writing, I also coach people, particularly leaders. One exercise I do with them involves reflecting on what you excelled at as a child, what you loved doing, what you achieved with ease, and any awards you won.

Another intriguing question is, what do you never stop doing? Life can be challenging and overwhelming at times, but if something is truly important to you, it will keep resurfacing. For me, stories always come back; I can't imagine a time when they won't. When we consider musicians, for example, they likely don't stop creating music regardless of whether they publish it or not. Similarly, people who love crafts or excel at being great friends continue their pursuits despite life's challenges.

So ask yourself these questions: What do I never stop doing? What makes me uniquely me regardless of life's circumstances? It's worth figuring out by asking both yourself and those around you what it is that you do differently or unusually well. You might be surprised by their responses.

Dave: I recently had a conversation where we discussed what people in your life—friends and family—say about you. You might realise things about yourself that seem natural but are actually noteworthy to others. Listening to such feedback can be incredibly valuable on your journey, especially as an author.

What ignited the spark for writing?

What was that initial moment when you thought, “Being an author is something I want to pursue?” Who or what ignited that spark within you?

To hear my answer to Dave’s question, tune in to episode 458 of the podcast Living the Next Chapter.

I share my thoughts on this from 4:35 to 6:55.

You can also read a summary of my answer here.

What was that initial moment when you thought, “Being an author is something I want to pursue?” Who or what ignited that spark within you?

Interestingly, it wasn't the idea of being an author that sparked my journey; it was the stories themselves. They came to me and they continue to do so.

When George Michael created that iconic saxophone solo in Careless Whisper, he mentioned it just came to him as he boarded a bus. I wondered how such brilliance could simply appear. But then I realised that's how stories come to me. For others, inspiration for inventions or art might just appear.

 

My stories have always been with me, even from childhood, though it felt like mere play back then. I would act out all the parts in my own tales.

As I grew older, this evolved into daydreaming, though it still didn't seem serious enough. For those considering becoming authors, it's worth noting that it might not feel like a real job at first—just making things up. For a long time, I viewed it as such and thought I should focus on more real activities.

The stories kept coming, but they only became complete when I started writing them down. They didn't arrive as full narratives but rather as scenes or characters in various situations. To bring them to life fully, I needed to put pen to paper.

So to answer your question, what ignited the spark for me, was the stories themselves.

Facing Fear: Insights from The War of Art

Is fear holding you back?

Is there something deep within you that you yearn to do, yet fear holds you back? Perhaps it's a dream you've tucked away, a change you long to make, or a new direction that feels just out of reach.

In The War of Art, Stephen Pressfield explores fear as a reflection of the resistance we face when striving to follow our hearts.

When I left a secure and interesting corporate career to pursue my own business and write books, I was consumed by many of the fears Pressfield describes—fear of failure, fear of letting others down, and even fear of success.

In this video, I’ll read the chapter on Fear from The War of Art.

 My hope is that you’ll find courage in his words and a renewed perspective on the fears that may be keeping you from taking your next step, whatever that might be.

PS. If you would like my help to dare to take that next step, email info@annikarosendahl.com, and I will come back to you.

Bruttolönen – en dimridå som skymmer vår ekonomiska verklighet

När vi diskuterar löner, hamnar alltid bruttolönen i centrum. Det är bruttolönen som anges i lönestatistik och det är den vi förhandlar om vid lönesamtal. När vi pratar om vad vi tjänar är det bruttolönen vi anger.

Egentligen är det lite märkligt då bruttolönen varken är det vi får i plånboken eller det arbetsgivaren betalar.

Genom att flytta fokus till nettolönen och den totala kostnaden för arbetsgivaren får vi en klarare bild av hur vi bidrar till samhället, hur vår privatekonomi ser ut och vad våra arbetsgivare egentligen betalar.

I det här inlägget lyfter jag dimridån en bit för att öka förståelsen och därmed möjligheten att påverka den egna ekonomin och Sveriges skattesystem.

 

Bruttolönen är en förpackning för det du får i plånboken

När min yngste son fick sin lönespecifikation efter sommarjobbet tittade han besviket på raden som visade hur mycket som hade satts in på hans konto. Han visste att bruttolön och nettolön inte var samma sak, ändå blev det en kalldusch när han såg svart på vitt hur mycket mindre han fick än den timlön han hade jobbat för.

Bruttolönen är som en förpackning. Den innehåller nettolönen - det vi får i plånboken - men är större och flashigare och det är inte förrän vi öppnar paketet och läser lönespecen som vi säkert vet vad som finns inuti.

 
Tänk dig två bröder: Östen bor i Österåker och Dexter bor i Degerfors. De tjänar båda den bruttolön som var medianlönen i Sverige 2023: 35 600 kronor per månad.

Eftersom Österåker har lägst kommunalskatt i Sverige (28,98 %) och Degerfors har högst (35,3%) tjänar Östen på ett år ungefär 18 000 kronor mer än Dexter och unnar sig och sin familj långväga semesterresor varje år, medan Dexter och hans familj stannar hemma i Degerfors.

 
Bröderna har alltså samma bruttolön men olika ekonomiska verkligheter eftersom det finns faktorer utöver bruttolönen som påverkar nettolönen, såsom var vi bor, hur gamla vi är, med mera.

Slutsatsen?

Vid löneförhandlingar kan det vara lämpligt att titta på statistik för bruttolön för att säkerställa att du får en skälig lön, men för att förstå och påverka din privatekonomi, fokusera på nettolönen istället för den fina förpackning som bruttolönen är.

Din arbetsgivare betalar betydligt mer än din bruttolön

Om vi som löntagare får en kalldusch om vi fokuserar på bruttolönen, kan nyblivna småföretagare få en kalldusch när de ser att de behöver betala betydligt mer än bruttolönen för att ge sina anställda lön. Om bruttolönen är en förpackning, så är det ur arbetsgivarsynpunkt bara ett av flera paket.

För att Dexter ska få sin nettolön på 27 185 kronor per månad behöver hans arbetsgivare utöver bruttolönen på 35 600 betala en arbetsgivaravgift på 31,42% av bruttolönen. Tillsammans blir detta 46 786 kronor varje månad. Av det arbetsgivaren betalar går med andra ord 58% till Dexter, medan resten går till kommunen, regionen och staten.

Skatten till kommunen och regionen finansierar skolor, sjukvård, infrastruktur med mera medan arbetsgivaravgiften finansierar det sociala trygghetssystemet. Jag tror att många med mig vill bidra till allt detta, speciellt eftersom de flesta av oss någon gång drar nytta av det vi tillsammans betalar för, till exempel sjukvård och skola.

Arbetsgivaravgiften inkluderar dock även en ”allmän löneavgift”. Denna infördes 1995 för att finansiera Sveriges EU medlemskap och har ökat från dåvarande 1,5 % till 11,62%(!) och har enligt Skatteverket under senare år använts i ”allmänt budgetförstärkande syfte”. Dexters bidrag till detta blir knappt 50 000 kronor per år.

Erik Bengtzboe skrev i en artikel på Skattebetalarnas hemsida att den allmänna löneavgiften är en dold skatt på arbete. Jag håller med, den ligger dold bakom mer än en dimridå.

Idag är det endast ett fåtal arbetsgivare som synliggör arbetsgivaragiften på lönespecifikationen och ännu färre lönetagare som känner till att det ingår en allmän löneavgift i den. Om fler vore medvetna om detta, skulle vi tillsammans bättre förstå hur mycket vi bidrar till kommun, region, sociala avgifter och “allmän budgetförstärkning”.

Slutsats

För att lyfta dimridån kring bruttolönen och skapa en mer verklighetsnära bild av vår privatekonomi, arbetsgivares kostnader och skattesystemet, kan vi alla bidra genom att:

1. Fokusera på nettolönen – Förstå hur den påverkas av faktorer som kommunalskatt och ålder, och hur den bidrar till din privata ekonomi.
2. Synliggöra arbetsgivaravgiften – Föreslå att denna inkluderas på lönespecifikationen, så att alla löntagare får insikt i hur mycket de bidrar och hur mycket arbetsgivaren betalar.
3. Vara medvetna om att vi och våra arbetsgivare inte enbart bidrar till kommun, region och det sociala trygghetssystemet, utan även till den ”allmänt budgetförstärkande allmänna löneavgiften”.

Jag hoppas att det här inlägget har lyft dimridån något så att du har den kunskap du behöver för att påverka din privata ekonomi och bidra till en mer transparent och begriplig debatt om arbetsgivares förutsättningar och vårt skattesystem.

***
Siffrorna och definitionerna i den här artikeln kommer från Skatteverket och SCB och beräkningarna gjordes i skatteuträkningsverktyget på ekonomifakta.se under december 2024.

TFR: Just because it didn't last... nothing is ever wasted

Just because something ends doesn't mean it wasn't good while it lasted.

I know people who feel their relationships were a waste of time since they didn’t last. Perhaps my words can offer solace if you find yourself in this position.

You see, nothing we experience is a waste. I am not saying every experience is desired or even worthwhile, I’m just saying that we can make the most of any event by looking at its greatness rather than its ending. 

Take my friend, a woman who entered a relationship with a man, fully aware he wasn't the love of her life. She felt more friendship than romance but doubted her own worthiness of love and chose to settle.

They stayed together for years and had wonderful children. Eventually, she realised she didn't need to settle for a relationship that felt like mere companionship. She ended it and later told me she felt as if she had wasted those years. I reminded her that she hadn't; those years gave her two children she dearly loves. She wouldn’t want to be without them. Nothing we experience is ever truly wasted.

Even if a relationship ends without children, it still holds value. Another friend believed his 4-year relationship was a failure because it didn’t last forever. But relationships aren't about success or failure—they're complex dances between two people. I remember his early days of love, the joy in his voice when he spoke of her. Those experiences aren't wasteful, they are worth remembering.

Consider long-term relationships, like a marriage lasting over 15 years that ends abruptly. The immediate aftermath is filled with anger, resentment, and sadness—natural emotions in such situations.

It's okay to grieve the loss of what you expected your life to be. Grief isn't reserved for death alone; it’s also for lost dreams and expectations.

In time, I hope those grieving can look back and see the reasons they came together in the first place—the love at their wedding, the joy in their travels, the smiles and laughter shared.

    Just because something ends doesn't mean it wasn't good while it lasted.

Every experience adds richness to our lives, even if we can't see it immediately. 

Take care of yourself and trust that every moment has its worth.

PS. If you would like my help to make more of your time and life, email info@annikarosendahl.com, and I will come back to you.

Vägen till Jenny, Jenny

Vägen till Jenny, Jenny - min första bok

Berättelsen som till slut blev boken Jenny, Jenny fanns i mitt huvud i många år innan jag ens kom på tanken att skriva ned den. Inte hela berättelsen, men scener. Jenny och Peter fanns där, liksom Keyvan, Agneta och Diego, även om karaktärernas namn inte blev klara förrän långt senare.

Att beskriva hela vägen fram till boken Jenny, Jenny skulle kunna bli en bok i sig, så jag håller mig till några höjdpunkter.

3 (av många) inspirationskällor

Careless Whisper

Aah, saxofonsolot. Finns det någon som kan lyssna till det utan att beröras? Jag kan det inte, det rörde vid mig första gången jag hörde det. Berättelsen i låten och berättelsen i boken har inget gemensamt men känslan i solot finns i boken och Jenny känner tidvis alltför väl igen sig i textraden: 

Guilty feet have got no rhythm.

Länk till låten på Spotify.

John Hron

Mordet på John Hron var en händelse som skakade om mig. Hur kunde sådant hända? Om du redan har läst boken vet du vilka delar som har inspirerats av den här händelsen.

Wikipedia om John Hron

Il faut vivre et non pas seulement exister

När jag var ung gick jag gärna in i affärer och tittade på vackra kort, speciellt när jag var au-pair i Paris med mängder av souvenirbutiker. 

Ett kort jag såg hade en vacker bild av ett hav och flygande fåglar. Texten på kortet var ”Il faut vivre et non pas seulement exister”. Orden stämmer så väl in i Peters sätt att tänka och när du läser boken kommer du att se exakt var den här inspirationen har hamnat i boken.

Kortet har jag inte kvar, men det påminde om denna tavla av PO Åhman.

 

Från manus till bok

När Jenny, Jenny var färdigskriven (2009) var det fortfarande så att man behövde ett förlag för att publicera en bok. Egenpublicering var ovanligt då.

Som många andra skickade jag mitt manus till flera förlag och fick intetsägande men hövliga ”tack men nej tack” tillbaka.

Jag ändrade i berättelsen och lade till de ”framåtsyftande kapitel” som boken nu har och tänkte att jag kanske bara skulle skriva ut boken på en vanlig skrivare och ge till vänner och bekanta.

Men så en dag var jag och hälsade på mina föräldrar i Landvetter och läste om Oppenheim förlag i den lokala tidningen Härryda posten. Ett ungt, mindre förlag som hade värderingar som jag delade. Jag skickade manuset till dem.

När de återkom och berättade att de gärna ville ge ut Jenny, Jenny, blev jag euforisk. Tänk att min berättelse skulle bli en riktig bok!

Tillsammans med förläggarna förbättrade jag manuset ytterligare och de ordnade layout och kontakt med en duktig omslagskonstnär.

 

Bokrelease

När det var dags för release (2010) och jag stod där med boken i handen, en vacker bok med hård pärm, tänkte jag förvånat:

”Men, det är ju en riktig bok!”.

Det var först då det verkligen slog mig att min berättelse var, just det, en riktig bok. En bok som fick fina omdömen i stora tidningar som GP och Amelia och som många, många av mina läsare tycker mycket om.

Jenny, Jenny – min första bok – kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Du kan läsa mer om boken här.