Hög skatt garanterar inte god välfärd

Sverige har ett av världens högsta skattetryck. Ändå har vi inte världens bästa välfärd att visa upp – varken i skolan, vården eller omsorgen. Om mer skatt automatiskt gav bättre välfärd, borde Sverige ligga i topp. Så varför gör vi inte det?

Jag coachar ledare i näringslivet. En av dem hade drivit eget sedan tonåren, men tog vid femtio en anställning i stället. Han tyckte det var lite ironiskt – lönen var högre än vad han tagit ut som egenföretagare, men ändå fanns det inte mer kvar när månaden var slut. Högre inkomster hade omärkligt lett till fler utgifter – men inte till ett bättre liv.

Tyvärr ser vi samma sak i vår svenska välfärd.

Sverige slog världen med häpnad när vi mellan 1870 och 1950 gick från att vara ett av Europas fattigaste länder till att bli ett av de rikaste. Under samma period ökade livslängden från 45 till 71 år och barnadödligheten föll från över 22 till under 3 procent.[1]

Det är lätt att tro att vårt välmående byggdes upp under de höga skatter vi är kända för men det stora skiftet till högskatteland kom först senare.

Mellan år 1955 och år 1990 ökade skattekvoten i Sverige från 26 till 57 procent av BNP. [2] Det gick så långt att vi fick det som kom att kallas en ”ofantlig offentlig sektor”.  Under 1990-talet gick vi igenom en kraftig ekonomisk kris och hela systemet behövde göras om i grunden.

Skattekvoten har minskat efter toppåren, men Sverige räknas fortfarande som ett högskatteland då skatteintäkterna överstiger 40 % av BNP. Som jämförelse går gränsen för lågskatteländer vid ett skattetryck under 35 %, där Japan och Schweiz utgör två välfungerande exempel.[3]

Hur fungerar då välfärden i högskattelandet Sverige?

Både bra och dåligt.

Vissa skolor gör ett fantastiskt jobb. Samtidigt går i snitt vart sjunde barn i Sverige ut grundskolan utan att ha de grundläggande kunskaper som krävs för gymnasiebehörighet [4]. Lågskattelandet Japan toppar PISA-testerna i matematik, läsförståelse och naturvetenskap.[3].

 Vissa vårdcentraler fungerar utomordentligt väl och vi har hög klass på vården i många avseenden. Samtidigt har vi långa vårdköer till skillnad från  Schweiz där 94 procent av befolkningen är nöjd med tillgängligheten till vård [3] och  Japan där begreppet vårdkö är närmast obefintligt. [5]

Vissa omsorgsboenden är underbara för både boende och personal. Samtidigt nås vi alltför ofta av larm från boenden där äldre blir undernärda, isolerade och illa behandlade, och där Inspektionen för vård och omsorg (IVO) pekar på allvarliga brister i bemötande och kompetens.[6]

Variationerna inom Sverige går inte att förklara med skillnader i pengar. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys skriver i en rapport [7] att de inte ser något signifikant samband mellan relativt sett höga resultat för kvalitetsindexet och den justerade kostnadsnivån bland regionerna: 

“God kvalitet tycks kunna uppnås utan höga kostnader.”

De som förordar ett fortsatt högt skattetryck hävdar ofta att det behövs för att ha råd med tillräckligt många lärare, sjuksköterskor och liknande. Det resonemanget rimmar illa när vi hör om exempel som Millennium, journalsystemet som Västra Götalandsregionen tvingades pausa efter bara tre dagar på grund av patientsäkerhetsrisker och som sedan skrotades helt. Regionen hade då redan lagt 5,5 miljarder kronor på systemet – pengar som kunnat avlöna många sjuksköterskor. [8]

Precis som ledaren som märkte att en högre lön inte gav mer kvar när månaden var slut, behöver vi förstå att höga skatter inte hjälper om användningen av pengarna är ogenomtänkt. Så länge vi tror att god välfärd kräver hög skatt kommer vi att missa de förbättringar som kan göras här och nu med de resurser som redan finns.

Jag hoppas att vi någon gång kan bli ett föredöme igen, ett land som ger en fantastisk välfärd till en rimlig kostnad och där alla som jobbar i den offentliga sektorn kan känna stolthet snarare än frustration och uppgivenhet.

En väg dit är att lära av de goda exempel som finns och lyssna på de som arbetar i verksamheten snarare än de som stirrar sig blinda på budgetar och förlitar sig på fortsatt höga skatter.  

Bakgrund

Detta är en av flera texter jag skriver som underlag till en kommande roman där två främlingar möts på ett tåg och diskuterar olika sätt att skapa ett samhälle som litar på och tjänar sina medborgare, inte sig självt.

Dessa tankar resulterade också i en debattartikel som publicerades på Företagande.se 260817.

Mer information om mitt författande finns på annikarosendahl.se

Källor

[1] Norberg, J. (2024) The Mirage of Swedish Socialism.

[2] Norrman, E. och McLure, C. E. (1997) ”Tax Policy in Sweden”, i The Welfare State in Transition. Chicago: NBER/University of Chicago Press.

[3] Fölster, S. och Sanandaji, N. (2026) The Welfare State Myth: How Low-Tax Countries Offer the World’s Best Welfare. London: Institute of Economic Affairs.

[4] Skolverket (2023/2024). Betyg och studieresultat i grundskolan.

[5] OECD (2020) ”Waiting Times for Health Services: Next Steps”, i OECD Health Policy Studies. Paris: OECD Publishing.

[6] Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Omfattande arbete för att åtgärda brister inom landets äldreboenden (Iakttagelser i korthet).

[7] Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (2022), Nationell uppföljning av hälso- och sjukvården 2022, Vårdanalys rapport 2022:8.

[8] Kvist, S. (2025) "Rapport: Millennium bör skrotas – alternativen kostar miljarder", Sveriges Radio, P4 Sjuhärad, 3 november 2025 

Your partner does more than you know

When we talk about sharing the work at home, frustration often comes from what is not done. From the things we end up doing ourselves, even though we think someone else should have done them.

It’s easy to feel like a martyr who does “everything” or at least the majority of the work at home.

In a meeting with my Timefinder community, we talked about what happens when we start paying attention to what is being done instead.

One member said that after one of our earlier conversations, she became more aware of what her husband actually did around the house. That shift made it easier for her to let go of some of the frustration she had been carrying.

Another woman said she appreciates how her husband makes beautiful meals, even though the kitchen often looks like a small storm has passed through it afterwards.

I am deeply grateful every time my husband removes dead mice brought in by the cats and clears spiders from the basement.

To appreciate work that is done, we need to see it.

It took me years to realise that my husband regularly empties the water system and airs the heated towel rack.

 

Becoming aware of what others in your household do makes it easier to appreciate what is done and to divide the work in ways that reduce blame and frustration.

Small shifts like these can make a real difference at home.

If you want support in sharing the work at home in a way that feels fair, practical, and sustainable, I have created an online course for that. It focuses on everyday situations and real conversations.

You can read more about it here.

Sharing a home without sharing the same standards

"Whenever my husband cooks, the kitchen is a mess afterwards."

"I want my house to look lived in. My husband wants it so tidy that I feel like I live in a hotel."

These comments came up in a meeting with my Timefinder community. They show how differently we can look at the same situation.

You may find your partner messy.

Your partner may find you pedantic.

At first, we may live quite well with these differences. Over time, they can create frustration, and we may even start to see them as right or wrong. In those moments, it is easy to forget that we come from different families, with different habits and assumptions.

 

One member shared that her husband had never dusted. He grew up in a home where his mother did it. Once she explained what dusting meant to her, they could agree on who would do what. The issue was not willingness. It was a lack of shared understanding.

These conversations matter, and they work best when things are calm, not in the middle of irritation.

If you want help preparing for these conversations and sharing the work at home in a way that feels fair and sustainable, I have created an online course for that. It is practical and grounded in everyday life.

You can read more about it here.

Do you even like dad?

"Do you even like Dad?"

My client stopped in her tracks and looked at her daughter. She had just come home from work after picking her daughter up from school. When she noticed the dishwasher was still full of dirty dishes — even though she had asked her husband to start it before leaving for work — she voiced her frustration in a way that made her daughter react.

 

For my client, her daughter's question became a wake-up call.

She did not want to be a nagging wife or a parent who spoke badly about her partner. At the same time, she did not want to be the one who did almost everything at home.

Once she was clear about this, we could start working on it.

She realised that she often slipped into a martyr role — something she wanted to change. We also agreed that something practical had to change, too. She wanted to enjoy sharing the work with her husband, instead of being the family project manager who divided the tasks and felt annoyed with how he did, or did not do, his part.

If you are in a similar situation, I suggest starting in the same place.

First, be honest with yourself. Do you see yourself as a victim or a martyr? If so, notice this pattern and start to step back from it, little by little.

Second, find better ways of sharing the work at home. A simple first step is to write down what you do. Ask your partner to do the same. Then sit down together, compare your lists, and talk about how you want to handle household tasks going forward.

If you want support in preparing for and having these conversations — and in finding a way to share the work — I have created a course that guides you through this step by step. It focuses on clarity, not blame, and on making everyday life easier for everyone in the household.

You can read more about it here.

A manuscript lost and found

 If you had written for a long time and then your manuscript was lost, what would you do?

To hear what I did, tune in to episode 458 of the podcast Living the Next Chapter. I share my thoughts on this from 10:55 to 12:40.

Direct link to the podcast session.

You can also read a summary of my story here.

In the 1990s, I started writing just to clear my mind. Back then, there was no cloud, and computers weren't as good as they are now. One day, my husband rebooted our computer and lost everything I had written. I was halfway done and decided just to let it be. I probably wasn’t meant to write that book. He, of course, felt awful about it.

A few months later, my husband gave me a CD on which he had written: “It's back!”

He had worked hard to recover my work from the hard disk. Today, it might seem easy, but back then it could be difficult. Seeing my work again made me think I was meant to write it after all.

While on maternity leave, I decided I wanted to publish the book before turning 40. My book, Jenny, Jenny came out when I was 41, but I finished it by 40, so I counted that as reaching my goal.

Since then, I've written many books. 

The journey was long and rocky, but I am happy that writing is now a big part of my life.

Folkhemmet behöver ett ovillkorligt golv

Den situation som folkhemmet skapades för är ett minne blott och bäst-före-datumet på vårt välfärdssystem är sedan länge passerat. Det är dags för en renovering där det stigmatiserande sociala skyddsnätet ersätts av ett ovillkorligt golv för alla. Det är dags för en svensk modell för basinkomst.

Ett desperat skapande av arbetstillfällen

På 1930-talet trodde ekonomen John Maynard Keynes att dagens människor inte skulle behöva arbeta mer än tre timmar om dagen. Tack vare tekniska framsteg skulle vi inte längre ha några akuta ekonomiska problem. I stället för att kämpa för vår överlevnad skulle vi kunna fokusera på att leva klokt, behagligt och väl.

Om Keynes skulle se oss nu, tror jag att han skulle undra hur det kommer sig att vi, trots en hög automatiseringsnivå och levnadsstandard, desperat försöker skapa arbetstillfällen.

En anledning till att vi vill skapa arbeten, till synes till varje pris, är att vårt välfärdssystem skapades när arbetsföra kunde hitta ett passande arbete relativt snabbt.

Skuldbeläggning av de som inte arbetar

När vi i vår alltmer globaliserade och digitaliserade värld inte lyckas skapa tillräckligt många arbetstillfällen, skuldbelägger vi de arbetslösa. Om man inte lyckas hitta eller behålla en anställning, vare sig det är för att ett företag flyttar sin verksamhet utomlands eller för att utbildningen som skulle leda till jobb inte gjorde det, eller för att de som anställer tycker att man är för ung, gammal eller inte passar in i gänget, så är det ens eget fel. Man borde ha utbildat sig annorlunda, sökt fler arbeten, varit villig att flytta ännu längre bort eller inte ha satsat på det där företaget som gick i konkurs.

Arbetsmarknaden har förändrats i grunden och med AI fortsätter förändringen. Att i det läget göra sig beroende av en ständig ström av nya arbetstillfällen är att sticka huvudet i sanden.

Fallgropar i dagens system

Vårt nuvarande system är ineffektivt, inhumant och har flera fallgropar.

Arbetslöshetsfällan är den mest uppenbara. Vårt system utformades när en tillsvidareanställning på heltid var normen. Dagens arbetssökande möter i stället gig-uppdrag, provanställningar och deltidsjobb. Den som tar ett jobb, hur osäkert det än är, riskerar att få sitt inkomstprövade ekonomiska bistånd indraget. I praktiken en marginaleffekt på 100 procent. Om jobbet dessutom kräver en flytt eller kostsam pendling är det inte säkert att det blir ekonomiskt fördelaktigt att arbeta. Då är det rationellt, om än olyckligt, att individen väljer att behålla sitt stöd framför att ta en ekonomisk risk.

Ironiskt nog leder dagens system även till motsatsen: arbetsfällan. Många stannar i arbeten de mår dåligt av för att de inte vågar ta ett nytt jobb som kanske bara erbjuder en provanställning till att börja med. Försäkringskassans statistik visar att det sedan ett par decennier är psykiska diagnoser som orsakar mest sjukfrånvaro. För att låna filosofen Jonna Bornemarks ord: "Förr i tiden var det männens kroppar som slets ut i det industriella arbetet. I dag är det kvinnors psyken som slits ut i det relationella arbetet."  

En tredje fallgrop är ensamhetsfällan. Den som bor ensam får högre bostadsbidrag och försörjningsstöd än den som bor ihop med någon. Det kan verka rimligt, men det kan också leda till att det blir ekonomiskt ofördelaktigt att flytta ihop. Det i sin tur leder till ett sämre resursutnyttjande av bostäder.  Ett annat problem med utformningen av dessa bidrag är kontrollen. Tidigare kunde det räcka att veta om någon var gift eller ej. Nu kan det gå så långt att socialtjänsten gör hembesök och räknar tandborstar för att bedöma hushållets sammansättning.

Ingen ska behöva stanna i ett destruktivt jobb eller en dito relation för att hen inte ser något ekonomiskt alternativ. Ingen ska behöva känna sig mindre värd för att hen av olika skäl inte har möjlighet att försörja sig själv.

Basinkomst: värdigt och ekonomiskt sunt

Basinkomst har sedan 1700-talet setts som ett sätt att minska fattigdom och säkerställa frihet, värdighet och rättvisa. På senare tid ses det också som ett mer ändamålsenligt och hållbart välfärdssystem än sådana som är baserade på krav, misstänksamhet och skapande av arbetstillfällen.

Det första argumentet för basinkomst handlade om allas rätt till jorden och dess resurser. Denna tanke har lett till att man i Alaska sedan 1982 delar ut en andel av statens oljeintäkter till invånarna. Detta, säger de, har bidragit till att de har den högsta ekonomiska jämlikheten av alla delstater i USA.

En nutida variant av argumentet är att inte bara jordens naturliga resurser utan även den rikedom som har byggts upp med hjälp av tidigare generationers arbete och uppfinningar också tillhör alla. En basinkomst är det enklaste och mest effektiva sättet att ge alla som har rätt till gemensamma resurser tillgång till dem.

Ekonomi och moral

Basinkomst kallas ibland medborgarlön och är en regelbunden, ovillkorlig kontantöverföring som betalas till alla invånare individuellt. Barnbidrag är ett exempel på en basinkomst som vi redan har infört.

En vanlig invändning mot basinkomst är den moraliska: är det rätt att folk får pengar utan att arbeta? De som ser detta som ett problem glömmer att detta sker även i vårt nuvarande system.

Ekonomen Thomas Straubhaar avfärdar invändningen helt. Det här är inte en fråga om moral, säger han; det är en fråga om god ekonomi. Att ersätta ett komplext lappverk av bidrag, avdrag och kontrollsystem med en enkel, transparent utbetalning till alla är ett effektivt sätt att använda skattebetalarnas pengar.

De bortser också från att samhällets välstånd skapas av mer än lönearbete. Basinkomst till alla synliggör värdet av det obetalda arbete som utförs i hemmet, föreningslivet och omsorgen om närstående. Ett arbete som i dag varken syns i BNP eller berättigar till pension.

Arbete fortsatt relevant

Många undrar om inte folk skulle sluta arbeta om de fick en basinkomst. Det finns ingen anledning att tro att detta skulle ske. Dels för att basinkomsten, åtminstone till en början, kommer att vara så låg att de flesta kommer att vilja kombinera den med en lön om de kan. Dels för att de studier och piloter som har gjorts runt om i världen inte har visat några sådana indikationer. Det enda man sett är att de som ”bör” arbeta mindre gör det – som de som väljer att studera längre eller lägga mer tid på barn och anhöriga.

Dags att hitta en svensk modell

Grundidén med basinkomst är tydlig, men hur den ska fungera i Sverige och hur vi tar oss från dagens system till basinkomst är inte självklart. Vi behöver prova oss fram.

Det jag skulle vilja se är ett experiment där en kommun, i samarbete med ett universitet, under minst ett år ger alla kommuninvånare – utom barn och pensionärer, som fortsatt får barnbidrag respektive pension – en basinkomst på 4000 kronor i månaden.

Experimentet görs kostnadsneutralt för både mottagare och samhälle genom att deltagarna får en motsvarande reducering av jobbskatteavdrag, bidrag eller skattereduktioner kopplade till kapitalinkomster och ränteutgifter.

Är 4 000 kronor tillräckligt för att göra skillnad?

Den statliga riksnormen för en ensamstående vuxen är 5 220 kronor i månaden. Det bedöms täcka personliga behov som mat, kläder och hygien medan boendekostnad hanteras separat.

En basinkomst på 4000 kronor per månad täcker cirka 75 procent av riksnormen. Det är tillräckligt för att ge en grundtrygghet, samtidigt som det är lågt nog för att experimentet ska finansiera sig självt som nedan exempel visar.

Basinkomst till sjuksköterskan Anna

Anna jobbar som sjuksköterska och har en lön på 41 000 kronor. I experimentet får hon 4 000 kronor i basinkomst samtidigt som jobbskatteavdraget sänks med samma belopp. Nettoeffekten är noll för Anna, men en del av inkomsten är säkrad oavsett om hon jobbar eller ej.

Basinkomst till arbetssökande Simon

Simon är arbetssökande och lever idag på ekonomiskt bistånd (försörjningsstöd). I experimentet får han 4 000 kronor i basinkomst samtidigt som bidraget sänks med samma belopp. Simon får samma summa som tidigare, men kan nu ta korta uppdrag utan att förlora sin grundtrygghet. Simon betalar skatt när han arbetar, och kommunens kostsamma administration och kontroll av honom minskar.

En basinkomst att leva på

Om vi i framtiden ökar basinkomsten till 10 000 kronor når vi en nivå som är nästan dubbelt så hög som dagens riksnorm, en summa som går att leva på, om än knappt.

Vid den här nivån ser vi stora effekter: Simon och tusentals andra skulle lämna socialtjänstens kontrollsystem helt och kostnaderna för handläggning minskar. På sikt får vi ännu större vinster, både mänskliga och ekonomiska. Basinkomstexperiment världen över har visat effekter som minskad kriminalitet, mer entreprenörskap, ökad skolnärvaro och utbildning samt bättre fysisk och mental hälsa.

Även om samhällets kostnader minskar på sikt, innebär en basinkomst på den här nivån att vi behöver hitta finansieringsmodeller för att täcka utbetalningarna innan dess. I Sverige har vi redan de finansieringsverktyg som internationella ekonomer föreslår, såsom moms och progressiv skatt. Genom att använda dessa verktyg mer strategiskt kan vi bygga ett folkhem som är ekonomiskt sunt och samtidigt ger varje medborgare förtroende att forma sitt eget liv.

Ett golv för alla

Philippe van Parijs, en av de ledande forskarna på området, beskriver skillnaden mellan det gamla och det nya systemet som skillnaden mellan ett skyddsnät och ett golv. Problemet med nätet är att det har hål som man faller igenom om man inte uppfyller alla delar i regelverket, medan ett golv ger en grund som alla kan stå på och bygga sina liv från.

Det är det senare vi behöver för att möta dagens och morgondagens utmaningar. Ett system som ger alla samma utgångspunkt. Ett folkhem där alla får lika förutsättningar och förtroendet att göra något bra med dem.

Jag hoppas det finns en kommun som i samarbete med ett universitet vill ta första steget mot en svensk modell för basinkomst så att vi kan börja vår eftersatta modernisering av folkhemmet.

Denna text ledde också till en artikel på Företagande.se:

Välfärden har passerat sitt bäst före-datum – så kan basinkomst frigöra svensk skaparkraft

Bakgrund

Detta är en av flera texter jag skriver som underlag till en kommande roman där två främlingar möts på ett tåg och diskuterar olika sätt att skapa ett samhälle som litar på och tjänar sina medborgare, inte sig självt.

Mer information om mitt författande finns på annikarosendahl.se

Källor och beräkningar

Riksnormen 2026: Baserat på Socialdepartementets officiella nivåer för ekonomiskt bistånd.

Skatteberäkningar: Uppskattat jobbskatteavdrag baserat på Skatteverkets aktuella skattetabeller för en genomsnittlig kommunalskatt på 32 %.

  

Från 3 till 6 årslöner: Huspriserna springer ifrån hushållen

Trots välformulerade bostadspolitiska mål har vi i Sverige en bostadsmarknad det är svårt att komma in på. Köerna till lägenheter är ofta långa och ett eget hus kräver i allmänhet dubbla löner och höga lån.

Det byggs mycket men vi behöver bli bättre på att bygga det som efterfrågas och utnyttja det som redan finns.

Från 3 till 6 årslöner för ett hus

När jag var 5 år gammal flyttade min familj från en hyreslägenhet i Göteborg till en nybyggd villa i Nödinge. Året var 1974 och husets inköpspris var 95 000 kronor. Nyligen var samma hus till salu för 3,3 miljoner kronor. Den nominella ökningen är hela 3600%. Om vi justerar för inflation är den reala ökningen närmare 340%. Detta trots att huset (även om det säkerligen har renoverats och förbättrats) är över 50 år gammalt.

Min bror och jag utanför husen på Mistelgången när de byggdes 1973.

 Vårt tidigare hus är inte det enda som ökat mycket i pris. Enligt Statistiska centralbyråns fastighetsprisindex har de nominella huspriserna i Sverige ökat 1500% mellan år 1975 och 2024. Under samma period har månadslönerna för tjänstemän i privat sektor ökat 900%.

År 1975 kunde en tjänsteman i privat sektor köpa ett småhus för 3 årslöner. 2024 krävdes det 6 årslöner för att köpa samma typ av hus. SCB:s data visar alltså att det har blivit dubbelt så dyrt (relativt inkomsten) att köpa ett hus idag jämfört med 1975. I storstadsområdena är det ännu dyrare och många har svårt att överhuvudtaget komma in på bostadsmarknaden.

Sårbara hushåll

En anledning till att vi kan köpa bostäder trots att priserna ökar snabbare än lönerna, är att vi i högre grad än tidigare är två inkomsttagare per hushåll. Då den extra lönen är nödvändig för att ha råd med bostaden kan den inte bidra till större ekonomiska marginaler i hushållet.

En annan anledning till att vi kan köpa allt dyrare hus är att vi kan ta stora bolån. Pengarna vi lånar tas inte från något bankvalv, de skapas digitalt av banken när lånet tas. Pengar till amortering och räntor måste vi däremot tjäna in.

En kollega förvånades över hur många som tog höga lån i Sverige, detta var inte alls lika vanligt i hans hemland Italien. Statistik från Ekonomifakta bekräftar hans bild. Hushållens skulder som andel av BNP är i Sverige 87% jämfört med Italiens 40. Ändå är vi långt ifrån ensamma i Europa med höga hushållsskulder. Däremot sticker vi enligt Ekonomifakta ut när det gäller räntebindning.

“I Sverige tecknas närmare 90 procent av alla nya bolån med rörlig ränta, att jämföra med knappt 15 procent i euroområdet.”

Att vi har stora lån med rörlig ränta och att huspriserna är så höga att vi behöver två löner för att ha råd med dem gör oss sårbara. Om räntorna går upp eller om en inkomsttagare blir arbetslös, sjukskriven eller ensamstående kan det snabbt bli ekonomiskt omöjligt att köpa eller behålla ett hem.

En finansiell tillgång eller en kostnad?

Många rättfärdigar sina bolån med att huset är en investering, något man kan tjäna pengar på. Men är det verkligen så?

Tillgångar som aktier kan vi tjäna på genom att köpa när priset är lågt och sälja när priset är högt. Med våra hem är det inte lika lätt. De flesta som säljer sitt boende behöver ett annat och även om bostaden har ökat i värde går den värdeökningen ofta rakt in i nästa bostadsköp.

Med tanke på att husägande innebär kostnader för underhåll och förbättringar är bostäder snarare en kostnad än en finansiell tillgång. Om vi inte aktivt köper och rustar upp nedgångna hus, eller väljer att flytta till ett mindre eftertraktat område, är det osannolikt att vi tjänar på stigande huspriser.

Brist på det som efterfrågas

Det är lätt att tro att enda sättet att korta lägenhetsköerna är att bygga flerbostadshus, men enligt en undersökning som Hyresgästföreningen har gjort vill 35–40% av de som bor i lägenhet hellre bo i småhus. Det motsvarar ungefär en miljon hushåll som idag blockerar lägenheter de skulle kunna lämna om steget till en villa inte hade varit oöverstigligt.

SEB:s regelbundna undersökningar visar att en majoritet av hushållen vill bo i småhus. Trots detta färdigställdes år 2024 cirka 25 000 ettor och tvåor, men endast cirka 6 600 småhus.

Villaägarna skriver i sitt bostadspolitiska program att det är dags för ett nytt egnahems­program. 2024 tillsatte regeringen en egnahemskommissionär; Stefan Attefall, som fick i uppdrag att utreda hur fler egnahem kan byggas i Sverige.

Han konstaterar i en delredovisning att Sveriges befolkning under 2010-talet ökade med en miljon invånare. Samtidigt byggde vi bara 100 000 småhus, vilket han kallar anmärkningsvärt. Han säger också att detta är en unik svensk utveckling trots att vi har god marktillgång per invånare. ”I andra europeiska länder utvecklas småhusbyggandet normalt.”

Enligt Stefan är en bidragande orsak de bristfälliga analyser av bostadsbehov som görs. Man bortser från bostäders kvalitativa egenskaper och resonerar bara i kvantitativa termer. Det har vi gjort även tidigare, något Boverket beskriver i ”Boendesegregationens utveckling och mekanismer”.

”Redan vid miljonprogrammets början fanns det indikationer på de problem som senare skulle drabba vissa delar av miljonprogrammet. Trots att de bostadssökande blev allt fler, blev det allt svårare att hyra ut de nybyggda bostäderna. Hushållen valde bort det som politiker, planerare och arkitekter ansåg var det bästa som fanns på bostadsmarknaden, nämligen de nyproducerade, moderna bostäderna.”

Stefan nämner också andra anledningar till att vi inte lyckas bygga enligt de uppsatta målen.  I denna text nöjer jag mig med att konstatera att det är av största vikt att vi inte bara ”bygger mer” utan framför allt bygger det som efterfrågas och ser på helheten när vi planerar bostadsbyggandet.

Vägen framåt

Ett av Stefan Attefalls förslag är att regeringen ska ge Boverket i uppdrag att:

”ta fram en metod för bedömningar av bostadsbehov som även redovisar en bedömning av behovet av olika typer av bostäder. Behovsanalysen ska dels utgå från hushållens sammansättning vad gäller ålder, familjesituation med mera, dels – eller kanske framför allt – i linje med riksdagens bostadspolitiska mål inkludera hushållens värderingar.”

Vi kan hoppas att detta leder till att mer av det som önskas byggs och att vi på sikt kommer närmare det Villaägarna nämner i sitt bostadspolitiska program:

”Sverige behöver en bostadspolitik som underlättar inträdet på bostadsmarknaden, motverkar den bostadsbrist som finns på många håll och möjliggör för fler människor att få bo i ett eget hus.”

Vad kan vi göra nu?

Att bygga mer av det som efterfrågas kommer på sikt att förbättra situationen, men vad kan vi göra här och nu?

För det första kan var och en av oss ta ansvar för vår ekonomiska situation och inte utgå ifrån att värdeökningen av vårt hus kommer oss till godo då detta sällan är fallet. När vi sluter avtal med banken kan vi se till att vara pålästa och göra det vi kan för att affären ska bli så bra som möjligt även för oss som låntagare.

Vi kan också göra skillnad genom att öka utnyttjandet av de bostäder som redan finns.

Ett flertal kommuner i Sverige samarbetar med olika organisationer för att minska antalet ödehus och samtidigt öka utbudet av boenden. Ett exempel är projektet "Lev din dröm Oskarshamn" där kommunen matchar ödehus med intressenter som vill ta hand om huset. Om detta skulle intressera dig kan du se om liknande initiativ finns i din kommun, eller om du kan starta ett.

Om vi vill och har möjlighet kan vi också öka utbudet av boenden genom att hyra ut eventuella fritidshus, Attefallshus eller till och med rum i våra hem. Då kan våra bostäder både bli tillgångar för oss och hem för någon annan.

Jag hoppas att användandet av existerande bostäder och utbudet av efterfrågade bostäder ökar så att fler kan få ett hem utan att behöva vänta i åratal eller sätta sig i ekonomiskt sårbara situationer.

Denna text ledde också till en insändare i Alekuriren v 10 2026, nummer 9.

Bakgrund

Detta är en av flera texter jag skriver som underlag till en kommande roman där två främlingar möts på ett tåg och diskuterar olika sätt att skapa ett samhälle som litar på och tjänar sina medborgare, inte sig självt.

Mer information om mitt författande finns på annikarosendahl.se

Källor

Statistiska Centralbyrån, SEB, Ekonomifakta, Boverket, Hyresgästföreningen, Villaägarna, Egnahemskommissionären och hemsidan om Lev din dröm Oskarshamn.