How to wait without freaking out

 “It was worth the wait,” she said quietly.

Malachi lay in the doorway, head on his paws, brown eyes turned up toward the bed. Casserole sat on a dresser and licked a paw.

Michael ran his hand slowly along Jellie’s body.

“Now it seems worth the wait. It didn’t seem that way while waiting.”

This paragraph from Robert James Waller’s lovely novel Slow waltz in Cesar bend, expresses so well how I feel about waiting.

Nothing ever seems worth the wait while you wait, does it?

To me it doesn’t. I hate every second of waiting. Be it waiting for a customer support person to answer my call or waiting and hoping each month to get pregnant. Now that I am the mother of my 3 fantastic boys, I know they were more than worth the wait. But while waiting it was horrible.

So how can we make something feel worth the wait while we are still waiting?

I use two ways. If you also dislike waiting, I hope these methods can help you.

Make good use of the waiting time

When it comes to things I know will happen, I make sure I make good use of the waiting time.

Let’s say you are standing in line at the grocery store. Rather than getting annoyed about the time it takes, use the waiting time. Listen to sounds around you, feel the handle of the shopping cart in your hand, notice the smell of the after shave of the person next to you. Practice mindfulness during these gaps in your day and they will suddenly become valuable.

Stop the negative speculation

When it comes to things I don’t know when or even if they will happen, I have come to the conclusion that the problem is not the waiting. It is the uncertainty.

What if I will never get pregnant?

What if I will never become a best-selling author?

What if our cat Stripe will never like the new kittens?

It’s not the waiting that freaks me out, it’s these types of thoughts. When I wait for something important to me, I often negatively speculate.

When I notice I am worrying about something that may never happen, I say:

“Change!” out loud.  This is a way to remind my brain that there is no point in making these unpleasant scenarios up.

Just because something has not happened yet, doesn’t mean it won’t.

Now that I have re-read Slow Waltz in Cedar Bend and saw the wonderful paragraph I used in the introduction of this blogpost, I will add this method. 

I will tell myself, even before something I want has happened: 

It will be worth the wait.

Maybe you want to try that approach too. 

Tack mamma, för att du tog emot en son till

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

Jag hade just hämtat min pojkvän Michiel på stationen. Vår kärlek var bokstavligt talat gränslös och även om han bodde i Nederländerna och jag i Sverige (och senare i vårt liv tvärtom men det är en helt annan historia) så gjorde vi vad vi kunde med våra magra studentbudgetar för att ses så ofta som möjligt.

Michiel hade rest med tåg under många långa timmar. Han anlände samma dag som du hade en julfest med din klass. Det var tradition att hela familjen var med på de här festerna och hjälpte till. Varken du eller pappa såg era jobb som något avgränsat från fritiden. Du älskade att vara lärare, pappa älskade att arbeta med bilar. Det fanns ingen anledning för er att begränsa jobbet till vissa timmar i veckan. Och det fanns ingen anledning att skilja på jobb och familj heller. Allt hängde ihop. Så när min pojkvän kom samma dag som julfesten var, var det självklart att jag skulle ta med honom.

Det var inte så självklart för Michiel. Han var trött efter resan och ville träffa mig. Att träffa mina föräldrar ingick i paketet men han trodde kanske att det skulle räcka med ett kort hej och att vi sedan kunde vara för oss själva. Han visste inte hur vår familj funkade mamma. För det första hade jag inte en tanke på att han skulle vara trött efter resan. Trötthet var ett okänt begrepp för mig.

Först trodde jag att det gällde hela familjen Englund. Långt senare förstod jag att du kände trötthet, men att du ignorerade den. Körde slut på dig. Kanske försökte du haka på pappas oändliga energi. Jag och min bror fick den energin också. Vi kör på och märker först efter en stund att andra inte alltid hänger med.

Ibland skojar vi, med lite allvar i botten, om att vi alla tre har bränt ut våra partners.

Du blev utbränd när du försökte hänga med i pappas tempo. Min brors första fru blev utbränd, min man blev utbränd. Och vi tre står där och undrar vad som hände.

Så att Michiel kunde vara trött efter resan föll mig inte in. Vi var förälskade men kände inte varandra tillräckligt väl för att han skulle kunna med att säga att han helst inte ville gå på julfesten. Det är också mycket möjligt att jag inte hade lyssnat på det örat och förklarat att det ändå inte skulle ta så lång tid.

När vi kom fram var det full fart. Angående energi; en hel klass – eller kanske var det ett helt lågstadium  - avger mängder av energi. Barnen var överallt; det var glädje, stoj och stim.

Efter en stund drog du mig åt sidan och viskade:

“Vilken svärmorsdröm!”

Först tyckte jag inte om att du sade så. Jag ville inte ha en svärmorsdröm till pojkvän. Jag ville ha något mer spännande. Det var Michiel också, för mig. För dig mamma, var han en dröm.

Ni fick ett band som var så starkt att Michiel överrumplades av hur tomt det blev när du försvann. Han kände sig plötsligt utanför. Han som alltid hade stått hela min familj så nära, kände sig utanför när det blev mest min pappa, min bror och jag som ordnade saker i samband med sjukhusvistelsen och begravningsförberedelserna.

Först förstod vi inte varför han kände så. Det var ju bara normalt att den närmaste familjen ordnade sådant.

“Det var nog för att det var med mamma du hade det starkaste bandet”, sa jag och vi kände med en gång att det var sant.

Michiel blev som ännu en son för dig mamma. Du tog emot honom med öppna armar (pappa behövde bli övertygad först) och du lät honom komma in i ditt hjärta. Ett hjärta så generöst med känslor att det överrumplade Michiel. Plötsligt hade han hittat någon han kunde prata om allt med. Någon som han kunde vara känslosam tillsammans med utan att känna sig löjlig eller svag.

Michiels familj är inte speciellt känslosam. Hans mamma är en minst lika sval isdrottning som jag. Kanske är det därför jag och hon kommer så väl överens. Vi är båda kvinnor som trots våra relativt små format inger respekt utan att vi ens behöver höja rösten.

Michiel och du kunde båda känna er nere när höstmörkret kom. Du hade inte fått så mycket förståelse från någon annan i familjen för det mamma. Det var ju bara att tända en lampa, vad var problemet?

Dina och Michiels känslor åkte bergochdalbana medan mina och pappas mer var som radiobilar. Hit och dit men inte så mycket upp och ner. När jag och Michiel en period årligen delade med oss av våra mål och resultat så kände du samhörighet med Michiel, mamma.

“Visst är det roligt att läsa om allt du har uppnått Annika, men jag känner mig mer som Michiel. Att ibland sätter man mål men det blir ändå inte alltid som man har tänkt.”

Jag och pappa sätter mål och uppnår dem. Du och Michiel följer era känslor till många olika ställen. Ibland till era mål, ibland någon helt annanstans.

Du var lärare, inte bara till yrket, utan som person. Du kunde inte låta bli att lära ut, det var en del av dig. Du hjälpte Michiel att lära sig svenska, du lärde honom om Sverige och annat du trodde han skulle behöva.

När du tyckte att jag var för upptagen med allt jag höll på med istället för att vara med Michiel när han hälsade på oss en sommar, såg du till att du, pappa och Michiel åkte iväg och gjorde roliga saker tillsammans. Jag såg vägen till mitt nästa mål och följde den, du såg vad Michiel behövde och du gav honom det.

Ni var varandra nära även under vår sista tid tillsammans. En gång satt ni på bryggan vid ert hus. Du frågade Michiel om det var dyrt där ni var. Jag sa till honom att du antagligen trodde att ni var på ett café och att du ville ha glass. Jag gick iväg för att hämta glass i frysen, pappa hade fyllt den med laktosfria glassar till dig. När jag gick hörde jag:

“Hon verkar trevlig, tycker du inte?”

Ni hade det roligt på cafét vid bryggan, min man och du.

Tack mamma, för att du bjöd in Michiel i ditt hjärta. Du kommer alltid att bo i hans.

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Thank you, mum, for welcoming another son

 Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)

I had just picked up my boyfriend, Michiel at the station. Our love was boundless. It stretched beyond borders, and even though he lived in the Netherlands and I in Sweden (later on in life, the roles would be reversed, but that's a different story), we did everything we could, on our meager student budgets, to get to see each other as often as possible.

            Michiel had traveled by train for many hours. He arrived the same day you threw a Christmas party for your class. It was a tradition for everyone in the family to help out at these parties. Neither you nor Dad made any distinction between work and spare time. You loved being a teacher, Dad loved working with cars. You saw no reason to limit these activities to just a few hours a week or to separate work and family either. Everything was connected. So, when my boyfriend arrived on the same day as the Christmas party, I obviously was expected to bring him along.

            It wasn't so obvious to Michiel. He was tired after the long trip and just wanted to see me. To meet my family was a part of the package, he thought that maybe a simple "hi" would suffice, then we could be by ourselves. He didn't know how our family worked, Mum. First of all, it never occurred to me that he'd be tired. Tired was an unfamiliar word to me.

            I thought the same went for the whole family. Later on in life, I realized that you did in fact get tired, Mum, but you ignored it. Wore yourself out. Maybe because you tried to keep up with Dad's endless energy, which my brother and I inherited too. We keep going, full force, not noticing until much later that not everyone is up to speed.

            Sometimes, we joke about it, although there is some truth to it, that we've pushed our significant others too hard.

You got burnt out trying to keep up with my dad. My brother's first wife got burnt out as well, my husband too. We'd stand there, all three of us wondering what happened.

            So, the possibility of Michiel being tired never struck me. We were in love, but we didn't know each other well enough yet for him to say that he'd rather not go to the party. I probably would have ignored that, saying we'd only stop by for a few minutes.

            When we arrived, the party was in full swing. On the topic of energy; a whole class - or maybe it was an entire primary school - gives off a whole lot of energy. The kids were all over the place, full of happiness, cheer, and laughter. After a while, you pulled me aside and whispered,

"A mother-in-law's dream come true!"

At first, I didn't like that comment. I didn't want no "mother-in-law's dream" of a boyfriend. I wanted something more exciting. And Michiel was, to me. For you, Mum, he was a dream.

            You two grew so close that when you passed away, Michiel was overwhelmed by the emptiness you left. Suddenly, he felt left out. He'd always been a part of the family, but it was mostly my Dad, my brother, and I who organized hospital visits and planned the funeral.

            At first, we didn’t understand why he felt left out. It was custom for the closest family to handle those kinds of things.

            "It was probably because you two had the strongest bond," I said, and we both knew it was true.

            Michiel had become like another son to you, Mum. You welcomed him with open arms, and you let him into your heart (Dad needed some convincing). A heart so generous, it overwhelmed Michiel. Suddenly, he had someone whom he could really talk to; someone with whom he could be vulnerable, without feeling weak or silly.

            Michiel's family is not all that emotional. His mother is, just like me, an ice queen. Maybe that's why we get along so well, she and I. We're both women, who despite our relatively tiny size, invoke respect without having to raise our voices.

            When the gloomy, dark weather of fall came, you and Michiel would both feel blue. The rest of the family never really understood how you felt. Just turn on a light, what's the problem?

            Your and Michiel's feeling were like rollercoasters, mine and Dad's were more like bumper cars. Not really up and down, more all over the place. Michiel and I had a yearly "goal check-in" where we'd share our results and aspirations. That's when you truly felt connected to him, Mum.

            "Sure, it's fun looking back to see your accomplishments, Annika. Although I agree with Michiel. Sometimes, we set up goals, but it doesn't always end up the way we thought."

Dad and I set up goals and we see them through. You and Michiel follow your heart, wherever it may lead you.

            You were a teacher, not only in a professional sense, but as a person. You couldn't not teach; it was such a huge part of you. You taught Michiel Swedish, about Sweden and other things you figured he ought to know.

            One summer, when Michiel came to visit, you saw how busy I was. I was too occupied to be with him. You made sure that you, Dad, and Michiel went off on a fun adventure for the day. I saw what I needed to pursue a goal, you saw what Michiel needed and gave him that.

            During our last few months together, you two were close. You sat on the pier together, the one by your house. You asked him if it was an expensive place. I explained that you probably thought we were at a café getting ice cream. I went back up to the house to fetch some ice cream from the freezer. Dad had filled it with lactose-free ice cream for you. I heard you say:

"She seems nice, don't you think?"

You had a great time at that café on the pier, my husband and you.

 Thank you, Mum, for welcoming Michiel into your heart. You'll always live in his. 

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

Tack mamma, för din ångest

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

Det finns saker i den här världen vi inte kan fixa. Det finns saker som vi behöver låta vara, låta andra eller kanske till och med livet ta hand om. Men det förstår vi sällan, så länge som vi tror att vi kan göra något. Så vi försöker och försöker.

När demensen hade gått så långt att du inte längre bara var förvirrad utan även hallucinerade och levde i en annan värld, var det inte mycket vi kunde göra. Det var svårt att acceptera. För mig och min man och framförallt för pappa.

Pappa har alltid fixat allt. Satt mål och uppnått dem. Som när han såg dig för första gången på skolbussen. Du var tolv, han tretton och han bestämde sig för att du skulle bli hans fru. Det blev du också, så snart som ni blev gamla nog att gifta er. Eller när han bestämde sig för att han skulle bli pilot och blev det så när som på en eller två avslutande flygningar som han inte gjorde för du hade blivit sjuk och han valde att resa tillbaka till dig.

Eller när han bestämde sig för att han skulle flytta till Göteborg och jobba på Volvo. Han som kom från en familj som jobbade i skogen uppe i Gästrikland. Det blev som han hade tänkt, han fick en härlig karriär på både Volvo och Saab. Det han hade velat mest av allt, var att hindra dina sjukdomar. Att göra dig frisk. Att hitta det där sättet som ingen ännu har hittat att stoppa demens. Tack pappa för att jag har lärt mig att sätta mål och uppnå dem.

Tack mamma, för att jag lärde mig att vissa saker behöver jag bara låta vara. När du försökte fly från ert hus, övertygad om att det fanns onda människor i det, bytte vi till lås utan vred. Det gick bara att låsa upp med nyckel. Ibland gick vi med dig ut när du flydde. Sedan följde vi dig tillbaka när du var lugnare. Ibland blev du inte lugnare vad vi än gjorde, hur långt vi än gick. Då stannade vi inne. Jag minns hur jag stod bakom dig när du slet i dörren. När du bad mig öppna sa jag att jag inte heller visste var nyckeln var. Du gick till nästa dörr och vi upprepade proceduren. Att se din ångest, att se din kamp gjorde ont. Det gjorde ont i mig, det gjorde ont i dig. Och jag förstod att vissa saker kan jag inte fixa.

Ingen av oss kunde ta bort din smärta, vi kunde inte ta bort din ångest. Det kunde inte psykologerna, läkarna eller medicinerna heller. Vi kunde inte dra upp dig ur det djupa hål du hade fastnat i. Vi kunde bara hoppa ner i det och hålla dig sällskap. När vi tillsammans undrade var nyckeln till dörren var, var du inte längre ensam. När du inte längre hittade in i min värld fick jag följa med in i din.

Tack mamma, för att du lärde mig acceptera att det finns saker jag inte kan fixa. Tack för att du lärde mig att ibland är det finaste jag kan göra att bara vara där. 

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Thank you, mum, for your anxiety

 Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)

There are things in this world that we can't fix. We need to just let them be, let others or life itself handle it for us. However, we hardly ever understand this, ourselves. As long as we believe we can fix it, we'll try, and try again.

            When dementia fully took a hold of you, you were not only confused but also hallucinating. You lived in a whole different world and there wasn't much we could do to help. It was a hard pill to swallow, for my husband and me, and especially, for Dad.

            Dad has always fixed everything. Put up goals and accomplished them. Like when he first laid eyes on you on the school bus. You were twelve, and he was thirteen. He decided then and there that he was going to marry you. He did marry you, as soon as you were legally able. Like when he decided to become a pilot. With only one to two flights left to complete his pilot certificate, he decided to quit because you fell ill and he wanted to be with you.

            Like when he decided to move to Gothenburg and work at Volvo, although he grew up in rural Gästrikland, and had worked in the woods with timber his whole life. He did, in some way, get what he wanted. He did get a great career working for both Volvo and Saab. But what he wanted, most of all, was to take away your illnesses. To make you well again. To stop dementia, for which no one has yet figured out a cure. Thanks, Dad, for teaching me to put up goals, and accomplish them.

            Thank you, Mum, for teaching me that some things need to be left alone. When you tried to escape from your house, convinced that evil people were in there, we changed the lock so it couldn’t be opened without a key. Sometimes, we'd come with you on your escape. Then we'd follow you back inside once you'd calmed down. Sometimes, you wouldn't calm down, no matter what we did, no matter how far we walked with you. Then we'd stay inside. I remember standing behind you as you tugged at the door. When you told me to open it, I told you I didn’t know where the key was either. You went over to the other door and tugged at that that one as well. To see your anxiety, your struggle, it really hurt. It hurt me, it hurt you. That's when I understood that some things could not be fixed.

            We couldn't take away your pain; we couldn't take away your anxiety. None of us, the psychologists, the doctors; nor the medication could do that. We couldn't pull you out of that deep, dark hole you'd gotten stuck in. We could only jump in to keep you company. When all of us joined in and wondered where the key was, you were no longer alone. When you could no longer join me in my world, I joined you in yours. Thank you, Mum, for teaching me to accept the things I cannot change. Thanks for teaching me that, sometimes, the best thing to do is just to be there. 

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

How to calmly take time off from work

“I don’t know how to tell the project about my vacation plans.”

The ambitious leader I was coaching had recently joined a new project. They didn’t know about her vacation plans yet and that made her nervous. She had agreed with her ex-husband when she was going to take care of the kids and those weeks were holy for her. At the same time, the project she had just joined had important deadlines during the weeks she had planned to be on vacation.

This type of situation can easily stress us out. We want to be in two places at once even when we cannot.

Luckily, we don’t need to be in two places at once. We just need to ensure the work gets done even when we are not there.

Collaboration

Make sure you and your colleagues know enough about each other’s tasks to take over when one of you is away from work. Planned or unplanned.

That’s what my client did. She ensured others could do what she would normally do, and she enjoyed the vacation with her children.

Creativity

What if you are a freelancer or work at a small company with few others to share the work with? 

Then you need to be even more creative.

In my husband’s company there is a board, so when he goes away, he ensures a board member (me) takes care of whatever needs to get done. Even if that means doing something as “unboardlike” as cleaning an AirBnB house.

Planning

In my company I plan the work in ways that give me days off in the week and weeks off during the year. After all, I own the company, so I get to decide when I work 😊.

With a little planning, collaboration and creativity, you can always find a solution.

Find your way to be away from work so you can love it even more.

Would you like tailored help?

Send me an email or book a short intro call to see if and how I can help. https://calendly.com/annikaslol/15min-intro-call

info@annikarosendahl.com

You can also read more at www.annikarosendahl.com