Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma. Jag hoppas det rör ditt hjärta.
(For the English version, scroll down and then click on previous post).
Det
finns saker i den här världen vi inte kan fixa. Det finns saker som vi behöver
låta vara, låta andra eller kanske till och med livet ta hand om. Men det
förstår vi sällan, så länge som vi tror att vi kan göra något. Så vi försöker
och försöker.
När demensen hade gått så långt att du inte längre bara
var förvirrad utan även hallucinerade och levde i en annan värld, var det inte
mycket vi kunde göra. Det var svårt att acceptera. För mig och min man och
framförallt för pappa.
Pappa har alltid fixat allt. Satt mål och uppnått dem. Som
när han såg dig för första gången på skolbussen. Du var tolv, han tretton och
han bestämde sig för att du skulle bli hans fru. Det blev du också, så snart
som ni blev gamla nog att gifta er. Eller när han bestämde sig för att han
skulle bli pilot och blev det så när som på en eller två avslutande flygningar
som han inte gjorde för du hade blivit sjuk och han valde att resa tillbaka till dig.
Eller när han bestämde sig för att han skulle flytta till
Göteborg och jobba på Volvo. Han som kom från en familj som jobbade i skogen
uppe i Gästrikland. Det blev som han hade tänkt, han fick en härlig karriär på
både Volvo och Saab. Det han hade velat mest av allt, var att hindra dina
sjukdomar. Att göra dig frisk. Att hitta det där sättet som ingen ännu har
hittat att stoppa demens. Tack pappa för att jag har lärt mig att sätta mål och
uppnå dem.
Tack mamma, för att jag lärde mig att vissa saker behöver
jag bara låta vara. När du försökte fly från ert hus, övertygad om att det fanns
onda människor i det, bytte vi till lås utan vred. Det gick bara att låsa upp
med nyckel. Ibland gick vi med dig ut när du flydde. Sedan följde vi dig
tillbaka när du var lugnare. Ibland blev du inte lugnare vad vi än gjorde, hur
långt vi än gick. Då stannade vi inne.
Jag minns hur jag stod bakom dig när du slet i dörren. När du bad mig öppna sa
jag att jag
inte heller visste var nyckeln var. Du gick till nästa dörr och vi upprepade
proceduren. Att se din ångest, att se din kamp gjorde ont. Det gjorde ont i
mig, det gjorde ont i dig. Och jag förstod att vissa saker kan jag inte fixa.
Ingen av oss kunde ta bort din smärta, vi kunde inte ta
bort din ångest. Det kunde inte psykologerna, läkarna eller medicinerna heller.
Vi kunde inte dra upp dig ur det djupa hål du hade fastnat i. Vi kunde bara
hoppa ner i det och hålla dig sällskap. När vi tillsammans undrade var nyckeln
till dörren var, var du inte längre ensam. När du inte längre hittade in i min
värld fick jag följa med in i din.
Tack mamma, för att du lärde mig acceptera att det finns saker jag inte kan fixa. Tack för att du lärde mig att ibland är det finaste jag kan göra att bara vara där.
***
Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar.
Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar. Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen.
Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.
Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.
No comments:
Post a Comment