Tack mamma, för att du tog emot en son till

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

Jag hade just hämtat min pojkvän Michiel på stationen. Vår kärlek var bokstavligt talat gränslös och även om han bodde i Nederländerna och jag i Sverige (och senare i vårt liv tvärtom men det är en helt annan historia) så gjorde vi vad vi kunde med våra magra studentbudgetar för att ses så ofta som möjligt.

Michiel hade rest med tåg under många långa timmar. Han anlände samma dag som du hade en julfest med din klass. Det var tradition att hela familjen var med på de här festerna och hjälpte till. Varken du eller pappa såg era jobb som något avgränsat från fritiden. Du älskade att vara lärare, pappa älskade att arbeta med bilar. Det fanns ingen anledning för er att begränsa jobbet till vissa timmar i veckan. Och det fanns ingen anledning att skilja på jobb och familj heller. Allt hängde ihop. Så när min pojkvän kom samma dag som julfesten var, var det självklart att jag skulle ta med honom.

Det var inte så självklart för Michiel. Han var trött efter resan och ville träffa mig. Att träffa mina föräldrar ingick i paketet men han trodde kanske att det skulle räcka med ett kort hej och att vi sedan kunde vara för oss själva. Han visste inte hur vår familj funkade mamma. För det första hade jag inte en tanke på att han skulle vara trött efter resan. Trötthet var ett okänt begrepp för mig.

Först trodde jag att det gällde hela familjen Englund. Långt senare förstod jag att du kände trötthet, men att du ignorerade den. Körde slut på dig. Kanske försökte du haka på pappas oändliga energi. Jag och min bror fick den energin också. Vi kör på och märker först efter en stund att andra inte alltid hänger med.

Ibland skojar vi, med lite allvar i botten, om att vi alla tre har bränt ut våra partners.

Du blev utbränd när du försökte hänga med i pappas tempo. Min brors första fru blev utbränd, min man blev utbränd. Och vi tre står där och undrar vad som hände.

Så att Michiel kunde vara trött efter resan föll mig inte in. Vi var förälskade men kände inte varandra tillräckligt väl för att han skulle kunna med att säga att han helst inte ville gå på julfesten. Det är också mycket möjligt att jag inte hade lyssnat på det örat och förklarat att det ändå inte skulle ta så lång tid.

När vi kom fram var det full fart. Angående energi; en hel klass – eller kanske var det ett helt lågstadium  - avger mängder av energi. Barnen var överallt; det var glädje, stoj och stim.

Efter en stund drog du mig åt sidan och viskade:

“Vilken svärmorsdröm!”

Först tyckte jag inte om att du sade så. Jag ville inte ha en svärmorsdröm till pojkvän. Jag ville ha något mer spännande. Det var Michiel också, för mig. För dig mamma, var han en dröm.

Ni fick ett band som var så starkt att Michiel överrumplades av hur tomt det blev när du försvann. Han kände sig plötsligt utanför. Han som alltid hade stått hela min familj så nära, kände sig utanför när det blev mest min pappa, min bror och jag som ordnade saker i samband med sjukhusvistelsen och begravningsförberedelserna.

Först förstod vi inte varför han kände så. Det var ju bara normalt att den närmaste familjen ordnade sådant.

“Det var nog för att det var med mamma du hade det starkaste bandet”, sa jag och vi kände med en gång att det var sant.

Michiel blev som ännu en son för dig mamma. Du tog emot honom med öppna armar (pappa behövde bli övertygad först) och du lät honom komma in i ditt hjärta. Ett hjärta så generöst med känslor att det överrumplade Michiel. Plötsligt hade han hittat någon han kunde prata om allt med. Någon som han kunde vara känslosam tillsammans med utan att känna sig löjlig eller svag.

Michiels familj är inte speciellt känslosam. Hans mamma är en minst lika sval isdrottning som jag. Kanske är det därför jag och hon kommer så väl överens. Vi är båda kvinnor som trots våra relativt små format inger respekt utan att vi ens behöver höja rösten.

Michiel och du kunde båda känna er nere när höstmörkret kom. Du hade inte fått så mycket förståelse från någon annan i familjen för det mamma. Det var ju bara att tända en lampa, vad var problemet?

Dina och Michiels känslor åkte bergochdalbana medan mina och pappas mer var som radiobilar. Hit och dit men inte så mycket upp och ner. När jag och Michiel en period årligen delade med oss av våra mål och resultat så kände du samhörighet med Michiel, mamma.

“Visst är det roligt att läsa om allt du har uppnått Annika, men jag känner mig mer som Michiel. Att ibland sätter man mål men det blir ändå inte alltid som man har tänkt.”

Jag och pappa sätter mål och uppnår dem. Du och Michiel följer era känslor till många olika ställen. Ibland till era mål, ibland någon helt annanstans.

Du var lärare, inte bara till yrket, utan som person. Du kunde inte låta bli att lära ut, det var en del av dig. Du hjälpte Michiel att lära sig svenska, du lärde honom om Sverige och annat du trodde han skulle behöva.

När du tyckte att jag var för upptagen med allt jag höll på med istället för att vara med Michiel när han hälsade på oss en sommar, såg du till att du, pappa och Michiel åkte iväg och gjorde roliga saker tillsammans. Jag såg vägen till mitt nästa mål och följde den, du såg vad Michiel behövde och du gav honom det.

Ni var varandra nära även under vår sista tid tillsammans. En gång satt ni på bryggan vid ert hus. Du frågade Michiel om det var dyrt där ni var. Jag sa till honom att du antagligen trodde att ni var på ett café och att du ville ha glass. Jag gick iväg för att hämta glass i frysen, pappa hade fyllt den med laktosfria glassar till dig. När jag gick hörde jag:

“Hon verkar trevlig, tycker du inte?”

Ni hade det roligt på cafét vid bryggan, min man och du.

Tack mamma, för att du bjöd in Michiel i ditt hjärta. Du kommer alltid att bo i hans.

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.