Tack mamma, för att du släppte ut oss ur väntrummet

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

Jag jobbade länge på Ericsson och många kollegor kändes som goda vänner. Vi gick igenom inte bara spännande projekt tillsammans, utan också livets skiftningar.

En av mina kollegor hade en mamma som var sjuk i cancer. Han och familjen fick åka fram och tillbaka till sjukhuset under många veckor samtidigt som de försökte hålla ordning på sitt vanliga liv med jobb, skola och barnens aktiviteter.

En morgon frågade jag hur det var och hans första svar var “Bra”. Sedan var det som om han skämdes och han mumlade. “Nej, det är ju inte bra. Hon är död.” Jag förstod vad han menade. Att han såg lite lugnare ut var inte för att han var glad att hans mamma hade dött. Han var bara glad att den uppslitande sjukdomsperioden var över för alla inblandade. De hade sedan länge vetat att detta inte skulle bli en solskenssaga om någon som hade “besegrat” cancer.

Jag tycker inte om uttrycket besegra cancer. Det är så lätt att tolka det som att de som inte överlever förlorar mot cancern. Som om de på något sätt var svagare, inte lika bra på att kämpa. Det har inte med det att göra. Döden kommer när den kommer. Vi kan göra livet så njutbart och hälsosamt som möjligt, men när livet här är slut, är det slut.

Kanske vårdar du som läser en person som är på väg att lämna det här livet. Kanske sitter du i dödens väntrum med en älskad persons hand i din, vetandes att du en dag kommer att gå ensam ut. Om du längtar efter att gå ut ur väntrummet, stänga dörren bakom dig och återgå till ett mer normalt liv, är det inget fel på dig. Det finns ingen anledning att känna skuld eller att låtsas att du känner något annat.

Vi är inte gjorda för att vara i väntrum. Vi är skapta för att göra det mesta av livet, ge de gåvor vi har fått till världen. Gör det mesta av tiden i väntrummet, men bjud aldrig in skuld i ditt hjärta. Låt livet ha sin gång och minns att du är en kärleksfull, värdefull person. Till och med perioden i väntrummet kan ha glimtar som du någon gång kommer att vara tacksam för.

Som när vi träffade dig allra sista gången mamma. Du var lugn när vi kom, du sov med hjälp av morfin. Det var rofyllt och skönt. Det var också tydligt att du inte visste att vi var där. Vi höll om dig, sjöng för dig och vi grät. Då såg jag förändringen. Jag såg att du klämde om pappas hand och att det fanns ett svagt, svagt leende i ditt blundande ansikte.

“Hon känner att vi är här. Titta hon ler!”

Pappa som hade suttit och gråtit med huvudet nedböjt tittade upp vid mina ord. Han såg upp och såg att du var där, medveten om vår närvaro. Min bror reste sig från stolen han hade suttit på och vi stod alla tre vid din sängkant och rörde vid dig medan vi sjöng. När vi lämnade kändes det nästan bra. Vi hade fått en fin stund tillsammans, även om vi alla var fångar i dödens väntrum.

Några timmar senare ringde sjukhuset till pappa och berättade att du hade dött. Innan pappa berättade för oss andra reste ni jorden runt igen. Du och han tittade på fotona från er jorden-runt-kryssning. Så fort du hade lämnat din kropp tog du dig hem till pappa så att ni kunde resa vidare tillsammans.

Du flög ut genom väntrummet och öppnade dörren för oss andra, så att vi kunde gå ut. Bort från väntrummet och oron, ut i saknaden och ett nytt sätt att vara tillsammans med dig. Ett sätt vi fortfarande håller på att lära oss förstå.

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Boken finns också på bibliotek. Finns den inte på just ditt bibliotek kan du be dem beställa den. 

Thank you, mum, for letting us out of the waiting room

Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)

I worked at Ericsson for a long time, my colleagues there felt more like close friends. We dealt with, not only thrilling projects, but also different stages in life.

            One of my colleagues had a mum, who got diagnosed with cancer. His whole family had to make regular runs to the hospital for many weeks. Whilst he was still trying to keep up with work, school, and his kids' activities.

            One morning, I asked him how he was. "Good," he responded. Then, almost as if ashamed, he said, "No, I'm not good. She's dead." I understood him so well. His calm exterior was not him being happy for his mother's passing away. He was happy she was out of her misery, that the fight was over for everyone included. They'd known for a long time she wouldn't "beat" it.

            I happen to dislike the term "beat cancer". As if all the ones who have died were defeated. As if they were weaker, not as strong fighters. It's got nothing to do with that. Death comes when it chooses to. We can strive to make life as wholesome and enjoyable as possible, but when it ends, it ends.

            Maybe, you, who are reading this, are a caregiver for someone who's about to leave this life. Maybe you're sitting in the waiting room of death with a loved one's hand in yours. Knowing that one day you'll walk out alone. If you're waiting for that day, to walk out of that waiting room and resume normalcy, there is nothing wrong with you. There is no reason to feel guilty or pretend to feel otherwise.

            We're not meant for waiting rooms. We were created to make the most out of life, to give our gifts to the world. Acknowledge that time in the waiting room, but never allow guilt to take you. Let life play out and remember that you're a loving, valuable person. Even those times in that waiting room can have glimpses of something you may one day be grateful for.

            Like the last time, we were with you, Mum. You were calm when we got there, sleeping with the help of some morphine. It was serene and peaceful. It was also apparent that you had no idea we were in there. We held you, cried for you, and sang for you. That's when I saw the change. I saw you squeeze Dad's hand, and a vague smile came upon your lips.

            "She can feel that we're here. Look she's smiling!"

Dad, crying with his head bent, looked up, and saw that you were with us. Aware of our presence. My brother got up from his chair, and all three of us held you tight and sang. A huge weight was taken off our shoulders when we left. We'd had a nice moment together, even though we were all prisoners in the waiting room of death.

            A few hours later, Dad got the call. You'd passed away. Before he told the rest of us, you two traveled the world again. You looked at old photos of your cruise. As soon as you left your body, you visited Dad, and the two of you shared yet another adventure.

            You flew out through the waiting room and opened the door for us so that we could leave. Away from anxiety and worry, into that feeling of loss, and new ways of being with you. Ways we're still trying to master. 

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

Tack för att det bara är kroppen som dör

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

Varje sekund dör det en miljon celler i var och en av oss. Varje sekund. De flesta av våra celler lever bara några månader, medan till exempel leverns celler lever i flera år. Hjärnans celler lever lika länge som vi – om det inte blir som för dig, att vi får en sjukdom som tar död på just hjärncellerna.

Att delar av oss dör hela tiden är en förutsättning för livet. Om cellerna inte dör växer de okontrollerat och vi får det vi kallar cancer. De celler som dör lämnar plats för nya celler. Det spännande är att de nya cellerna inte börjar från noll. De vet det de tidigare cellerna visste. Cellen dör men minnet finns kvar till de nya cellerna. Vi dör men livet fortsätter.

På samma sätt som en vattendroppe som dunstar. Vi ser den inte längre, inte förrän den blir del av ett vackert moln som ger oss regn. Regn som faller och fyller sjöar och älvar. Älvar som tar sig till havet.

Dog droppen?

Nej, den ändrade form.

Dog du mamma?

Nej, du ändrade form.

Jag kan ändå sakna den form du hade. Den vackra, kramgoa, sjungande form som jag var van vid. Någon gång kommer jag att förstå den form du har nu. Någon gång kommer jag att kunna ha kontakt med dig igen. Fram tills jag gör det tillåter jag mig själv att sakna dig, att sörja fullt ut tills sorgen ebbar ut. Jag gör som munken Björn Natthiko Lindeblad: Jag litar på sorgen, jag litar på gråten och kommer ihåg att allt sorgen behöver är att få kännas av. 

 ***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Boken finns också på bibliotek. Finns den inte på just ditt bibliotek kan du be dem beställa den. 

Thank goodness it's only the body that dies

Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)

One million cells in our bodies die every second. Every second. Most cells just live on for a few months, some live on for years, like the ones in our liver. The cells in our brains live for as long as we do – unless we, like you, Mum, fall ill with a disease that kills our brain cells.

            Having part of us die is a necessity. If the cells don't die, they'll grow uncontrollably, and we'll develop cancer. The dead cells leave room for new ones. The exciting part is that the new cells don’t start from scratch. They know what the previous cells knew. The cells die but their memory lives on in the new cells. We die, but life goes on.

            The same way a raindrop evaporates. We can't see it anymore, not until it forms a cloud and rains down on us. The rain falls into lakes and rivers, rivers joining the ocean.

Did the raindrop die?

No, it changed shape.

Did you die, Mum?

No, you changed your shape.

I still miss your old shape. That beautiful, huggable, singing shape I'd come to love so dearly. Someday, I'll recognize your new shape. Someday, I'll be able to reach you again. Until then, I allow myself to mourn, to miss you until the loss is numbed. I will act like the monk; Björn Natthiko Lindeblad; I will trust my sorrow. I will trust my crying and remember that all sorrow needs, is to be felt. 

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

How to open your gifts of life

Welcome to a new year!

To start this year in a powerful way, I want to give you inspiration to open the gifts life has given you. 

My new year gift to you is a 9 minute long story that will touch your heart. 

To immerse yourself in both images and sound, watch the video when you have some time for yourself or together with someone else who wants to join you. 

If you prefer to listen while you take care of something that doesn't require your brain, you can use the audio file. 

I hope this gift helps you make the most of 2022 and future years!