Hög skatt garanterar inte god välfärd

Sverige har ett av världens högsta skattetryck. Ändå har vi inte världens bästa välfärd att visa upp – varken i skolan, vården eller omsorgen. Om mer skatt automatiskt gav bättre välfärd, borde Sverige ligga i topp. Så varför gör vi inte det?

Jag coachar ledare i näringslivet. En av dem hade drivit eget sedan tonåren, men tog vid femtio en anställning i stället. Han tyckte det var lite ironiskt – lönen var högre än vad han tagit ut som egenföretagare, men ändå fanns det inte mer kvar när månaden var slut. Högre inkomster hade omärkligt lett till fler utgifter – men inte till ett bättre liv.

Tyvärr ser vi samma sak i vår svenska välfärd.

Sverige slog världen med häpnad när vi mellan 1870 och 1950 gick från att vara ett av Europas fattigaste länder till att bli ett av de rikaste. Under samma period ökade livslängden från 45 till 71 år och barnadödligheten föll från över 22 till under 3 procent.[1]

Det är lätt att tro att vårt välmående byggdes upp under de höga skatter vi är kända för men det stora skiftet till högskatteland kom först senare.

Mellan år 1955 och år 1990 ökade skattekvoten i Sverige från 26 till 57 procent av BNP. [2] Det gick så långt att vi fick det som kom att kallas en ”ofantlig offentlig sektor”.  Under 1990-talet gick vi igenom en kraftig ekonomisk kris och hela systemet behövde göras om i grunden.

Skattekvoten har minskat efter toppåren, men Sverige räknas fortfarande som ett högskatteland då skatteintäkterna överstiger 40 % av BNP. Som jämförelse går gränsen för lågskatteländer vid ett skattetryck under 35 %, där Japan och Schweiz utgör två välfungerande exempel.[3]

Hur fungerar då välfärden i högskattelandet Sverige?

Både bra och dåligt.

Vissa skolor gör ett fantastiskt jobb. Samtidigt går i snitt vart sjunde barn i Sverige ut grundskolan utan att ha de grundläggande kunskaper som krävs för gymnasiebehörighet [4]. Lågskattelandet Japan toppar PISA-testerna i matematik, läsförståelse och naturvetenskap.[3].

 Vissa vårdcentraler fungerar utomordentligt väl och vi har hög klass på vården i många avseenden. Samtidigt har vi långa vårdköer till skillnad från  Schweiz där 94 procent av befolkningen är nöjd med tillgängligheten till vård [3] och  Japan där begreppet vårdkö är närmast obefintligt. [5]

Vissa omsorgsboenden är underbara för både boende och personal. Samtidigt nås vi alltför ofta av larm från boenden där äldre blir undernärda, isolerade och illa behandlade, och där Inspektionen för vård och omsorg (IVO) pekar på allvarliga brister i bemötande och kompetens.[6]

Variationerna inom Sverige går inte att förklara med skillnader i pengar. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys skriver i en rapport [7] att de inte ser något signifikant samband mellan relativt sett höga resultat för kvalitetsindexet och den justerade kostnadsnivån bland regionerna: 

“God kvalitet tycks kunna uppnås utan höga kostnader.”

De som förordar ett fortsatt högt skattetryck hävdar ofta att det behövs för att ha råd med tillräckligt många lärare, sjuksköterskor och liknande. Det resonemanget rimmar illa när vi hör om exempel som Millennium, journalsystemet som Västra Götalandsregionen tvingades pausa efter bara tre dagar på grund av patientsäkerhetsrisker och som sedan skrotades helt. Regionen hade då redan lagt 5,5 miljarder kronor på systemet – pengar som kunnat avlöna många sjuksköterskor. [8]

Precis som ledaren som märkte att en högre lön inte gav mer kvar när månaden var slut, behöver vi förstå att höga skatter inte hjälper om användningen av pengarna är ogenomtänkt. Så länge vi tror att god välfärd kräver hög skatt kommer vi att missa de förbättringar som kan göras här och nu med de resurser som redan finns.

Jag hoppas att vi någon gång kan bli ett föredöme igen, ett land som ger en fantastisk välfärd till en rimlig kostnad och där alla som jobbar i den offentliga sektorn kan känna stolthet snarare än frustration och uppgivenhet.

En väg dit är att lära av de goda exempel som finns och lyssna på de som arbetar i verksamheten snarare än de som stirrar sig blinda på budgetar och förlitar sig på fortsatt höga skatter.  

Bakgrund

Detta är en av flera texter jag skriver som underlag till en kommande roman där två främlingar möts på ett tåg och diskuterar olika sätt att skapa ett samhälle som litar på och tjänar sina medborgare, inte sig självt.

Dessa tankar resulterade också i en debattartikel som publicerades på Företagande.se 260817.

Mer information om mitt författande finns på annikarosendahl.se

Källor

[1] Norberg, J. (2024) The Mirage of Swedish Socialism.

[2] Norrman, E. och McLure, C. E. (1997) ”Tax Policy in Sweden”, i The Welfare State in Transition. Chicago: NBER/University of Chicago Press.

[3] Fölster, S. och Sanandaji, N. (2026) The Welfare State Myth: How Low-Tax Countries Offer the World’s Best Welfare. London: Institute of Economic Affairs.

[4] Skolverket (2023/2024). Betyg och studieresultat i grundskolan.

[5] OECD (2020) ”Waiting Times for Health Services: Next Steps”, i OECD Health Policy Studies. Paris: OECD Publishing.

[6] Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Omfattande arbete för att åtgärda brister inom landets äldreboenden (Iakttagelser i korthet).

[7] Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (2022), Nationell uppföljning av hälso- och sjukvården 2022, Vårdanalys rapport 2022:8.

[8] Kvist, S. (2025) "Rapport: Millennium bör skrotas – alternativen kostar miljarder", Sveriges Radio, P4 Sjuhärad, 3 november 2025