Tack Kerstin, för att du är som mamma

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

“Hur visste du vad du skulle välja?”

Vi var ute och gick med Sissi, min underbara cockerspaniel, när jag frågade dig hur du hade valt “vad du skulle bli”. Jag var mitt uppe i mitt gymnasieval (eller var det välja vad jag skulle göra efter gymnasiet?) och visste inte vad jag skulle välja. Ditt svar var snabbt.

“Det fanns inte så mycket att välja på då. Som kvinna kunde man bli hemmafru, lärare eller sjuksköterska.”

Du blev lärare, men jobbade även på sjukhus nu och då. Du höll döende sällskap. Så typiskt dig att vilja hjälpa även på sätt som var jobbiga för dig.

När du togs in på sjukhus för sista gången fick vi Kerstin som kontaktperson. Under restriktionerna som rådde under corona blev kontaktpersonen ännu viktigare än om vi hade kunnat besöka dig. Kerstin blev vårt sätt att hålla kontakt med dig.

När du fyllde år kunde pappa, min bror och era goda vänner Jan och Angela lämna presenter som personalen fick ge dig. De berättade hur glad du blev över blommorna, hur du strök dem mot din kind. Kerstin tyckte om dig och jag är säker på att du tyckte om henne. Hon berättade att du var väldigt rar och lite busig. Hon undrade om du alltid hade varit sådan. Ja, det hade du.

Kerstin brydde sig inte bara om dig utan även om oss. Hon visste att det var minst lika jobbigt för oss som var på utsidan av sjukhuset som det var för dig. Kanske jobbigare. Jag minns att pappa sade:

“Jag åldras ett år per dag” under den här tiden.

Kerstin förstod det. Hon berättade inte bara hur det var med dig, hon berättade inte bara om hur mycket hon tyckte om dig och om hur gullig du var. Hon frågade också hur det var med oss. Hon berättade om sig själv, hon berättade vad som hände och hon frågade alltid hur det var med Olle. Bekräftade att han hade gjort helt rätt, både när han hade tagit hand om dig hemma och när han hade ringt efter ambulansen som hämtade dig för sista gången.

Varje gång vi pratade med Kerstin var det som om det tunga lättade något. Till och med när vi fick höra att det inte längre fanns något hopp om tillfrisknande. Även det budskapet kunde Kerstin förmedla på ett empatiskt sätt.

Tack, Kerstin på avdelning 244, Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Jag vill ge dig den bästa komplimang jag kan ge. Om mamma hade blivit sjuksköterska istället för lärare, hade hon varit det på samma underbara sätt som du. 

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Boken finns också på bibliotek. Finns den inte på just ditt bibliotek kan du be dem beställa den. 

Thank you, Kerstin, for you are just like mum

Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)

"How did you know what to pick?"

We were out walking Sissi, my amazing cocker spaniel, when I asked you how you went about choosing a career. I was in the middle of college applications and didn't know what to do. Your answer was quick.

            "There wasn't a lot to pick from. As a woman, you either became a stay-at-home mum, teacher, or nurse."

            You chose to be a teacher, although you still worked at the hospital every once in a while. You kept the patients who were dying company. So typical of you to help, even though the task was hard on you.

            When you were brought into the hospital for the last time, Kerstin became our contact person. During the COVID-19 restrictions, she became more and more important to us. She became our way of staying in touch with you. On your birthday, Dad, my brother and your good friends, Jan and Angela left presents for you. The staff had to bring them in. They later told us how happy you were about these gifts, how you ran your fingers through them, and smelled those beautiful flowers. Kerstin liked you and I'm sure you liked her. She told us you were so sweet, and also a little mischievous. She wondered if you'd always been that way. You sure had.           

            Kerstin did not only care for you, but she cared for us as well. She knew the hardships both within and outside the hospital, and how it might have been even harder for us. I remember Dad saying during this time:

"Every day, I'm growing a year older."

Kerstin understood all that. Not only did she say how you were doing, or how lovely and cute she thought you were. But she asked us how we were doing, she told us about herself, what was happening, and she was always asking about Dad. Praising all the things he'd done right. Taking care of you at home, and also calling the ambulance that took you into the hospital for the last time.

            Every time we talked to Kerstin, it was as if a weight was lifted off our shoulders. Even when she said that there was no hope of recovery, she delivered that information in a most sensitive way.

            Thanks, Kerstin, department 244 at the Sahlgrenska Hospital in Gothenburg. If I was to give you the very best compliment I could think of, it would be this. If my mum had become a nurse instead of a teacher, she would have been as wonderful a nurse as you.

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

Tack mamma, för våra stämningsfulla jular

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

“Vi kan slå in som man gjorde förr i världen”, sa du och tog fram vitt papper på en stor rulle och en röd rektangulär sak jag inte visste vad det var. Det var en lackstång och du visade hur vi kunde värma upp lacket med ett ljus och sedan använda det för att fästa det vita presentpapperet.

Jag vet inte om vi gjorde det för att du ville visa mig något från förr, för att du ville återuppleva barndomsminnen eller för att inte “slösa pengar” på vanligt presentpapper, men vi hade en mysig stund tillsammans när vi slog in klapparna. Det hade vi alla år. Hela december var en underbar månad fylld av förväntan. Du ordnade alltid stämningsfulla julavslutningar för dina skolbarn och vi pysslade och kände julstämning hemma. Varje advent tände vi ännu ett ljus och vi gjorde en julkrubba av lera. Den julkrubban fick hänga med många år, även efter att Jesusbarnet tappade huvudet.

En jul stöpte vi ljus hemma i mormors kök. Inte visste jag innan det att det tog så lång tid. Att man behövde det som jag så ofta får höra att jag saknar. T-å-l-a-m-o-d.

Lucia var en underbar högtid för oss. Du firade den med din klass och med oss. När du inte längre jobbade som lärare tyckte du mycket om att följa med på luciafirandet i mina barns förskolor och skolor.

På slutet, när det var svårt för dig att läsa, svårt för dig att hänga med i samtal, så gick det fortfarande att slå in presenter. Jag satte på julmusik, tog fram papper, tejp, sax och presenter. När vi satt tillsammans och slog in - dina paket blev inte så fina som de brukade bli, mina blev precis så ofina som de brukar bli - tittade du på mig och sa:

“Vad mysigt vi har det!”

Vi hade det mysigt varenda december, mamma. Du gjorde hela månaden speciell, full av julstämning. Du spred den till resten av släkten när du förberedde julspel för dina föräldrar och farföräldrar. Du spelade och sjöng, min bror och jag var Lucia och tomte och sjöng med ljusa barnröster det du hade lärt oss. Tack för att du gjorde julen så speciell mamma, så speciell att den fortfarande är en favorithögtid för mig.

Vem ska jag slå in presenter med nu mamma? Mina tonåringar är inte intresserade. Min man har aldrig riktigt förstått sig på det här med presenter. Han ger hellre vällagad mat. Du och jag letade efter presenter som skulle passa någon perfekt. Något de skulle vilja ha, fast de inte ens visste att de ville ha det. Du och jag njöt av att dricka glögg, lyssna på julmusik och slå in paket. Nu är det bara jag kvar som tycker om det.

Nästa gång jag sätter mig för att slå in noggrant utvalda presenter vill jag att du är med. När jag slår på julmusiken och sätter mig vid bordet kommer jag att sätta fram två glögglas. Ett till mig och ett till dig.

Lova att du kommer.

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Boken finns också på bibliotek. Finns den inte på just ditt bibliotek kan du be dem beställa den. 

Thank you, mum, for making Christmas so special

Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)

 

"We can wrap them just like back in the old days," you said and brought out white wrapping paper, and a red rectangular box. It contained sealing wax. You heated the wax using a candle, then you used it to seal the paper.

            Did you do it because you wanted to show me something from the past? Because you wanted to re-live childhood memories? Or, maybe, because you didn't want to splurge on decorative Christmas wrapping paper? I'm not sure, but we had such a good time together wrapping those presents. Just like every year. The whole month of December was magical and exciting. You always put on spectacular Christmas shows for your students and created the coziest holiday ambiance at home.

            Every day of Advent, we'd light the candles and bring the cradle made out of clay. That cradle stuck around for many years to come, even though the baby Jesus lost his head.

            One Christmas we dipped candles in Grandma’s kitchen. I didn't know it was so time-consuming. You desperately needed what I tend to lack. P-A-T-I-E-N-C-E.

            The day of Lucia was one of our greatest holidays. You celebrated with your students, and with us. When you no longer worked as a teacher, you liked to see my children's Lucia recitals at school.

            Towards the end, when you had trouble speaking, trouble keeping up with a conversation, you were still able to wrap gifts. We put on Christmas music, brought out the wrapping paper, scissors, tape, and presents. Your wrapping skills had dwindled some, mine were just as pitiful as always. You looked at me and said, "How cozy is this?"

Every year, December was a special month, mum. You made every day so special, filled with holiday cheer. You spread it to the rest of the family, you even put on little Christmas plays for your parents and grandparents. You'd sing and play, my brother would play Santa, and I would play Lucia. We would sing in our high-pitched kids' voices. Thank you, Mum, for making Christmas so special, so special in fact, that it is still my favorite holiday season.

            Who's going to wrap presents with me now, Mum? My teenagers are far from interested. My husband is not a gift-giving enthusiast. Michiel would rather make you a great meal. You and I would hunt down the perfect gifts. Something they'd want, yet something they never saw coming. We cheerfully drank mulled wine, listened to Christmas music, and wrap gifts. I'm the only one left who can see the beauty in this.

            Next holiday season, when I sit down to wrap those special gifts, I want you to be there.

When I sit down with the Christmas music going, I'll put out two glasses of mulled wine. One for me, one for you.

            Promise you'll be there.

 **

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

Do you want to freeze time?

 Can we stop time?

Sometimes we sure wish we could.

Like when we are really close to a deadline and we are nowhere near finished with the task.

Or when we want to have some time for ourselves after a long workday but by the time we have put our kids to bed and we have cleaned up in the kitchen it is already so late we had better go to bed ourselves.

The truth is, we have found ways of stopping time. Not from elapsing, but from impacting matter.

In that way a freezer is a time machine. Whatever we put in it stops evolving until we take it out again.

That is not the way we want to stop time though, is it?

We want to continue evolving, growing, contributing.

It is not about stopping time; it is about making the most of the time we have.

Close to the deadline and not yet finished?

See what you can do before the deadline. Maybe that is good enough? If not, negotiate a new deadline.

Not enough time for yourself in the intense years of being a parent of small children?

Make sure there is always some time for you in your weeks. That may require getting help from others. Trust me, they will be happy to give it.

Don’t freeze time.

Master it and savor every single moment.

Tack för min tacksamhet

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

“Nu är det inte långt kvar Monica, det är nog bäst att du kommer.”

Det var din mammas, min mormors, ord i telefonen. Mormor hade, som du fick senare, en period när hon åkte in och ut på sjukhus. Hon fick sin medicin justerad varje gång, i hopp om att det skulle hjälpa. Och nu hade hon känt att det nog inte skulle bli mer fram och tillbaka. Nu gick det bara åt ett håll och hon bad dig komma.

Det var inte bara du som kom. Mormor var en central person i hela släkten och många kom för att få vara med hennes sista dagar. Du var stark då, men åh vad du saknade henne efteråt. Hon hade ju varit så viktig för dig. Senare, när dina tankar snurrade in sig allt mer ville du ringa henne, du ville åka hem till henne. I början kom du ihåg, efter att vi påminde dig, att hon var död. Ibland blev du upprörd.

“Men jag var ju inte ens med på begravningen!”

Det var du. När vi visade foton från begravningen förstod du vad du såg, men då blev du ledsen över att du inte mindes. När demensen blev värre hjälpte inte foton eller påminnelser. Du var övertygad om att du skulle kunna resa till henne, om vi bara hjälpte dig att ta dig dit. Du saknade henne så.

De flesta av oss är räddare för att förlora de vi älskar än att själva dö. När vi dör, dör vi. Vi vet inte vad som väntar och funderar kanske inte så mycket på det. Men när någon vi älskar dör, står vi kvar fulla med saknad. Det är inte konstigt att det skrämmer oss.

Jag har redan nämnt att det inte är någon idé att kämpa emot döden. Den kommer när den kommer. Även när det gäller våra vänner, släktingar och husdjur. Det är ingen idé att kämpa emot, det är ingen idé att leva i konstant rädsla. Låt oss kämpa för livet istället. För livet tillsammans.

Sedan många år har jag som vana att tänka över vad jag är tacksam för, minst en gång per dag. Ofta tänker jag då på alla underbara människor och djur i mitt liv. Den här dagliga tacksamheten påminner mig om att inte ta någon för givet. Den påminner mig om att visa kärlek och vänskap även när det är fullt upp. Den här vanan har mattat av sorgen. Genom saknadens mörker lyser alla minnen och jag stärks av vetskapen att jag njöt så mycket jag kunde under den tid vi delade här på Jorden.

Vi kan inte undgå döden, vi kan inte hålla den borta från våra vänner. Men med hjälp av tacksamhet kan vi möta döden med huvudet högt och le bakom tårarna.

“Kom du, döden om du vill. Du kan ta min väns kropp från mig, men du kan inte ta ifrån oss alla fina dagar vi hade. Gör det du behöver göra och gå sedan din väg. Våra minnen kommer att leva för evigt!”

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Boken finns också på bibliotek. Finns den inte på just ditt bibliotek kan du be dem beställa den. 

Thanks for my gratitude

Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)

"It won't be long now, Monica, you'd better come over."

Those were your mother's, my grandma's words on the phone. Grandma had, just like you would end up having, a period in which she went in and out of the hospital. She got her medicine adjusted every time, in the hope that it would help her. She'd just realized there probably wouldn't be any more back and forth. It went all downhill from there, so she asked you to come over.

            You weren't the only one who showed up. Grandma was the stalwart of the entire family, many came to be with her those last few days. At the time you were so strong, but oh, how you missed her afterward. She'd been so important to you. Later on, when your thoughts became more and more entangled, you wanted to call her, you wanted to go and visit her.  We'd remind you that she'd passed, sometimes you remembered, other times you got upset.

            "But I wasn't even at the funeral!"

You were. When we showed you the pictures from that day you understood what you were seeing, but it saddened you that the memory was lost. When your dementia progressed, neither pictures nor reminders helped. You were convinced you could go see her if only we would help you get there. You missed her so much.

            Most of us are more scared of losing our loved ones than of dying ourselves. When we die, we die. We don't know what's in store for us, and maybe we don't give much thought to it. But when someone we love dies, we're left with our sorrow. No wonder that scares us.

            I've already made the point in this book not to fight death. There is no stopping it. Not even when it comes to friends, pets, or family. There is no point in fighting it, to live in constant fear. Let's fight for life instead. For a life together.

            I have developed a habit throughout the years of counting my blessings. At least once a day, I often think of all the wonderful people and animals around me. This daily act of gratitude reminds me to not take anything for granted. It reminds me, no matter how stressed you are or what’s going on in life, to show love and kindness. This habit has helped me cope with loss. Through the darkness of loss, I can see all our memories shine. It strengthens me to know that I truly enjoyed our time spent together.

            We can't escape death; we can't keep it away from our friends. But with gratitude, we can face death, head held high and a smile behind all those tears.

            "Alright, death! I'm ready for you. You can take my friend's body away from me, but not all the amazing days we've shared. Do what you need to, then beat it. Our memories will live on forever!"

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

Tack mamma, för att du alltid såg ett ljus

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

Du gick igenom många mörka perioder, men det hindrade dig inte från att se ljuset. Visst slog det över ibland.

“Det är ingen fara” gjorde att du gick djupare in i mörkret än du hade behövt, men oftast använde du ljuset för att hitta vägen ut.

“Oj, nu blev den vita t-shirten rosa i tvätten. Men rosa är ju också fint, tycker du inte?”

“Ja, han är lite grinig av sig, men han kan vara väldigt snäll om man bara lyssnar på honom.”

“Vad synd att du inte hittar din favoritleksak. Den kommer säkert fram igen. Du kan ju leka med den här så länge, den hade du ju nästan glömt bort.“

Jag minns hur vi delade vår oro när Sissi, min älskade cockerspaniel, opererades för livmoderinflammation och vi inte visste om hon skulle överleva eller ej. Vi gick som osaliga andar i huset och väntade på veterinärens telefonsamtal. Hon överlevde, älskade hund och när hon kom tillbaka med många stygn på magen och var väldigt medtagen blev vi båda rörda när katten Randi lade sig bredvid henne. Det brukade hon inte göra, men hon kände att nu behövde Sissi hennes spinnande för att läka snabbare.

Min underbara, tokiga Sissi blev femton år. Hon hade då funnits hos mig i halva mitt liv. Sorgen efter henne var enorm. Hon är begravd vid en tjärn i min och min mans skog. Jag gick ofta dit efter hennes död, sörjde för mig själv vid hennes grav.

När jag gick på dagis, ja, då kallades det fortfarande så, berättade en kamrat att hon inte fick ha husdjur. Hennes mamma sa att hon bara skulle bli ledsen när de dog. Du tyckte att det var ett konstigt resonemang.

“Men, man är ju glad all den tid de lever!”

Det var så du såg det, mamma. Det är så jag ser det. En dag ska vi alla dö. Visst ska vi det. Men alla andra dagar ska vi leva.

Det gör ont att du är borta mamma. Men jag är så glad för alla dagar du levde med oss och delade med dig av ditt ljus. 

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Boken finns också på bibliotek. Finns den inte på just ditt bibliotek kan du be dem beställa den. 

Thank you, mum, for always seeing the bright side

Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)

You went through some rough times but that never stopped you from seeing the bright side of things. Although sometimes, it went a little too far.

            Saying "I’m alright, don't worry about me" made you fall deep into darkness at times, but most of the time you used the light to find your way back out.

            "Oh my, the white t-shirt turned pink in the wash. But pink is also a pretty color, don't you think?"

            "Yeah, he can be grumpy, but if you just listen to him, he's actually a nice person."

            "Have you lost your favorite toy? Bummer! I'm sure we'll find it. You can play with this one, for now, you'd almost forgotten about that one."

            I remember how we worried, that one time, Sissi, our beloved cocker spaniel, got surgery for a uterus infection. We weren't sure she'd survive. We wandered to and fro around the house, waiting for the vet to call. She did survive, and when she returned, she had stitches all around her stomach. We all got teary-eyed as the cat, Randi, lay down next to her. She wouldn't usually do that, I bet she felt like Sissi needed her purring to heal.

            My lovely, nutty Sissy was fifteen years old when she died. I'd spent half my life with her by then. What sorrow when we lost her. She's buried next to a pond in our woods by the house. I went there a lot after she'd passed, mourning by myself by her grave.

            When I went to kindergarten, a friend of mine told me she wasn't allowed to keep pets. Her mother argued that she'd get too upset when they died. That was absurd to you, Mum.

            "But she'll be so happy while they're alive!"

That was your outlook on it, Mum. That's how I see it. One day, we'll all die, sure we will. But all the other days, we live.

            It hurts me that you're gone, Mum. But I am so happy about all the days you lived with us, sharing your light.  

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

How to be less upset

 “What’s wrong?” I asked my little boy when he came home from school many years ago. He answered “nothing”, but his gloomy face told me something had made him upset.

Later that day he told me they had sung in school. One song was about the months of the year. The hopeful months of spring and the joyful months of summer. Full of anticipation he sat waiting to hear what the song would say about his month, the month in which he was born.

When they sang about a boring, rainy month he became sad. He had always liked his month, and now his beloved teacher and his classmates had sung that it was not a good month.

It is easy to smile about this and think that only children feel this way.

The truth is, we can feel like this long after childhood.

As grown-ups we can get upset if people talk badly about our country, our favourite football team, or the clothes we wear.

It is as if we are extending who we are to what we wear, where we live and what we are interested in. And if anyone doesn’t like what we like, we take it as a personal insult.

No wonder the world seems filled with upset and hurt people.

That evening many years ago, my son and I talked about the beauty of October; the most colourful month of the year, the month when we decorate pumpkins for Halloween and celebrate the birth of a wonderful boy.

What others think of October doesn’t matter, we concluded, as long as we like it.

To quote Jack Canfield:

“What others think about you is none of your business.”

When you treat other people’s opinion as none of your business you will immediately feel better.

You may even become as happy as a child who is, once again, proud of being born in colourful October.

Tack mamma, för att du berättade vad du ville

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

“Det känns lite otäckt. När jag somnar vet jag inte om jag någonsin kommer att vakna igen.”

Det förvånade mig att du sade så. Du hade av och till under ditt liv pratat om att ta livet av dig. Jag visste inte att du kunde vara rädd för att dö. Om vi är rädda för att dö, är vi rädda hela livet. Döden kommer ju förr eller senare. Antingen är vi rädda för döden tills vi dör, eller så är vi rädda tills vi förstår att den inte finns.

I Eckhart Tolles ord:

“The secret of life is to die before you die and find that there is no death.”

Hur dör vi då innan vi dör?

När jag skrev min roman Ursus-dit rättvisan inte når läste jag om hur krigare och soldater gör sig beredda att dö. Ett sätt att göra sig beredd är helt enkelt att ordna det praktiska. Hur kommer ekonomin att se ut för mina nära och kära? Hur vill jag att begravningen ska gå till? Vem ska få vad? Vi vet ju att vi inget ska ta med oss dit vi slutligen går.

Det kan kännas makabert att planera vad som händer efter döden. Det behöver inte vara olustigt. Det kan kännas lugnande. När vi tänker på vår död så ser vi det där monstret under sängen i vitögat. Utan att vika undan med blicken. Vi säger inte om jag dör. Vi pratar om när jag dör. Och plötsligt ser vi att monstret under sängen bara är en hög med kläder vi hade glömt lägga i tvättkorgen.

En studie genomförd av University of Kentucky kom fram till att de som tänker på sin död blir lugnare och gladare än innan de gjorde det. I andra kulturer är det här med att kontemplera över sin död inte något konstigt, det är vanligt förekommande. Till och med förväntat. I flera former av Buddhism tillämpas Maranasati: mindfulness om döden.  När vi vänjer oss vid tanken på att dö försonas vi med det oundvikliga.

Nu har jag själv fyllt i min “Sista vilja”.  När jag dör kommer mina anhöriga att meddelas och få tillgång till det jag har skrivit ned. Jag hoppas det underlättar för dem.  Om du som läser det här tror att det skulle kännas skönt för dig att fylla i en sådan sista vilja är det bara att googla på nätet eller kontakta en begravningsbyrå.

Vi har alla hört om hur de som har varit nära att dö lever med extra gnista efter sin nära-döden-upplevelse. Om vi ger oss själva en påhittad nära-döden-upplevelse kan det hjälpa oss att leva våra liv precis som vi vill. När vi påminns om livets förgänglighet är det lättare att strunta i de saker som inte ger oss glädje.

Jag har lagt till en övning i slutet av boken. Du som läser kan använda den för att skapa en fin karta för ditt liv. Hur kort eller långt det än blir. Och du, om det känns olustigt att tänka på frågorna i den övningen, hoppa över den. Kom ihåg, det viktigaste är att leva ett lyckligt liv, att må bra. Det är den finaste gåva vi kan ge de som älskar oss.  

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Thank you, mum, for letting us know

Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)

"It's a bit scary. When I fall asleep, I'm not sure I'll ever wake up again."

 I was surprised you said that. You had, on and off, had suicidal thoughts. I didn't know you were scared of death. If we are afraid to die, we will be afraid as long as we live. Sooner or later, death will come. We're either scared of it until it does. Or we realize there is no such thing as death. In Eckhart Tolle's words:

"The secret of life is to die before you die and find that there is no death."

How do we die before we die?

            When I wrote my novel, Ursus - Dit rättvisan inte når,* I did a lot of research on soldiers and warriors preparing to die. One way is to prepare the practical aspects. How will I provide for my loved ones? How do I want my funeral? Who shall get what? Because we know that where we're going, no material things can follow.

            It might feel morbid to plan for death. It doesn't have to feel unsettling; it can even feel reassuring. When we ponder death, we look that demon under the bed straight in the eyes. Without averting our gaze. We're not saying if I die, but when I die. Suddenly, that demon turns out to just have been a pile of laundry, forgotten under the bed.

            According to a study made by The University of Kentucky, people, who think of death, become happier and calmer. In other countries, contemplating death is not weird, it's customary. Expected even. In many strands of Buddhism, they have Maransati: mindfulness of death. When we become friends with the thought of dying, we come to terms with the inevitable.

            I have already filled out my "last wish." When I die, my loved ones will be notified and get access to what I have written.

            I hope it will help them. If you, who are reading this, are sitting there, thinking of how nice that would feel, writing a will or a "last wish," then you can do a quick google search or contact a funeral home.

            We've all heard the stories of people, who were on the brink of death, who came back to life with an extra pep in their step. If we give ourselves a made-up near-death experience, it may help us live the life we've always wanted. When we're reminded of life's briefness, it's easier to ignore the things that don't spark joy.

            At the end of this book, I've included an exercise. You can use it to map out your life. However, long or short it ends up being. And, if it makes you uneasy thinking about the questions in the exercise, skip them. Please remember, the most important thing is to live a happy life, to feel well. That's the most beautiful gift we can give the people around us.

* Ursus - where justice cannot reach. Written by Annika Rosendahl.

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

Tack mamma, för att du förberedde mig

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

“Kom ihåg att förbereda Annika så hon inte blir rädd.”

Så sa du till pappa när jag var liten och vi skulle besöka dig på sjukhuset. Du visste att det kunde vara olustigt för barn att komma in i den vita, sterila miljön. Du visste att det kunde vara skrämmande att se sin förälder blek och glåmig i sjukhuskläder och med slangar in i kroppen. Så du bad pappa förbereda mig. Det var bra, för det var som om det inte var du som låg där i sängen. Även om du log och pratade som vanligt, men med trött röst. Under en av dina sjukhusperioder stickade du en tröja jag fortfarande har. Den har ett mönster du hittade på själv. Du var en sådan som skapade, inte en sådan som följer mönster.

När jag själv hamnade på sjukhus, efter att ha kört omkull med motorcykeln, bävade jag för att ringa dig. Hur skulle du, som så ofta oroade dig, ta det här med att jag var på sjukhus?

Jag ringde, berättade först att jag mådde bra, men att jag var på sjukhus. Du var lugn. Hur lugn som helst. En påminnelse till oss alla att oron alltid är värre än verkligheten. Det vi oroar oss för kan bli hur stort som helst. Vår fantasi har inga gränser. När något väl händer klarar vi alltid av det.

Tack mamma, för att du tänkte på att förbereda mig inför sjukhusbesöket. Jag tänkte på det även när jag och pappa äntligen fick träffa dig på sjukhuset, efter att du hade blivit intagen för - vi visste det inte då, men det var så det blev – sista gången. På grund av restriktioner med anledning av covid hade vi inte fått träffa dig på mer än en vecka. Vi hade bara fått rapporter från sjukhuset. Ibland oroande sådana, ibland roande versioner. Som när du gick omkring på avdelningen och råkade gå in i läkarnas rum. Du hade kommit på dig själv och sagt:

“Oj, här ska jag inte vara.”

Sedan hade du pratat engelska med personalen. Kanske trodde du att du var ute och reste igen. En av rapporterna som gladde oss extra mycket var när vi fick höra att du mådde bra.

“Hon är med oss och äter, dricker och skrattar”.

Vi blev så lättade och glada. Jag lade till det överst på min lista med magiska ögonblick.

Sedan gick det snabbt åt andra hållet. När pappa ringde och berättade att han och jag skulle få möta dig bävade vi båda. Varför får vi plötsligt träffa dig nu? Är det för att du håller på att dö? När vi fick se dig, halvliggandes i en rullstol och övertäckt med många filtar för att inte bli kall, vände sig pappa till mig och sa med gråt i rösten:

“Vad dålig hon ser ut! Vad fort det har gått. Min stackars älskade Monica!”

Vi satte oss på varsin sida och höll om dig för första gången på länge. Jag tyckte inte att du såg så dålig ut. Du såg bara ut som man gör på sjukhus. Precis som du hade sagt till mig när jag var barn. Man ser värre ut på sjukhus, det är inget att oroa sig för.

Tack för att du förberedde mig mamma. Tack till personalen på sjukhuset för att vi fick träffa dig trots restriktioner. Det blev ett fint, känslosamt och otroligt jobbigt möte. Du var så glad att se oss, mest att se pappa. Du kände med dina händer över hela hans ansikte, drog honom till dig. Ni kramades och pussades och du log. Inte ett svagt, trött leende, utan ett stort, lyckligt leende. Den sortens leende som vi mest ser hos barn.

Personalen bad oss att inte stanna för länge. Det struntade pappa och jag i. Vi stannade ända tills de bad oss gå. Vi ville utnyttja varenda sekund vi hade tillsammans. När vi gick var du fortfarande glad. Visst ser vi alla hemska ut på sjukhus, mamma. Men när vi gick såg du härligt lycklig ut. 

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Thank you, mum, for preparing me

Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)

"Remember to prepare Annika, so that she won't be scared."

            That's what you said to Dad when I was very young and we were going to visit you at the hospital. You knew that I'd find it frightening with the sterile, white environment. You knew I'd be scared to see you that way, pale and gloomy, with tubes all over you. So, you asked Dad to prepare me. It was beneficial, it was as if it wasn't even you lying there in that bed. You even smiled and talked in the same way, just with a more tired voice. During one of your hospital stays, you knitted a sweater for me that I've kept to this day. It had its own pattern; one you'd made up on your own. You never followed other people's patterns.

            When I, myself, happened to get hospitalized, after having a crash on my motorcycle, I was scared to call you. How would you, who so often worried about me, deal with the fact that I was in hospital?

 I called, making sure to tell you I was fine, right off the bat, but that I was in hospital. You were calm. Peaceful even. That's a reminder to us that our worrying is always worse than reality. Our worries can grow uncontrollably, our imagination has no boundaries. When something does happen, we're always able to deal with it.

            Thanks, Mum, for preparing me for the hospital visit. I thought about it when we finally got to visit you after you'd been admitted - we didn't know it at the time - for the last time. Due to Covid restrictions, we hadn't seen you in a week. We'd been getting reports from the hospital, both good and bad news. Like that one time you'd stumbled into the doctor's room.

“Whoops! I'm not supposed to be in here."

Then, you'd been talking in English to the staff. You probably thought you were on vacation.

One report made us smile from ear to ear, hearing that you were doing well.

"She's with us, drinking, eating, and laughing."

We were so relieved and so happy. I put it down on my list of magical moments.

            Then, things took a quick turn for the worse. When Dad called to tell me we were allowed to come see you, we suspected something was up. Why now? Why so suddenly? Were you dying? Is that why? When we saw you, bundled up in a wheelchair with layers of blankets to keep you warm, Dad turned to me and said, teary-eyed:

"Oh, how sick she looks, and so fast! My poor, dear Monica!"

We sat down and hugged you, for the first time in what felt like forever. I didn't think you looked too sick. You just looked the way one does in hospital, nothing to worry about.

            Thanks for preparing me, Mum. Thanks to the hospital staff for letting us see you despite restrictions. It turned into a beautiful, emotional, and terribly hard meeting. You were so happy to see us, but seeing Dad made your entire day. Your hands traced his whole face, you pulled him closer. You hugged, you kissed, and you smiled again. Not a tired, weak smile, but a big smile reaching from ear to ear. The kind of smile mostly seen on little kids.

            The staff asked us to make our visit brief. We didn't care about that. We stayed until they asked us to leave. We wanted to savor every second together. When we left, you were still happy. Sure, we all look dreadful in hospital, Mum. But when we left, you looked marvelously happy. 

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

How to wait without freaking out

 “It was worth the wait,” she said quietly.

Malachi lay in the doorway, head on his paws, brown eyes turned up toward the bed. Casserole sat on a dresser and licked a paw.

Michael ran his hand slowly along Jellie’s body.

“Now it seems worth the wait. It didn’t seem that way while waiting.”

This paragraph from Robert James Waller’s lovely novel Slow waltz in Cesar bend, expresses so well how I feel about waiting.

Nothing ever seems worth the wait while you wait, does it?

To me it doesn’t. I hate every second of waiting. Be it waiting for a customer support person to answer my call or waiting and hoping each month to get pregnant. Now that I am the mother of my 3 fantastic boys, I know they were more than worth the wait. But while waiting it was horrible.

So how can we make something feel worth the wait while we are still waiting?

I use two ways. If you also dislike waiting, I hope these methods can help you.

Make good use of the waiting time

When it comes to things I know will happen, I make sure I make good use of the waiting time.

Let’s say you are standing in line at the grocery store. Rather than getting annoyed about the time it takes, use the waiting time. Listen to sounds around you, feel the handle of the shopping cart in your hand, notice the smell of the after shave of the person next to you. Practice mindfulness during these gaps in your day and they will suddenly become valuable.

Stop the negative speculation

When it comes to things I don’t know when or even if they will happen, I have come to the conclusion that the problem is not the waiting. It is the uncertainty.

What if I will never get pregnant?

What if I will never become a best-selling author?

What if our cat Stripe will never like the new kittens?

It’s not the waiting that freaks me out, it’s these types of thoughts. When I wait for something important to me, I often negatively speculate.

When I notice I am worrying about something that may never happen, I say:

“Change!” out loud.  This is a way to remind my brain that there is no point in making these unpleasant scenarios up.

Just because something has not happened yet, doesn’t mean it won’t.

Now that I have re-read Slow Waltz in Cedar Bend and saw the wonderful paragraph I used in the introduction of this blogpost, I will add this method. 

I will tell myself, even before something I want has happened: 

It will be worth the wait.

Maybe you want to try that approach too. 

Tack mamma, för att du tog emot en son till

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

Jag hade just hämtat min pojkvän Michiel på stationen. Vår kärlek var bokstavligt talat gränslös och även om han bodde i Nederländerna och jag i Sverige (och senare i vårt liv tvärtom men det är en helt annan historia) så gjorde vi vad vi kunde med våra magra studentbudgetar för att ses så ofta som möjligt.

Michiel hade rest med tåg under många långa timmar. Han anlände samma dag som du hade en julfest med din klass. Det var tradition att hela familjen var med på de här festerna och hjälpte till. Varken du eller pappa såg era jobb som något avgränsat från fritiden. Du älskade att vara lärare, pappa älskade att arbeta med bilar. Det fanns ingen anledning för er att begränsa jobbet till vissa timmar i veckan. Och det fanns ingen anledning att skilja på jobb och familj heller. Allt hängde ihop. Så när min pojkvän kom samma dag som julfesten var, var det självklart att jag skulle ta med honom.

Det var inte så självklart för Michiel. Han var trött efter resan och ville träffa mig. Att träffa mina föräldrar ingick i paketet men han trodde kanske att det skulle räcka med ett kort hej och att vi sedan kunde vara för oss själva. Han visste inte hur vår familj funkade mamma. För det första hade jag inte en tanke på att han skulle vara trött efter resan. Trötthet var ett okänt begrepp för mig.

Först trodde jag att det gällde hela familjen Englund. Långt senare förstod jag att du kände trötthet, men att du ignorerade den. Körde slut på dig. Kanske försökte du haka på pappas oändliga energi. Jag och min bror fick den energin också. Vi kör på och märker först efter en stund att andra inte alltid hänger med.

Ibland skojar vi, med lite allvar i botten, om att vi alla tre har bränt ut våra partners.

Du blev utbränd när du försökte hänga med i pappas tempo. Min brors första fru blev utbränd, min man blev utbränd. Och vi tre står där och undrar vad som hände.

Så att Michiel kunde vara trött efter resan föll mig inte in. Vi var förälskade men kände inte varandra tillräckligt väl för att han skulle kunna med att säga att han helst inte ville gå på julfesten. Det är också mycket möjligt att jag inte hade lyssnat på det örat och förklarat att det ändå inte skulle ta så lång tid.

När vi kom fram var det full fart. Angående energi; en hel klass – eller kanske var det ett helt lågstadium  - avger mängder av energi. Barnen var överallt; det var glädje, stoj och stim.

Efter en stund drog du mig åt sidan och viskade:

“Vilken svärmorsdröm!”

Först tyckte jag inte om att du sade så. Jag ville inte ha en svärmorsdröm till pojkvän. Jag ville ha något mer spännande. Det var Michiel också, för mig. För dig mamma, var han en dröm.

Ni fick ett band som var så starkt att Michiel överrumplades av hur tomt det blev när du försvann. Han kände sig plötsligt utanför. Han som alltid hade stått hela min familj så nära, kände sig utanför när det blev mest min pappa, min bror och jag som ordnade saker i samband med sjukhusvistelsen och begravningsförberedelserna.

Först förstod vi inte varför han kände så. Det var ju bara normalt att den närmaste familjen ordnade sådant.

“Det var nog för att det var med mamma du hade det starkaste bandet”, sa jag och vi kände med en gång att det var sant.

Michiel blev som ännu en son för dig mamma. Du tog emot honom med öppna armar (pappa behövde bli övertygad först) och du lät honom komma in i ditt hjärta. Ett hjärta så generöst med känslor att det överrumplade Michiel. Plötsligt hade han hittat någon han kunde prata om allt med. Någon som han kunde vara känslosam tillsammans med utan att känna sig löjlig eller svag.

Michiels familj är inte speciellt känslosam. Hans mamma är en minst lika sval isdrottning som jag. Kanske är det därför jag och hon kommer så väl överens. Vi är båda kvinnor som trots våra relativt små format inger respekt utan att vi ens behöver höja rösten.

Michiel och du kunde båda känna er nere när höstmörkret kom. Du hade inte fått så mycket förståelse från någon annan i familjen för det mamma. Det var ju bara att tända en lampa, vad var problemet?

Dina och Michiels känslor åkte bergochdalbana medan mina och pappas mer var som radiobilar. Hit och dit men inte så mycket upp och ner. När jag och Michiel en period årligen delade med oss av våra mål och resultat så kände du samhörighet med Michiel, mamma.

“Visst är det roligt att läsa om allt du har uppnått Annika, men jag känner mig mer som Michiel. Att ibland sätter man mål men det blir ändå inte alltid som man har tänkt.”

Jag och pappa sätter mål och uppnår dem. Du och Michiel följer era känslor till många olika ställen. Ibland till era mål, ibland någon helt annanstans.

Du var lärare, inte bara till yrket, utan som person. Du kunde inte låta bli att lära ut, det var en del av dig. Du hjälpte Michiel att lära sig svenska, du lärde honom om Sverige och annat du trodde han skulle behöva.

När du tyckte att jag var för upptagen med allt jag höll på med istället för att vara med Michiel när han hälsade på oss en sommar, såg du till att du, pappa och Michiel åkte iväg och gjorde roliga saker tillsammans. Jag såg vägen till mitt nästa mål och följde den, du såg vad Michiel behövde och du gav honom det.

Ni var varandra nära även under vår sista tid tillsammans. En gång satt ni på bryggan vid ert hus. Du frågade Michiel om det var dyrt där ni var. Jag sa till honom att du antagligen trodde att ni var på ett café och att du ville ha glass. Jag gick iväg för att hämta glass i frysen, pappa hade fyllt den med laktosfria glassar till dig. När jag gick hörde jag:

“Hon verkar trevlig, tycker du inte?”

Ni hade det roligt på cafét vid bryggan, min man och du.

Tack mamma, för att du bjöd in Michiel i ditt hjärta. Du kommer alltid att bo i hans.

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.