Tack mamma, för att du förberedde mig

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

“Kom ihåg att förbereda Annika så hon inte blir rädd.”

Så sa du till pappa när jag var liten och vi skulle besöka dig på sjukhuset. Du visste att det kunde vara olustigt för barn att komma in i den vita, sterila miljön. Du visste att det kunde vara skrämmande att se sin förälder blek och glåmig i sjukhuskläder och med slangar in i kroppen. Så du bad pappa förbereda mig. Det var bra, för det var som om det inte var du som låg där i sängen. Även om du log och pratade som vanligt, men med trött röst. Under en av dina sjukhusperioder stickade du en tröja jag fortfarande har. Den har ett mönster du hittade på själv. Du var en sådan som skapade, inte en sådan som följer mönster.

När jag själv hamnade på sjukhus, efter att ha kört omkull med motorcykeln, bävade jag för att ringa dig. Hur skulle du, som så ofta oroade dig, ta det här med att jag var på sjukhus?

Jag ringde, berättade först att jag mådde bra, men att jag var på sjukhus. Du var lugn. Hur lugn som helst. En påminnelse till oss alla att oron alltid är värre än verkligheten. Det vi oroar oss för kan bli hur stort som helst. Vår fantasi har inga gränser. När något väl händer klarar vi alltid av det.

Tack mamma, för att du tänkte på att förbereda mig inför sjukhusbesöket. Jag tänkte på det även när jag och pappa äntligen fick träffa dig på sjukhuset, efter att du hade blivit intagen för - vi visste det inte då, men det var så det blev – sista gången. På grund av restriktioner med anledning av covid hade vi inte fått träffa dig på mer än en vecka. Vi hade bara fått rapporter från sjukhuset. Ibland oroande sådana, ibland roande versioner. Som när du gick omkring på avdelningen och råkade gå in i läkarnas rum. Du hade kommit på dig själv och sagt:

“Oj, här ska jag inte vara.”

Sedan hade du pratat engelska med personalen. Kanske trodde du att du var ute och reste igen. En av rapporterna som gladde oss extra mycket var när vi fick höra att du mådde bra.

“Hon är med oss och äter, dricker och skrattar”.

Vi blev så lättade och glada. Jag lade till det överst på min lista med magiska ögonblick.

Sedan gick det snabbt åt andra hållet. När pappa ringde och berättade att han och jag skulle få möta dig bävade vi båda. Varför får vi plötsligt träffa dig nu? Är det för att du håller på att dö? När vi fick se dig, halvliggandes i en rullstol och övertäckt med många filtar för att inte bli kall, vände sig pappa till mig och sa med gråt i rösten:

“Vad dålig hon ser ut! Vad fort det har gått. Min stackars älskade Monica!”

Vi satte oss på varsin sida och höll om dig för första gången på länge. Jag tyckte inte att du såg så dålig ut. Du såg bara ut som man gör på sjukhus. Precis som du hade sagt till mig när jag var barn. Man ser värre ut på sjukhus, det är inget att oroa sig för.

Tack för att du förberedde mig mamma. Tack till personalen på sjukhuset för att vi fick träffa dig trots restriktioner. Det blev ett fint, känslosamt och otroligt jobbigt möte. Du var så glad att se oss, mest att se pappa. Du kände med dina händer över hela hans ansikte, drog honom till dig. Ni kramades och pussades och du log. Inte ett svagt, trött leende, utan ett stort, lyckligt leende. Den sortens leende som vi mest ser hos barn.

Personalen bad oss att inte stanna för länge. Det struntade pappa och jag i. Vi stannade ända tills de bad oss gå. Vi ville utnyttja varenda sekund vi hade tillsammans. När vi gick var du fortfarande glad. Visst ser vi alla hemska ut på sjukhus, mamma. Men när vi gick såg du härligt lycklig ut. 

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.