20211119

Tack för min tacksamhet

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).



“Nu är det inte långt kvar Monica, det är nog bäst att du kommer.”

Det var din mammas, min mormors, ord i telefonen. Mormor hade, som du fick senare, en period när hon åkte in och ut på sjukhus. Hon fick sin medicin justerad varje gång, i hopp om att det skulle hjälpa. Och nu hade hon känt att det nog inte skulle bli mer fram och tillbaka. Nu gick det bara åt ett håll och hon bad dig komma.

Det var inte bara du som kom. Mormor var en central person i hela släkten och många kom för att få vara med hennes sista dagar. Du var stark då, men åh vad du saknade henne efteråt. Hon hade ju varit så viktig för dig. Senare, när dina tankar snurrade in sig allt mer ville du ringa henne, du ville åka hem till henne. I början kom du ihåg, efter att vi påminde dig, att hon var död. Ibland blev du upprörd.

“Men jag var ju inte ens med på begravningen!”

Det var du. När vi visade foton från begravningen förstod du vad du såg, men då blev du ledsen över att du inte mindes. När demensen blev värre hjälpte inte foton eller påminnelser. Du var övertygad om att du skulle kunna resa till henne, om vi bara hjälpte dig att ta dig dit. Du saknade henne så.

De flesta av oss är räddare för att förlora de vi älskar än att själva dö. När vi dör, dör vi. Vi vet inte vad som väntar och funderar kanske inte så mycket på det. Men när någon vi älskar dör, står vi kvar fulla med saknad. Det är inte konstigt att det skrämmer oss.

Jag har redan nämnt att det inte är någon idé att kämpa emot döden. Den kommer när den kommer. Även när det gäller våra vänner, släktingar och husdjur. Det är ingen idé att kämpa emot, det är ingen idé att leva i konstant rädsla. Låt oss kämpa för livet istället. För livet tillsammans.

Sedan många år har jag som vana att tänka över vad jag är tacksam för, minst en gång per dag. Ofta tänker jag då på alla underbara människor och djur i mitt liv. Den här dagliga tacksamheten påminner mig om att inte ta någon för givet. Den påminner mig om att visa kärlek och vänskap även när det är fullt upp. Den här vanan har mattat av sorgen. Genom saknadens mörker lyser alla minnen och jag stärks av vetskapen att jag njöt så mycket jag kunde under den tid vi delade här på Jorden.

Vi kan inte undgå döden, vi kan inte hålla den borta från våra vänner. Men med hjälp av tacksamhet kan vi möta döden med huvudet högt och le bakom tårarna.

“Kom du, döden om du vill. Du kan ta min väns kropp från mig, men du kan inte ta ifrån oss alla fina dagar vi hade. Gör det du behöver göra och gå sedan din väg. Våra minnen kommer att leva för evigt!”

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Boken finns också på bibliotek. Finns den inte på just ditt bibliotek kan du be dem beställa den. 


No comments:

Post a Comment