Tack mamma, för din lärargärning

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

“Jag vet att det är en konstig fråga, men är du Monica Englunds dotter?”

Kvinnan som ställde frågan var yngre än jag, kanske i trettioårsåldern.  Jag höll på att plocka grönsaker från salladsbuffén i lunchrestaurangen på företaget jag jobbade på då. Frågan var verkligen konstig. Vi kände inte varandra, du mamma hade aldrig jobbat där ute på Lindholmen och vid det här tillfället hade du redan varit pensionär i flera år. Jag hade visserligen ett kort runt halsen med mitt foto och mitt namn, men det stod inte Englund där, jag hade ju bytt till Rosendahl när jag gifte mig.

“Ja, jag är Monica Englunds dotter.”

“Jag trodde det, du är så otroligt lik henne! Hon var min lärare, den bästa lärare jag har haft. Kan du hälsa henne från mig, från Anna?”

När jag kom hem till dig nästa gång mamma, berättade jag om det oväntade mötet. Eftersom du måste ha undervisat hundratals barn väntade jag mig inte att du skulle veta vem jag pratade om. När jag beskrev kvinnan och sa namnet nickade du och sa:

“Jaha, den Anna. Hon älskade matte.”

Du kom ihåg henne. Du kom ihåg “dina barn”.

Det finns lärare och så finns det bra lärare. Sedan finns det sådana som du. Lärare som inte bara lär ut, utan påverkar elevens hela liv.

En av dina första speciella elever var Ola i Spraxkya. Han pratade inte, hade aldrig gjort.  Han gick i skolan men han pratade inte. Du märkte att han dröjde kvar efter skoldagens slut. Han gick ut men stannade kvar utanför skolan och tittade in genom fönstret, tittade på dig när du rättade det som eleverna hade lämnat in. Du vinkade in honom. Lät honom sitta bredvid dig. Du lät honom hjälpa dig.

“Vad ska vi skriva här tycker du?”

Du pratade med honom även om han inte sa något. Han sa inget, men han var med dig, han var i din kärleksfulla närhet. Till slut började pojken som aldrig hade pratat att prata. Han pratade med dig.

Du lyckades med samma konststycke med ett barn i Nederländerna. En pojke som hade det svårt med att både prata och läsa. Lärare, föräldrar och läkare undrade om det var något fel på honom. Han pratade med dig. Han lärde sig läsa av dig.

Du begränsade dig inte bara till mindre barn. När några tonåringar jagades av polisen där vi bodde gömde du dem i vårt garage tills polisen åkte igen. Efter det kom de ofta tillbaka och spenderade tid med både dig och pappa.

“Utan dig hade jag blivit kriminell, Monica.”

Du såg alltid det goda i barn och ungdomar, du visste att det aldrig var för sent.

Vi får alla gåvor när vi föds. Gåvor som bara är våra. Det är människor som öppnar sina gåvor och delar med sig av dem till världen som vi kallar begåvade. Tack för att du delade med dig av din kraftfulla lärargåva, mamma. Tack för att du gjorde det jag också ämnar göra. Du lämnade världen bättre än du fann den.

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Thank you, mum, for your accomplishments as a teacher

 Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)

"Sorry to bother you. I know this is a strange question, but are you Monica Englund's daughter?"

            The woman asking the question was younger than me, maybe in her thirties. I was in the middle of selecting vegetables from the salad buffet at work. It sure was a strange question. We didn't know each other. You, Mum, had never worked in that part of Gothenburg, and you'd already been retired for many years. I did have my name and picture hanging in a tag around my neck, but it didn't say Englund, I'd changed it to Rosendahl when I got married.

            "Yes, I am her daughter."

"I thought so, you look so much like her! She was my teacher; the best one I've ever had. Could you please tell her 'hi' from me? From Anna."

            When I visited you the next time, I told you about the strange meeting. Since you'd taught hundreds of children, I didn't expect you to know whom the greeting was from. When I described her, you nodded, and said,

 "Oh yes, that Anna. She loved math."

You remembered her. You remembered "your children."

            There are teachers and then there are good teachers. Then there are teachers like you. Teachers, who do so much more than educate, who affect the lives of their students.

            One of your first peculiar students was Ola. He didn't speak, he never had. He went to school, but he never spoke. You noticed him hanging around after the day was through. He stayed to look in through the window in the schoolyard, and watched you grading papers. You waved for him to come inside. You let him sit next to you. You let him help you.

"What do you think we should write here?"

You'd speak even though he didn't say anything. He didn't utter a word, but he was with you, in your loving presence. Finally, the boy, who never spoke, started speaking. He spoke to you.

            You managed to pull off the same thing with a kid in the Netherlands. A kid who had trouble both reading and talking. Teachers, parents, and doctors wondered if there was anything the matter with him. He talked to you, he learned how to read with you.

            You also worked with older kids. When some kids in our neighborhood were being chased by the police, you hid them in our garage. After that incident, they'd come back every now and then to spend time with you and Dad.

 "Without you, I would have become a criminal, Monica."

You always saw the good in all kids and teenagers, you knew it was never too late.

            We all receive gifts when we're born. Our own personalized gifts. It’s the people who open their gifts and share them with the world that we call gifted. Thanks for sharing your gift of teaching, Mum. Thanks for doing what I aim to do myself. You left the world better than you found it.

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

Tack mamma, för all frihet

 Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

“Jag stämmer!”

Innan jag ens kunde säga “bestämmer” visste jag att jag ville bestämma. När jag sa “Jag stämmer!” blev det oftast som jag ville, berättade pappa.

Vi fick ofta bestämma, min bror och jag. Att vi var små spelade ingen roll, våra åsikter var lika viktiga som dina och pappas. Jag fick välja tapeter i mitt rum och valde stora orange blommor på mörkblå grund. Min bror och jag fick välja färgen på våra stolar i köket. Han valde svart, jag orange. För er var ett mysigt hem så mycket viktigare än ett hus som såg ut på ett visst sätt. En gång sa min vän Karin att det var skönt att komma hem till oss, för det var så avslappnat stökigt.

Jag har med lätthet kunnat undvika känslor av måsten eller tvång runt hur ett hus ska se ut. Jag har mer ordning än ni hade för att jag gillar att hitta saker snabbt och lätt (en del av mitt effektivitetsmonsterbeteende) men även mitt hem har fokus på trivsel snarare än ett speciellt utseende. Det ger frihet. Ni gav mig också frihet genom att tro på mig.

Att jag fick resa på språkresa till England när jag var elva var delvis för att min bror som då var femton var med på samma resa, men det var ändå ett stort språng för mig. Ett språng ni lät mig ta eftersom ni vågade tro på mig och min förmåga att klara mig själv. Ni vågade ge mig frihet. Och ville jag nu som sjuttonåring köpa en motorcykel för varenda peng jag hade på banken så fick jag väl det. Som vanligt tänkte ni att jag fick göra vad jag ville, bara jag tog konsekvenserna av mina val.

Tack för all frihet, mamma och pappa. Tack för att jag alltid fick bestämma. Det gjorde mig beslutsvan från början, något som har hjälpt mig i min karriär och i mitt liv för övrigt.

Nu är du friare än någonsin mamma. Det betyder inte att du är borta, bara att jag inte kan se, höra eller känna dig. Vi kan ha kontakt ändå. Det “stämmer jag” att vi kan.

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar. Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Thank you, mum, for the freedom

 Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)

"I cide!"

Before I could even say "decide" I knew that’s what I wanted to do. When I said "I cide," I often got what I wanted, Dad has told me.

            My brother and I often got to call the shots. It didn't matter that we were young, our opinions were as important as yours and Dad’s. I got to pick the wallpaper for my room, I chose a design with big orange flowers on a dark blue background. My brother and I got to pick the color of our chairs in the kitchen; he chose black, I chose orange. For the two of you, it was so much more important to keep a cozy home, rather than one that looked a certain way. My friend, Karin once said that being at our house was such a pleasure, it was so relaxed and messy.

            I have easily been able to avoid feeling that my house needs to look a certain way. I do keep a more organized space than you did because I prefer to find my things easy and quickly (as part of my efficiency monster behavior). Although my home is based on comfort rather than looks, it creates a sense of freedom. You also gave me the freedom by believing in me.

            I got to join a language course group going to England when I was just eleven, partly because my brother, fifteen at the time, was joining the same trip. Still, that was a huge step for me. A step, you allowed me to take because you dared to believe in me, and my ability to fend for myself. You dared to give me freedom. And if I, at seventeen years old, wanted to spend all my money on a motorcycle, then so be it. As usual, you figured I could do whatever I wanted, as long as I could handle the consequences. Thanks for all the freedom, Mum and Dad. Thanks for letting me decide. It made me sure of myself, and my decision-making at an early age, and it has helped me in my career and my life.

            Now, you're freer than ever, Mum. That doesn't mean you're gone, only that I can't feel, see or hear you. "I cide" we can still keep in touch. 

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

Tack mamma, för att du inte dog då

 Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

Jag var på jobbet, mitt uppe i den spännande vardag som mina projekt alltid innebar. Telefonen ringde. Pappa berättade något som var svårt att förstå. Du hade fått en hjärtattack och var på Sahlgrenska sjukhuset.

Det var obegripligt. Du. Du som var navet i familjen, i släkten. Som ordnade med allt, speciellt med släktens olika träffar vid högtider. Som i och för sig hade din beskärda del av sjukdomar, men ingenting som hade förvarnat oss om det här. Det var kritiskt, berättade pappa.

Jag berättade snabbt för mina kollegor som visade sitt deltagande och som sa åt mig att skynda iväg.

Jag kom fram strax innan operationen. Skräcken i dina ögon när de rullade iväg dig känns inom mig än idag, liksom den i pappas ögon när vi inte längre såg dig. Han och jag väntade länge i väntrummet. Slutligen kom en ung, lång läkare. Han berättade att operationen hade gått bra. Med papper och penna visade han vad de hade gjort. Att de hade gjort en fyrdubbel bypass och att de hade plockat vener ur benen för att operera in runt hjärtat. Jag minns att pappa frågade hur länge du skulle kunna leva efter den här operationen. Vad jag minns svarade läkaren något om tio till femton år. Pappas lättnad var tydlig. Själv tänkte jag, bara femton år? Du kommer inte ens att bli åttio mamma! Du överlevde operationen och du och pappa gick en hjärtinfarktskola och fick råd om hur ni skulle leva för att hjärtat skulle slå så länge som möjligt.

En dag, långt efter att du hade kommit hem och blivit bättre, hälsade jag på er. Du hade på dig en fin blus och kjol. Svart med vita prickar. Du hade många fina kläder, men du brukade spara på dem, inte använda dem om du “bara skulle vara hemma”. Så jag undrade om ni skulle iväg någonstans. Det skulle ni inte, men du sa att det var lika bra att ha de fina kläderna på eftersom ingen av oss vet hur långt vi har kvar. Jag blev så glad när du sa det.

Ja, mamma, precis så! Lev livet nu! Använd dina vackra kläder, ät på bröllopsporslinet och ta fram alla dina vackra saker. Tiden är din och ingen annans, använd den och njut! Den underbara insikten stannade inte så länge. Den överröstades av decennier av sparsamhet, av vanan att vänta med nöjen till “sen”.

När du och pappa kom hem till oss din sista sommar för att fira en av våra söners födelsedag så var du finklädd. En underbart rödlila blus i ett glänsande tyg. Pappa berättade att han hade hittat den i garderoben med lappen kvar. Du hade aldrig använt den tidigare. Det finns fortfarande fina kläder med lappen kvar i din garderob.

Tack mamma, för att du överlevde den där hjärtattacken. Så att mina barn kunde uppleva en underbar mormor, istället för att bara ha ett vagt minne av någon som dog när de var små.

Så att vi inte lamslogs av sorg. Det var svårt nog för oss att förlora dig nu mamma, trots att sjukdomarna tog dig ifrån oss bit för bit. Trots att vi hade vant oss vid att du inte längre tog hand om allt, att du inte ens tog hand om dig själv. Den uppgiften flyttades steg för steg till pappa. 

Om vi hade förlorat dig då, när du fortfarande var spindeln i nätet, när mina barn fortfarande var små, när vi var totalt oförberedda så hade sorgen knockat oss totalt.  Eller som pappa sa; han hade blivit tokig.

Tack för att du inte lämnade oss då mamma, tack för att vi fick nästan ett decennium till med dig.  

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här.

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Thank you, mum, for not dying at the time

 Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)

I was at work, in the middle of my exciting projects. The phone rang. Dad told me something that I didn't quite understand. You'd had a heart attack and were hospitalized.

            I couldn't believe it. You. The heart of the family. Who organized everything from family gatherings to vacations. You had, after all, had your fair share of illnesses, but nothing could have prepared us for this. Your condition was critical, Dad told me. My colleagues were compassionate and told me to hurry to the hospital.

            I made it there just before the operation was about to start. The fear in your eyes as they rolled you away, that image has never left me. Just like the fear in Dad's eyes when we could no longer see you. Dad and I waited for a long time. Finally, a young, tall doctor came. He told us the procedure went well. He drew it out for us. They'd done a quadruple bypass, taking veins from your legs, placing them around your heart. I remember Dad asking how long you'd live following this operation. The doctor responded ten to fifteen years. Dad was relieved, whereas I thought, only fifteen years. You wouldn't even turn eighty years old, Mum! You survived the procedure. You and Dad took courses on how to live a long and healthy life after a heart attack.

            One day, long after you'd recovered, I went to see you. You wore a fancy blouse and a skirt. Black with white polka dots. You had plenty of beautiful clothes, although you used to save them rather than wear them to lounge around the house in. I wondered if you were going anywhere. You weren't, but you said you might as well enjoy the fancy clothes since we didn't know how much time we had left. That made me so happy.

            Yes, Mum, just like that! Live your life! Wear your pretty clothes, use the posh china, and all your beautiful things. Time is yours, enjoy it! That wonderful insight didn't last long though. It was overthrown by the habit of saving pleasures and rewards for later through years of frugality.

            During your last summer, we celebrated a birthday for one of our sons, and you dressed up in a gorgeous, shiny, burgundy blouse. Dad had found it in the closet; tag still on. Never worn. There are still beautiful, unworn clothes in your closet.

            Thank you, Mum, for surviving that heart attack. So that my children got to experience an amazing grandmother, instead of just a vague memory of someone who passed away when they were young. It was hard enough losing you when we did, Mum, even though we had got used to the idea through the various illnesses stealing you away in little increments. We had gotten used to you not taking care of everything anymore, not even yourself. Instead, this gradually became Dad’s responsibility.

            If we'd lost you then when you were still the family's core, when the kids were still young, when we were unprepared, we would have drowned in grief. Or, like Dad put it; he would have lost his mind.

            Thank you, Mum, for hanging in there, thanks for blessing us with almost a whole decade more with you. 

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

Tack mamma, för allt ditt stöd

 Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

Tack för alla gånger du körde mig mamma. Till baletten. Till jazzdansen. Och framförallt till ridningen. Den var på lördag morgon – inte direkt den tid ni ville köra mig eftersom fredagar ofta var “ta hand om demoner med vin”-dagar. Dessutom var du allergisk mot hästar. Jag fick byta om i stallet och lägga ridkläderna i bakluckan. Sedan körde vi hem med öppna fönster. Dina ögon och din näsa rann ändå. Det hindrade dig inte från att köra mig.

Inget hindrade dig eller pappa från att stötta mig och min bror i vad vi än ville. Ni har varit med på så många av mina dansuppvisningar. När jag började ge föreläsningar och var osäker på om det skulle bli tillräckligt många deltagare kom ni. Och ni tog med era vänner.

När jag och min man var i den där intensiva fasen i livet med varsitt intressant och krävande heltidsjobb och tre små barn fanns ni alltid där. När VAB-andet var svårt att få ihop ringde vi er. Vi möttes vid hunddagis och ni tog med er ett eller flera barn hem till er medan vi åkte vidare till jobbet.

Ni gav oss tid att bara vara vi två, genom att ta hand om våra barn en kväll eller till och med natt då och då. Ni lät våra tre söner göra som de ville hemma hos er. Att vara i ert vackert belägna hus i Landvetter med massor av tevekanaler och obegränsat med godsaker i köksskåpen var alltid populärt. Ni bodde i huset där allt var tillåtet, ni bodde i Villa Villekulla. Jag kanske skulle ha hetat Pippi trots allt.

Tack för att du uppskattade varenda present barnen gav. Varenda pärlhalsband, varje teckning. Du och jag tycker båda om gosedjur och har kvar många även i vuxen ålder. När min yngste blev förtjust i din vita säl fick han den av dig. Sälis blev hans favoritdjur under många år och den finns fortfarande i hans rum, även om den inte längre finns i hans säng.

Tack för allt stöd, tack för alla gåvor, tack för all frihet. Tack för att du och pappa alltid, alltid, har funnits där när det har behövts.

 ***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här.

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.