Tack mamma, för din lärargärning

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

“Jag vet att det är en konstig fråga, men är du Monica Englunds dotter?”

Kvinnan som ställde frågan var yngre än jag, kanske i trettioårsåldern.  Jag höll på att plocka grönsaker från salladsbuffén i lunchrestaurangen på företaget jag jobbade på då. Frågan var verkligen konstig. Vi kände inte varandra, du mamma hade aldrig jobbat där ute på Lindholmen och vid det här tillfället hade du redan varit pensionär i flera år. Jag hade visserligen ett kort runt halsen med mitt foto och mitt namn, men det stod inte Englund där, jag hade ju bytt till Rosendahl när jag gifte mig.

“Ja, jag är Monica Englunds dotter.”

“Jag trodde det, du är så otroligt lik henne! Hon var min lärare, den bästa lärare jag har haft. Kan du hälsa henne från mig, från Anna?”

När jag kom hem till dig nästa gång mamma, berättade jag om det oväntade mötet. Eftersom du måste ha undervisat hundratals barn väntade jag mig inte att du skulle veta vem jag pratade om. När jag beskrev kvinnan och sa namnet nickade du och sa:

“Jaha, den Anna. Hon älskade matte.”

Du kom ihåg henne. Du kom ihåg “dina barn”.

Det finns lärare och så finns det bra lärare. Sedan finns det sådana som du. Lärare som inte bara lär ut, utan påverkar elevens hela liv.

En av dina första speciella elever var Ola i Spraxkya. Han pratade inte, hade aldrig gjort.  Han gick i skolan men han pratade inte. Du märkte att han dröjde kvar efter skoldagens slut. Han gick ut men stannade kvar utanför skolan och tittade in genom fönstret, tittade på dig när du rättade det som eleverna hade lämnat in. Du vinkade in honom. Lät honom sitta bredvid dig. Du lät honom hjälpa dig.

“Vad ska vi skriva här tycker du?”

Du pratade med honom även om han inte sa något. Han sa inget, men han var med dig, han var i din kärleksfulla närhet. Till slut började pojken som aldrig hade pratat att prata. Han pratade med dig.

Du lyckades med samma konststycke med ett barn i Nederländerna. En pojke som hade det svårt med att både prata och läsa. Lärare, föräldrar och läkare undrade om det var något fel på honom. Han pratade med dig. Han lärde sig läsa av dig.

Du begränsade dig inte bara till mindre barn. När några tonåringar jagades av polisen där vi bodde gömde du dem i vårt garage tills polisen åkte igen. Efter det kom de ofta tillbaka och spenderade tid med både dig och pappa.

“Utan dig hade jag blivit kriminell, Monica.”

Du såg alltid det goda i barn och ungdomar, du visste att det aldrig var för sent.

Vi får alla gåvor när vi föds. Gåvor som bara är våra. Det är människor som öppnar sina gåvor och delar med sig av dem till världen som vi kallar begåvade. Tack för att du delade med dig av din kraftfulla lärargåva, mamma. Tack för att du gjorde det jag också ämnar göra. Du lämnade världen bättre än du fann den.

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.