Amputation eller fluglarver?

När jag hör ordet kallbrand tänker jag på TV serien Raskens. Jag tyckte det var hemskt när han fick kallbrand och de pratade om amputation.
Människor med kallbrand amputeras även idag, trots att det finns andra behandlingsformer.

En alternativ metod är "Maggot therapy" eller biologisk terapi. Den går ut på att använda sig av flugors benägenhet att äta upp död vävnad. Det vill säga, om man lägger speciella fluglarver på området med kallbrand och sätter på bandage, kommer de snart att äta upp den döda vävnaden men lämna den friska orörd. Kallbranden stoppas. Detta har varit känt sedan mycket länge.

Äckligt? Ja visst, men den drabbade får behålla sina ben (eller var man nu har kallbranden).

För ett par månader sedan lyssnade jag på vetenskapsradion. De pratade om en lyckad - äckelvarning -  bajstransplantation.

Jag satt i bilen och lyssnade och kände "Usch, usch, usch!" samtidigt som jag tänkte:

"Vad fantastiskt, så enkelt! Ta bajs från en människa med friska tarmar och bota en människa med sjuka tarmar!

Ni som inte är så lättäcklade kan läsa om ett exempel här: en dams tarmflora slogs ut efter en antibiotika kur. Hon gick ner 27 kilo på 8 månader och fick sitta i rullstol eftersom hon inte hade någon ork. Antibiotika kurer sattes in. Så fort de tog slut kom problemen tillbaka.
Till slut sprutade man in bajs från den friska maken in i hennes tarm. Dagen efter var hon frisk.

Så enkelt.

Kanske är det lättare för oss att tro på mediciner som är framtagna på kemisk väg, att tro mer på operationer utförda av läkare i vita rockar än på gammal känd kunskap, kunskap som kanske kommer från andra än akademiker.

Men varför gå över ån efter vatten?  Varför krångla till det när enkla, naturliga lösningar finns?

Så vad skulle du välja? Amputation eller fluglarver?

Dags för plan C...

Efter lång väntan och många påminnelser från mig har jag nu fått besked från TreBöcker - de kommer inte att ge ut Ursus.
Ledsamt förstås, speciellt med tanke på hur länge jag väntat på svar, men jag känner mig ändå glad att jag har fått besked. Allt är bättre än att gå och vänta.

Vänteläget för detta manus har varit mycket långt, som ni som följer "Nästa skrivprojekt" vet. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag borde ha skickat till flera förlag på en gång istället för att starta om processen varje halvår... (Vanligen brukar förlag säga att de ger besked inom 3 månader - av olika skäl har det tagit längre tid för de två förlag jag har varit i kontakt med att komma till beslut.)

Det positiva som jag kan ta med mig från väntetiden på Tre Böcker är de ord som förläggaren skickade med mig:

Jag tycker att det är en fascinerande berättelse. Mitt råd är att du kontaktar ett annat, större förlag som har möjlighet att marknadsföra den. Det är mycket svårt att ge ut romaner idag.

Hon sa också att de äldre lektörerna (jo, hon sa faktiskt så, skojigt med fackuttryck) tyckte mycket om manuset och att de inte ville lägga det ifrån sig. De yngre lektörerna kände dock att det var för mycket, lite splittrat. (Ursus är ett mer komplext manus är Jenny, Jenny med flera trådar som kommer ihop i slutet - jag gillar sådana upplägg men förstår att det kräver en del av läsaren.)

Nåväl, det är bara att vippa upp igen, dags för plan C.

Plan C innebär att jag kontaktar ett förlag som en vän tipsade om (jag skickade just manuset till dem) och jag överväger att skicka till ett par förlag till inom några veckor om jag inte har hört något. Och om inte det går vägen finns en plan D också...

 

Jag vill jobba med människor

Denna slogan såg jag får många år sedan. Det var en slogan med syftet att få elever att välja utbildning inom vården.

"Jag vill jobba med människor - därför jobbar jag inom vården!"

Jag undrade redan då vad de som skrev detta tror att vi ingenjörer jobbar med.
Robotar? Verktyg? Datorer?

Precis som jag sa till den trevliga grupp elever som jag pratade för i morse, på Career day för The International High School of the Gothenburg Region, så är det (naturligtvis) så att även ingenjörer arbetar "med människor". I mycket hög grad till och med.

Många av oss jobbar med produkter som används av människor och därmed behöver vi förstå och kanske jobba med användarna. Men framförallt jobbar vi med människor när vi tillsammans löser de problem som uppstår när vi tar fram nya produkter, tjänster eller idéer.

Många av mina vänner är läkare. De är ansvariga för att bedöma, helst snabbt, vilken sjukdom någon lider av och hur den kan behandlas. Naturligtvis rådgör de med andra läkare ibland, eller med annan vårdpersonal. Men ofta står de där själva när de ska komma till beslut.

Vi ingenjörer jobbar väldigt ofta tillsammans, dels för att problemen vi jobbar med är för komplexa för att hanteras av en enda person, dels för att vi vet att  vi tillsammans kan hitta så mycket bättre lösningar än om vi jobbar var och en för sig. För att inte tala om att det är roligare att jobba - och lyckas -  ihop.

Moderaterna gjorde en kupp när de började kalla sig ett arbetarparti - en titel Socialdemokraterna dessförinnan hade haft monopol på.

Kanske ska vi göra likadant när det gäller att förklara vad ingenjörer arbetar med:

"Jag vill jobba med människor - därför är jag ingenjör!"

Eller som jag avslutade dagens presentation idag:

Engineering = solving problems, together

Äsch, jag är så dålig på matte...

När jag läste på Chalmers fanns något som kallades MTS (Människa, Teknik, Samhälle) dagar. Det var meningen att vår tekniska utbildning skulle kompletteras med information om det samhälle vi lever i.

En av mina mattelärare var mycket upprörd över att dessa dagar stal tid från våra vanliga ämnen samtidigt som "de som läser humaniora minsann inte ens behöver kunna skillnad på plus och minus!"

Ofta anses det helt okej att vara okunnig inom matematik och naturvetenskap men skamligt att inte veta när Gustav Vasa kröntes eller vilka länder Österrike gränsar till. Trots att de flesta har nytta av att förstå skillnaden på ett lån med 2,5% ränta och 6,5% ränta.

Kanske beror det på att många har fått för sig att matematik är svårt eller till och med onödigt. "Jag behöver inte kunna räkna, det finns ju miniräknare." Med samma resonemang behöver man inte lära sig historia heller - det är ju bara att Googla...

Kanske är det bara själva konceptet matematik som vissa uppfattar som skrämmande. Många anser sig dåliga på matte men kan vara duktiga på att skapa stickmönster vilket inkluderar en hel del tillämpad matematik - utan att de ens tänker på det. Hör mer om det här på Vetandets värld!



Vi kan alla ha nytta av att förstå matematik, åtminstone grundläggande matematik. Och det behöver inte alls vara svårt. Som en vän och kollega en gång sa: "Om jag inte förstår något, så är det för att den som förklarar inte gör det bra." Detta har man tagit fasta på i boken: Östberga Komvux där man har gjort annorlunda mattetal. Vad sägs om det här:

Full och kåt kan du tänka dig att ligga med 95% av det motsatta könet. I nyktert tillstånd är motsvarande siffra 5%. Hur många kan du supa snygga i ett rum med 60 personer av det motsamma könet?

Det finns de som älskar matematik och är duktiga på att lära ut det.
Chalmers erbjuder till exempel gratis hjälp i matematik, fysik och kemi för gymnasister, drop in i Chalmers  bibliotek. Om man inte bor nära Chalmers i Göteborg finns Mattecentrum som erbjuder gratis räknestugor i 17 städer.

Och om man inte vill ta sig någonstans alls finns, som vanligt, nätet. Välj gärna någon av Khanacademy's lektioner som den här lektionen om %. På Khanacademy finns också lektioner i andra ämnen - helt gratis och tillgängligt för dig när som helst!

Så bestäm dig inte för att du klarar dig utan mattekunskaper eller att matte är svårt. Om du inte har förstått är det för att de som har förklarat inte har gjort det tillräckligt bra eller kanske för att du låste dig vid att du är så dålig på matte att du inte ens försökte...

Visst finns det jobb!

Hur kan jag skriva så, när arbetslösheten i Sverige är 7,5 % med en ungdomsarbetslöshet på 22,6%?*

Hur kan jag skriva så när jag arbetar på ett företag som just nu varslar 1500 personer?

Mitt företag har varslat förut. Då var den officiella anledningen "arbetsbrist". Vilket skämt. Hur kunde det kallas arbetsbrist när vi samtidigt ombads jobba över för att klara av projekten och leverera det som var utlovat till kunderna?

Och hur är det på äldreboendena tror ni? För lite att göra? För många som lägger för mycket tid på att umgås med vårdtagarna? För att inte tala om all personal på förskolor i vårt land som har så lite att göra att de rullar tummarna hela dagen. Och inte finns det väl något skräp på gatorna i våra städer som behöver plockas upp?
Det är klart att det inte är brist på arbete, eller jobb att göra. Det är brist på pengar, inget annat.

Håller jag på och leker med ord nu igen? Kanske. Men jag tycker att det är viktigt att kalla saker vid sina rätta namn. Eller som engelsmännen säger: Call a spade a spade. Tydlighet gör det lättare att lösa problem, eller

 A problem well-stated is half-solved

som Charles Kettering, head of reseach på GM lär ha sagt.

Det känns inte som att vi förstår problemets natur när vi pratar om att "skapa" arbetstillfällen. De som levde för några generationer sedan skulle inte tro sina öron. Skapa arbeten? Har ni fått fnatt?

Det är inte brist på jobb. Det är (en upplevd) brist på pengar det handlar om.

Frågan är kanske inte hur vi ska kunna få eller behålla ett jobb. Det kanske är roligare att ställa sig frågan

Vad kan och vill jag göra som någon vill betala mig för?

 Vem vet, det sättet att tänka kanske ger upphov till en fantastisk ny affärsidé?


*Enligt SCB i nov 2012

Julstress och midsommarfrid

Jag tycker om jul. Har alltid gjort, ända sedan barndomens förväntningar och förberedelser som kulminerade i en lång resa till mormor och morfar där julen alltid var vit och tomten kom efter Kalle Anka.

Jag tycker om jul nu också. Pyntande, Luciafirande, julmusik, att hitta rätt present till rätt person, pepparkakor, glögg och julmust. (Mat är jag inte så noga med som några av er redan vet...)

Det är många som tycker om jul. Och det är många som känner sig stressade av den. När jag googlar på julstress får jag 396000 (!) träffar.
När jag googlar på midsommarstress får jag "bara" 1720 träffar.

Både midsommar och jul är traditionsfyllda högtider. Varför upplever många fler att julen är stressig? Är det presenterna? Maten? Släkten? Att barnens ögon måste tindra?

Det är förstås inte julen som genererar stressen, lika lite som midsommar, påsk eller en vanlig helg gör det. Det är vi själva. Våra egna tankar och idéer om hur en jul "ska vara".

Julen behöver naturligtvis inte vara på ett speciellt sätt när det gäller mat, presenter eller att träffa släkten. Den kan vara hur som helst. Så länge som den känns, för att citera Askungen: "Alldeles... alldeles... underbar!"


Jag önskar er alla en God och Fridfull jul!

I wanna die old

Det här inlägget finns också som en annikaslolTBT video

I wanna die old. 

Det uttrycket hörs inte så ofta. I wanna / gonna die young är betydligt vanligare än I wanna die old i sångtexter, dikter och filmer. Som om det är lite romantiskt och fräckt att dö ung. Fast det, när det händer, bara är oändligt tragiskt.

Det är unga människor som sjunger och pratar om att dö ung. (Förstås. Man kan inte gärna prata eller sjunga om att dö ung när man inte längre är det, då har man på något vis redan missat fönstret.)

Jag tror att det är på samma sätt som hur vi svenskar (inte) firar vår nationaldag. Fredrik Lindström gjorde den intressanta analysen att det inte beror på att vi är tråkiga eller rädda för att ses som överdrivna nationalister. Det är snarare så att vi tar vår frihet, vårt land och vår långa fred för givet. Vi firar inte vår nationaldag eftersom det den kan tänkas stå för känns så självklart.

På samma sätt är det lätt att prata om ett tidigt slut av livet när livet tas för givet. Det är lätt att prata om att dö ung när det känns helt osannolikt att det ska hända. När man är så fylld av liv och hälsa att döden är något abstrakt, något som finns i litteratur och på film men inte i det egna livet.

Jag har nu nått en ålder där jag, om jag lever lika länge som medelsvensken, har knappt hälften kvar. Jag har upplevt vänners, släktingars och älskade husdjurs död. Både unga och gamla personer i min närhet har lämnat detta livet. Jag tar inte längre livet för givet. Jag vet att jag vill dö gammal.

Jag vill bli så gammal att jag fortfarande finns här när mina barn är riktigt gamla. Jag vill vara en farmor under många, härliga år till de barn jag hoppas mina barn kan och vill få. Och jag vill att min underbara man blir en riktigt gammal farfar så att vi kan dela våra härliga liv länge, länge.

Lev väl och länge!