Det räcker inte att vara bäst...

...man måste vara bra också.

Nej, jag har inte skrivit fel. Jag vet att vi brukar se att vara bra som sämre än att vara bäst.

Problemet med att vilja bli bäst är att man lägger in ett beroende till omgivningen. Stig Strand hade kunnat vara vår alpine hjälte ett par år om han inte hade råkat vara aktiv samtidigt som Ingemar Stenmark.

Det är säkert på samma sätt för många duktiga fotbollsspelare idag. De hade fått mycket mer uppmärksamhet, kanske till och med kallats bäst, om det inte vore för en viss Zlatan Ibrahimovic. Som just vann sin sjunde (!) guldboll i rad.

Men det är väl bra, att försöka bli bättre än den bäste, att ha höga ambitioner?

Tja, saken är den att det kan slå åt båda hållen. Ibland kanske du är bäst på något utan att vara bra, bara för att de du jämför dig med är mediokra.

Eller som Randy Pausch säger i sin underbara "the last lecture":

"Throughout my academic career, I'd given some pretty good talks. But being considered the best speaker in the computer science department is like being known as the tallest of the Seven Dwarfs." 

Det var just i det sammanhanget som den inledande meningen sades - vi pratade om vår marknadsledande produkt och kom fram till att det inte räcker att vara bäst - vi vill vara bra också. Så vi vill fortsätta att förbättre vår produkt, att göra den riktigt, riktigt, bra - även om den redan är bäst.

Så satsar du på att bli en lång dvärg, eller fokuserar du på att bli riktigt bra på det du gillar oberoende av  de jättar och dvärgar du har omkring dig?