Jag kan allt jag vill...

...och säkert lite till!

Nej, detta är inte ett euforiskt uttalande från mig angående publicering av mitt manus Ursus (jag är fortfarande i vänteläge där) utan ett utdrag ur en sångtext som en av mina söner sjöng på avslutningen i somras.

Det fick mig att fundera på självklarheten att lära barn just det - att de kan allt de vill och säkert lite till. Det lär vi så gärna ut när de är små, och det funkar. Det fick jag nyligen bevis på när samma son inför ett utvecklingssamtal på skolan fyllde i sitt svar på frågan:

Vad är du duktig på?

 Utan minsta tvekan skrev han med stora och spretiga bokstäver:

ALLT

Jag fick en så varm känsla i mitt bröst, och visste då att det enda jag behöver göra som mamma är att se till att han fortsätter att känna så. Inte att han någon gång ska börja känna så, när han har uppnått något bra, eller är ännu duktigare. Utan att han ska fortsätta känna det han redan gör.

Anders Haglund pratade på ett seminarium om hur vi vill att våra barn ska bli lyckliga och få det bra, att de ska lyckas i livet.
Vi glömmer ofta bort att de aldrig kommer att vara lyckligare än de redan är.  Som de gånger vi ägnar hela vår tid och uppmärksamhet åt dem och det de vill göra. Hoppa i vattenpölar, bygga med lego eller se vad som händer om man häller vatten i glaset när det finns lite mjölk kvar (det blir "spökvatten" för er som inte vet).

Så vi behöver inte jaga lyckan, varken vår egen eller våra barns. Då  smiter den bara undan. Allt vi behöver göra är att unna dem, och oss själva, att vara lyckliga när vi är det. Just nu och just här. Även om vi inte längre är barn.