Förlåt då, för fan!

Att be om förlåtelse, att ursäkta sig. Det ingår i vanlig hyfs, i förväntat beteende. Men om man säger  "Förlåt då, för fan", har man på något vis missat hela poängen.

Och hur är det med, "sluta bråka barn, räck varandra en hand och säg förlåt". Ger det något? Eller måste ett förlåt komma spontant för att vara något värt?

På onsdag nästa vecka hoppas jag att ni vill vara med och prata om detta. Kom gärna till Göteborgs Relationscafé på Café Viva la Vida, 4:e Långgatan 48 kl 18 så ses vi där!

Den kvällen kommer vi nog också in på det här med skuld och skam. Jag har aldrig tänkt över skillnaden så noga, men Brené Brown beskriver hur hon ser det i sin TED föreläsning.

Guilt (skuld) innebär att man kan säga:

Sorry, I made a mistake.

Men när det gäller Shame (skam) är det som att säga:

Sorry, I am a mistake.

Ingen ska behöva känna sig som ett misstag, som ett misslyckande. Kanske kan vi hjälpa de som känner skam att känna sig stolta igen?

Kanske spelar då de där orden: Jag förlåter dig, väldigt stor roll?

Hoppas vi ses på onsdag!