20121003

Hunden Paasikivi

När jag skriver mina berättelser vet jag inte alltid vad mina karaktärer ska heta. Ibland gör jag något så fantasilöst som att leta namn på siter med namnstatistik. Det gör jag bara på bifigurer, mina huvudpersoner vet jag i allmänhet vad de ska heta. Men inte alltid.

I Jenny, Jenny finns en person som är mycket viktig i berättelsen - ändå kunde jag inte bestämma mig för vad han skulle heta. Allt jag visste var att han skulle ha ett ovanligt namn. I mina första utkast av berättelsen hette han GG, initialer som jag aldrig tänkte förklara vad de stod för.

Sedan gick jag och min äldste son på bio och såg på Ice Age. När den sabeltandade tigern dök upp visste jag det direkt. Diego var namnet jag sökte!



Detta berättade jag när jag pratade om att "Våga skriva" på bokmässan - och en av åhörarna kände igen sig. När han höll på med en berättelse kom han plötsligt på att hunden i berättelsen skulle heta Paasikivi, från en av Finlands tidigare presidenter. När han kom på det tydliggjordes mer av berättelsen och han satte sig ner för att skriva även om han inte hade planerat att göra det just då.

Detta kan hända även vid andra tillfällen i livet. Problem som kan verka svåra kan plötsligt få sin lösning när man håller på med något helt annat. Som om hjärnan arbetar i bakgrunden och presenterar sin idé när du minst anar det.

Sitter du fast? Har du ett problem du inte vet hur du ska lösa? Testa att strunta i det ett tag och se vad din hjärna kommer på, till synes helt av sig själv!

No comments:

Post a Comment