Gott nytt år!

Jag önskar alla mina läsare och lyssnare ett riktigt gott nytt år!

Känner du julfrid ännu?

Jag pratade i måndags för en grupp på Ericsson om det här med att få mer vill-tid i vardagen. Vi pratade om att vi lurar oss själva - och människor omkring oss - när vi säger "jag har inte tid".

Visst har vi tid. De som gör mycket har inte ett extra, hemligt dygn någonstans mellan söndag och måndag. De har samma mängd tid som de som känner att de inte hinner någonting.

Så det handlar inte så mycket om hur mycket tillgänglig tid vi har, det handlar mer om hur vi ser på vår tid och det vi gör. Hur väl vi tar hand om våra egna önskningar och prioriteringar.

Ändå är det oerhört vanligt att säga "jag har inte tid". Vi uppmuntras att ha så mycket att göra att det inte går att lägga till ytterligare saker. Roliga vill-saker. Det anses normalt att känna stress.

Jag tänkte på det när jag läste Kungälvs Posten för någon vecka sedan. En reporter ställde en fråga till fem Kungälvsbor. Frågan löd:

"Känner du julstress redan?"

Snacka om ledande fråga. Ett antagande om att vi alla förr eller senare kommer att känna stress inför julen.

Frågan hade lika gärna kunnat vara:

"Känner du julfrid redan?"

 Eller kanske hade det varit ännu bättre om frågan hade varit helt öppen:

"Vad känner du inför julen?"

Så låt dig inte luras av det du hör omkring dig, tro inte att det är "normalt" att känna stress eller att inte ha någon tid över till det som är roligt och ger energi.

Och se till att ha en riktigt härlig jul!

Är allt utanför bekvämlighetszonen värt att göra?

Jag tycker om att hitta på och skriva berättelser - det ger mig massor av energi och glädje och jag skulle göra det även om ingen skulle läsa det jag skriver.

Men det är också fantastiskt roligt att ha läsare och lyssnare och på något underligt, flummigt, sätt känner jag att jag vill ge mina karaktärer en chans att finnas i fler huvuden än i mitt egna.

Det innebär att läsare behöver hitta mina böcker. Mina förlag gör det de kan för att hitta läsare till mina böcker, men ju mer jag själv gör, desto större chans att hitta ännu fler.

Det finns många sätt att hitta läsare, men de flesta jag kommer på innebär att jag behöver kontakta människor jag inte känner och på något sätt förklara varför det vore intressant för dem att köpa mina böcker eller boka mina föreläsningar. Sälja med andra ord. Jag blir mer och mer van att göra det och hittar hela tiden olika sätt, men jag tycker fortfarande inte att det är roligt. Det kostar mer energi än det ger.

Borde jag kanske fokusera på att bli en bättre säljare? Att se det som en svaghet hos mig själv som behöver förstärkas? En möjlighet att lära mig mer? Borde jag se det som ett sätt att utvidga min bekvämlighetszon?

Men jag är inte säker på att allt som känns jobbigt och tråkigt är värt att göra, bara för att det är utanför bekvämlighetszonen.

Jag har skrivit om den duktige föreläsaren Christer Olsson tidigare och en av de saker han säger (och som jag själv har som en "nyckel" i min föreläsning Gör det du vill-inte det du hinner) är att livet är ett samverkansprojekt (lyssna till exempel från min. 26 i det här klippet). Vi når absolut bäst resultat när vi fokuserar på det vi gillar och är bra på och samarbetar med andra som gör det de gillar och är bra på  - så att vi tillsammans kan nå mycket längre än var och en på eget håll.

Så frågan är, ska jag gå utanför min bekvämlighetszon och se till att bli riktigt duktig på att sälja eller ska jag bli bättre och bättre på det jag redan gillar och hitta någon annan som hittar föreläsningstillfällen och nya läsare till mig?

Jag lutar åt det senare.

Så om du, eller någon du känner, skulle tycka att det vore roligt att hitta nya läsare och lyssnare till mina böcker och föreläsningar så hoppas jag att du hör av dig. Tillsammans kan vi hitta på ett riktigt roligt samverkansprojekt som tar oss utanför våra bekvämlighetszoner på ett sätt som inspirerar oss!

En ursäkt att dagdrömma

Jag pratade i tisdags med en grupp elever på Schillerska Gymnasiet. Vi pratade om litteratur. När vi pratade om vad som inspirerar oss kände jag igen mig i mycket av det eleverna blev inspirerade av.

• Musik - En av mina största inspirationskällor vilket är extra tydligt i min bok Jenny, Jenny
• Böcker och filmer - Ursus-dit rättvisan inte når, är bland annat inspirerad av filmerna Mångalen och Fisher king.
• Människor runt omkring oss - ibland överträffar verkligheten som bekant dikten och att lyssna på och betrakta människor kan vara en inspiration till egna berättelser.

Sedan finns förstås sådant som kommer inifrån utan att vi vet var det kommer ifrån - dagdrömmeri.

Som jag berättade för klassen är det något av det roligaste för mig med att vara författare - nu är det legitimt att göra det jag alltid har gjort - att dagdrömma!

Jag pratade inte om mitt dagdrömmeri förut. Det var som om jag anade att det var något dåligt med att vara i min egen påhittade värld istället för att vara med alla andra i den vanliga världen. Men efter två utgivna böcker har jag plötsligt en helt godtagbar ursäkt för att vara lite frånvarande - nu kan jag helt enkelt säga att jag tänker på min nästa bok!

Vi är nu i en tid när vi allihop tillåter oss ett kollektivt dagdrömmeri - om Sinterklaas som vi just nu firar i Nederländerna och snart om jultomten och allt som hör därtill.



Kanske gillar vi dessa traditioner så mycket just för att det är roligt att hoppa in i en annan värld än den vardagliga nu och då.

Så dröm på  - det är härligt för stunden och kan leda till underbara saker som du inte har någon aning om idag.

100 lästa böcker ett vaccin mot rasism?

Jag läste nyligen följande:

Om ett barn vid tolv års ålder har läst hundra böcker är hen immun mot rasism.

Argumentet är att den som läser hundra böcker får ta del av olika världar med en stor variation av människor och lär sig därmed att känna empati och att förstå andra.

Det vore himla bra om det vore sant. Det är trots allt en relativt enkel lösning (se till att alla barn läser minst hundra böcker innnan de fyller tolv) på ett stort problem (rasism).

Jag tror att det ligger mycket i det, men jag tror inte att det är någon garanti.
Vad händer om man läser 100 böcker av stilen Mein Kampf, böcker där den vite mannen alltid beskrivs som överlägsen? Jag kan själv bli störtirriterad när jag läser böcker där kvinnor marginaliseras. Det finns många sådana böcker...


Om vi nu antar att det ändå är bra för empatin att läsa hundra böcker så kanske vi inte ska begränsa oss till böcker. Själv tycker jag mycket om att läsa och har alltid läst mycket. Men det finns andra som inte tycker om det. Det innebär inte att de inte kan ta till sig berättelser. Muntlig berättartradition fanns förstås långt innan vi upptäckte hur vi skulle massproducera böcker. En välberättad film ger också insikt i andra världar och olika människors vardag. Så det viktigaste kanske inte är att läsa, utan att ta till sig olika berättelser och olika verkligheter på det sätt som passar bäst.

På tisdag i nästa vecka kommer jag att prata om just Litteratur med en klass som läser litteraturvetenskap på Schillerska Gymnasiet. Det ska bli intressant att höra deras åsikter om läsandets och litteraturens betydelse.

Jag avslutar med följande välskrivna kommentar som jag läste på nätet, skriven av en kille som heter  Donald Okuku:

"I've always believed that one's ability to read should be considered a privilege. Reading is like being given free access to the writer's imagination: to the writer's world. You can traverse continents in the safety of your bed and return transformed. You can to go to Rome as many times as you like, because you've read many versions of what Rome is like. Those few seconds when you raise up your head from a book, dazed and trying to figure out where you are, because you are still walking in the footprints of the world in the book... truly electrifying...
When people say 'oh I don't really like reading', I honestly don't understand. Who does not like living? Cos to me, reading is life."

Den fjärde nyckeln

I tisdags pratade jag på Sigma Technology om att göra mer av det vi vill i vardagen. Jag påstod att det inte finns några måsten. Bara basala behov, det vi vill göra och det vi inbillar oss att vi måste göra.

För att låsa upp hjärnan och förstå vad som är upplevda måsten snarare än absoluta måsten pratade vi om tre nycklar:

• Ifrågasätt och ta bort måsten
• Minska ambitionsnivån (vilket kan göra att det blir roligt att göra och därmed förvandlas till vill-tid)
• Hjälpa varandra (det du tycker är tråkigt kan någon annan gilla att göra och vice versa).

Efter föreläsningen frågade Liselotte, en av deltagarna, om jag hade tänkt på ytterligare en sak. Det här med att se annorlunda på det som man tycker är tråkigt.

Jag har tänkt på och pratat om det med andra, men det var först när Liselotte tog upp det som jag insåg att det är en fjärde nyckel, en nyckel jag kan lägga till i  kommande versioner av föreläsningen: Gör det du vill - inte det du hinner.

Vi prövar nycklarna på exemplet dammsugning.

Måste det göras?
Innan dammsugare fanns klarade vi oss naturligtvis utan att dammsuga. Då dög det med en sopborste. Strikt talat klarar vi oss väldigt länge utan att dammsuga eller sopa om vi ser på ren överlevnad, men en dålig hygien riskerar att göra oss sjuka. Så låt oss säga att vi kommer fram till att detta måste göras.

Kan du sänka ambitionsnivån?
Det kan du säkert. Tänk på hur sällan vi tenderar att dammsuga/sopa när vi är ute och seglar under en lång tid eller kanske campar. Då sänker vi ambitionsnivån och mår inte sämre för det.
Men även om du väljer att dammsuga sällan istället för ofta kanske du ser det som en energi- och tidstjuv.

Kan du hitta någon annan som tycker att det är roligare (eller åtminstone mindre tråkigt) än du?
Kanske, kanske inte. Om du inte hittar någon som vill göra det gratis i utbyte mot något du hellre gör så finns möjligheten att betala för det. Tjänsteföretag finns det numera många av.

Eller så kan du använda...

Den fjärde nyckeln
Att se annorlunda på själva uppgiften. Att istället för att med en suck säga till dig själv:
"Usch, nu måste jag verkligen dammsuga"
tänka och säga:
"Åh, vad skönt det ska bli när det blir rent här!"

Det är inte aktiviteten i sig som drar energi från dig. Det är din attityd till den.

Eller som det så populärt brukar sägas: "Det är inte hur du har det, det är hur du tar det!"

Eller...

Ta med det bästa från jobbet hem

Att ta med sig jobbet hem har ofta en negativ klang.

Unionen har till exempel gjort en undersökning som heter Alltid uppkopplad - aldrig avkopplad - en undersökning om det gränslösa arbetslivet, där en av frågorna besvarades som grafen visar:

Men det här inlägget kommer inte att handla om det negativa med att ta med jobbet hem. Istället handlar det om att ta med sig det bästa av jobbet hem.

Det borde egentligen vara självklart - att använda det vi lär oss på jobbet även på fritiden. Men det finns människor som på jobbet ansvarar för budgetar på många miljoner - men ändå har dålig koll på sin privatekonomi. Och kanske också en del lärare som är oförmögna att lära sina egna barn på ett bra sätt.

Visst är det lättare på jobbet än hemma - på jobbet har vi hjälp av strukturer, verktyg och kollegor. Men  med tanke på hur mycket tid många av oss lägger på våra arbeten, är det värt ett försök att tillämpa kunskaperna även hemma.

Själv använder jag mig mycket av mina projektledarkunskaper för att sätta mål, planera och sedan se till att det händer - även hemma.

Här är ett axplock av intressanta saker som kan vara bra att tänka på både på jobbet och hemma.

Anything worth doing is worth doing well.

Men...

Att utföra något oviktigt på ett bra sätt gör det inte viktigt

Om man misslyckas med att tillfredsställa det primära behovet skapas sekundära behov som kan ta kraften från det primära behovet.

Att lösa ett problem i en produkt kan vara ett primärt behov men om vi inte löser problemet tillräckligt snabbat skapas sekundära behov som att skriva statusrapporter och delta i möten för att hålla den som har rapporterat felet informerad under väntetiden.
Om felrapporterna blir för många uppstår det sekundära behovet att skapa mätningar och sätt att prioritera mellan felrapporterna.

Jag har lärt mig att hålla koll på om jag arbetar med primära eller sekundära behov. Om du märker att du lägger löjligt mycket tid på att tillfredsställa de sekundära behoven är det dags att bli bättre på att tillfredsställa de primära behoven istället, det är där kraften ska ligga!

Mail har ett sätt att få oviktiga saker att verka viktiga.

Jag börjar inte dagen med att läsa mail - om jag gör det låter jag andras behov styra min tid. Istället börjar jag med det som jag redan dagen innan bestämt mig ska vara "top 3". (Om det står något väldigt viktigt i mailen som inte kan vänta räknar jag med att folk hör av sig ändå.)

Just det här med att noga välja vad vi vill lägga vår tid på och sedan göra det på ett effektivt sätt kommer jag att prata om på en lunchföreläsning på Sigma Technology nästa vecka.

Jag ser redan fram emot de insikter jag och deltagarna kommer att dela med varandra då. Insikter som vi kommer att kunna använda både på jobbet och hemma!