Do you want to freeze time?

 Can we stop time?

Sometimes we sure wish we could.

Like when we are really close to a deadline and we are nowhere near finished with the task.

Or when we want to have some time for ourselves after a long workday but by the time we have put our kids to bed and we have cleaned up in the kitchen it is already so late we had better go to bed ourselves.

The truth is, we have found ways of stopping time. Not from elapsing, but from impacting matter.

In that way a freezer is a time machine. Whatever we put in it stops evolving until we take it out again.

That is not the way we want to stop time though, is it?

We want to continue evolving, growing, contributing.

It is not about stopping time; it is about making the most of the time we have.

Close to the deadline and not yet finished?

See what you can do before the deadline. Maybe that is good enough? If not, negotiate a new deadline.

Not enough time for yourself in the intense years of being a parent of small children?

Make sure there is always some time for you in your weeks. That may require getting help from others. Trust me, they will be happy to give it.

Don’t freeze time.

Master it and savor every single moment.

Tack för min tacksamhet

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

“Nu är det inte långt kvar Monica, det är nog bäst att du kommer.”

Det var din mammas, min mormors, ord i telefonen. Mormor hade, som du fick senare, en period när hon åkte in och ut på sjukhus. Hon fick sin medicin justerad varje gång, i hopp om att det skulle hjälpa. Och nu hade hon känt att det nog inte skulle bli mer fram och tillbaka. Nu gick det bara åt ett håll och hon bad dig komma.

Det var inte bara du som kom. Mormor var en central person i hela släkten och många kom för att få vara med hennes sista dagar. Du var stark då, men åh vad du saknade henne efteråt. Hon hade ju varit så viktig för dig. Senare, när dina tankar snurrade in sig allt mer ville du ringa henne, du ville åka hem till henne. I början kom du ihåg, efter att vi påminde dig, att hon var död. Ibland blev du upprörd.

“Men jag var ju inte ens med på begravningen!”

Det var du. När vi visade foton från begravningen förstod du vad du såg, men då blev du ledsen över att du inte mindes. När demensen blev värre hjälpte inte foton eller påminnelser. Du var övertygad om att du skulle kunna resa till henne, om vi bara hjälpte dig att ta dig dit. Du saknade henne så.

De flesta av oss är räddare för att förlora de vi älskar än att själva dö. När vi dör, dör vi. Vi vet inte vad som väntar och funderar kanske inte så mycket på det. Men när någon vi älskar dör, står vi kvar fulla med saknad. Det är inte konstigt att det skrämmer oss.

Jag har redan nämnt att det inte är någon idé att kämpa emot döden. Den kommer när den kommer. Även när det gäller våra vänner, släktingar och husdjur. Det är ingen idé att kämpa emot, det är ingen idé att leva i konstant rädsla. Låt oss kämpa för livet istället. För livet tillsammans.

Sedan många år har jag som vana att tänka över vad jag är tacksam för, minst en gång per dag. Ofta tänker jag då på alla underbara människor och djur i mitt liv. Den här dagliga tacksamheten påminner mig om att inte ta någon för givet. Den påminner mig om att visa kärlek och vänskap även när det är fullt upp. Den här vanan har mattat av sorgen. Genom saknadens mörker lyser alla minnen och jag stärks av vetskapen att jag njöt så mycket jag kunde under den tid vi delade här på Jorden.

Vi kan inte undgå döden, vi kan inte hålla den borta från våra vänner. Men med hjälp av tacksamhet kan vi möta döden med huvudet högt och le bakom tårarna.

“Kom du, döden om du vill. Du kan ta min väns kropp från mig, men du kan inte ta ifrån oss alla fina dagar vi hade. Gör det du behöver göra och gå sedan din väg. Våra minnen kommer att leva för evigt!”

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Boken finns också på bibliotek. Finns den inte på just ditt bibliotek kan du be dem beställa den. 

Thanks for my gratitude

Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)

"It won't be long now, Monica, you'd better come over."

Those were your mother's, my grandma's words on the phone. Grandma had, just like you would end up having, a period in which she went in and out of the hospital. She got her medicine adjusted every time, in the hope that it would help her. She'd just realized there probably wouldn't be any more back and forth. It went all downhill from there, so she asked you to come over.

            You weren't the only one who showed up. Grandma was the stalwart of the entire family, many came to be with her those last few days. At the time you were so strong, but oh, how you missed her afterward. She'd been so important to you. Later on, when your thoughts became more and more entangled, you wanted to call her, you wanted to go and visit her.  We'd remind you that she'd passed, sometimes you remembered, other times you got upset.

            "But I wasn't even at the funeral!"

You were. When we showed you the pictures from that day you understood what you were seeing, but it saddened you that the memory was lost. When your dementia progressed, neither pictures nor reminders helped. You were convinced you could go see her if only we would help you get there. You missed her so much.

            Most of us are more scared of losing our loved ones than of dying ourselves. When we die, we die. We don't know what's in store for us, and maybe we don't give much thought to it. But when someone we love dies, we're left with our sorrow. No wonder that scares us.

            I've already made the point in this book not to fight death. There is no stopping it. Not even when it comes to friends, pets, or family. There is no point in fighting it, to live in constant fear. Let's fight for life instead. For a life together.

            I have developed a habit throughout the years of counting my blessings. At least once a day, I often think of all the wonderful people and animals around me. This daily act of gratitude reminds me to not take anything for granted. It reminds me, no matter how stressed you are or what’s going on in life, to show love and kindness. This habit has helped me cope with loss. Through the darkness of loss, I can see all our memories shine. It strengthens me to know that I truly enjoyed our time spent together.

            We can't escape death; we can't keep it away from our friends. But with gratitude, we can face death, head held high and a smile behind all those tears.

            "Alright, death! I'm ready for you. You can take my friend's body away from me, but not all the amazing days we've shared. Do what you need to, then beat it. Our memories will live on forever!"

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

Tack mamma, för att du alltid såg ett ljus

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

Du gick igenom många mörka perioder, men det hindrade dig inte från att se ljuset. Visst slog det över ibland.

“Det är ingen fara” gjorde att du gick djupare in i mörkret än du hade behövt, men oftast använde du ljuset för att hitta vägen ut.

“Oj, nu blev den vita t-shirten rosa i tvätten. Men rosa är ju också fint, tycker du inte?”

“Ja, han är lite grinig av sig, men han kan vara väldigt snäll om man bara lyssnar på honom.”

“Vad synd att du inte hittar din favoritleksak. Den kommer säkert fram igen. Du kan ju leka med den här så länge, den hade du ju nästan glömt bort.“

Jag minns hur vi delade vår oro när Sissi, min älskade cockerspaniel, opererades för livmoderinflammation och vi inte visste om hon skulle överleva eller ej. Vi gick som osaliga andar i huset och väntade på veterinärens telefonsamtal. Hon överlevde, älskade hund och när hon kom tillbaka med många stygn på magen och var väldigt medtagen blev vi båda rörda när katten Randi lade sig bredvid henne. Det brukade hon inte göra, men hon kände att nu behövde Sissi hennes spinnande för att läka snabbare.

Min underbara, tokiga Sissi blev femton år. Hon hade då funnits hos mig i halva mitt liv. Sorgen efter henne var enorm. Hon är begravd vid en tjärn i min och min mans skog. Jag gick ofta dit efter hennes död, sörjde för mig själv vid hennes grav.

När jag gick på dagis, ja, då kallades det fortfarande så, berättade en kamrat att hon inte fick ha husdjur. Hennes mamma sa att hon bara skulle bli ledsen när de dog. Du tyckte att det var ett konstigt resonemang.

“Men, man är ju glad all den tid de lever!”

Det var så du såg det, mamma. Det är så jag ser det. En dag ska vi alla dö. Visst ska vi det. Men alla andra dagar ska vi leva.

Det gör ont att du är borta mamma. Men jag är så glad för alla dagar du levde med oss och delade med dig av ditt ljus. 

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Boken finns också på bibliotek. Finns den inte på just ditt bibliotek kan du be dem beställa den. 

Thank you, mum, for always seeing the bright side

Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)

You went through some rough times but that never stopped you from seeing the bright side of things. Although sometimes, it went a little too far.

            Saying "I’m alright, don't worry about me" made you fall deep into darkness at times, but most of the time you used the light to find your way back out.

            "Oh my, the white t-shirt turned pink in the wash. But pink is also a pretty color, don't you think?"

            "Yeah, he can be grumpy, but if you just listen to him, he's actually a nice person."

            "Have you lost your favorite toy? Bummer! I'm sure we'll find it. You can play with this one, for now, you'd almost forgotten about that one."

            I remember how we worried, that one time, Sissi, our beloved cocker spaniel, got surgery for a uterus infection. We weren't sure she'd survive. We wandered to and fro around the house, waiting for the vet to call. She did survive, and when she returned, she had stitches all around her stomach. We all got teary-eyed as the cat, Randi, lay down next to her. She wouldn't usually do that, I bet she felt like Sissi needed her purring to heal.

            My lovely, nutty Sissy was fifteen years old when she died. I'd spent half my life with her by then. What sorrow when we lost her. She's buried next to a pond in our woods by the house. I went there a lot after she'd passed, mourning by myself by her grave.

            When I went to kindergarten, a friend of mine told me she wasn't allowed to keep pets. Her mother argued that she'd get too upset when they died. That was absurd to you, Mum.

            "But she'll be so happy while they're alive!"

That was your outlook on it, Mum. That's how I see it. One day, we'll all die, sure we will. But all the other days, we live.

            It hurts me that you're gone, Mum. But I am so happy about all the days you lived with us, sharing your light.  

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.