20210813

Tack mamma, för all frihet

 Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).



“Jag stämmer!”

Innan jag ens kunde säga “bestämmer” visste jag att jag ville bestämma. När jag sa “Jag stämmer!” blev det oftast som jag ville, berättade pappa.

Vi fick ofta bestämma, min bror och jag. Att vi var små spelade ingen roll, våra åsikter var lika viktiga som dina och pappas. Jag fick välja tapeter i mitt rum och valde stora orange blommor på mörkblå grund. Min bror och jag fick välja färgen på våra stolar i köket. Han valde svart, jag orange. För er var ett mysigt hem så mycket viktigare än ett hus som såg ut på ett visst sätt. En gång sa min vän Karin att det var skönt att komma hem till oss, för det var så avslappnat stökigt.

Jag har med lätthet kunnat undvika känslor av måsten eller tvång runt hur ett hus ska se ut. Jag har mer ordning än ni hade för att jag gillar att hitta saker snabbt och lätt (en del av mitt effektivitetsmonsterbeteende) men även mitt hem har fokus på trivsel snarare än ett speciellt utseende. Det ger frihet. Ni gav mig också frihet genom att tro på mig.

Att jag fick resa på språkresa till England när jag var elva var delvis för att min bror som då var femton var med på samma resa, men det var ändå ett stort språng för mig. Ett språng ni lät mig ta eftersom ni vågade tro på mig och min förmåga att klara mig själv. Ni vågade ge mig frihet. Och ville jag nu som sjuttonåring köpa en motorcykel för varenda peng jag hade på banken så fick jag väl det. Som vanligt tänkte ni att jag fick göra vad jag ville, bara jag tog konsekvenserna av mina val.

Tack för all frihet, mamma och pappa. Tack för att jag alltid fick bestämma. Det gjorde mig beslutsvan från början, något som har hjälpt mig i min karriär och i mitt liv för övrigt.

Nu är du friare än någonsin mamma. Det betyder inte att du är borta, bara att jag inte kan se, höra eller känna dig. Vi kan ha kontakt ändå. Det “stämmer jag” att vi kan.

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill få ett meddelande på mail när ett nytt kapitel är upplagt kan du klicka här.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln.

2 comments:

  1. Underbart att läsa Annika! Blir nästan tårögd av all tacksamhet du uttrycker. Du skulle kunna klaga på ansvarslöst barnuppfostran att skickas till England som 11-åring, men istället vänder du på det till tacksamhet. Det gillar jag!
    Mvh Helena

    ReplyDelete
  2. Vad glad jag blir av din kommentar Helena :).
    Ansvarslösheten slog mig inte ens förrän du nämnde det, men pappa har sagt "Vi var nog lite galna när vi skickade iväg dig", så tanken slog antagligen honom och mamma, åtminstone efteråt.

    ReplyDelete