20210528

Tack mamma, för dina demoner

 Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).



Från det att jag var liten minns jag fredags- och lördagskvällar hemma hos oss med mycket glam och skratt – och senare på kvällen gråt och smärtsamma minnen som verkade flyta upp i takt med att vinflaskorna tömdes.

Du hade många tunga saker att bearbeta. Våldtäkt, felbehandling av läkare som ledde till flera år med stomi och andra trauman. Du var ung under en tid när det här med att gå till en psykolog var suspekt . Så du hanterade dina demoner genom att släppa loss dem på helgerna. Med vinet som en dörröppnare och pappa som en dörrvakt när demonerna kom ut. Han försökte slå ihjäl dem, han ville så gärna ta över din smärta.

Jag såg din smärta, jag hörde din gråt och jag visste inte vad jag skulle göra. Vad gör man som liten flicka när mamma är ledsen och det inte verkar finnas någon ände på smärtan? Jag blev en isdrottning.  Det där med gråt och starka känsloyttringar hoppade jag över. Det hade sina fördelar. Ingen kan komma åt en isdrottning. Ens om de försöker. Det är inte roligt att reta någon som inte reagerar, det är inte möjligt att sätta dit någon som struntar i dig. Jag blev osårbar och kunde med lätthet tysta provocerande personer med en kall blick.

När du väl fick professionell hjälp var den inte så professionell. Kuratorerna du pratade med var inte vuxna uppgiften. När du berättade sa de chockat att det du pratade om var svåra saker, utanför deras normala område. Jag är glad att jag hittade en psykolog som kunde hjälpa dig, åtminstone en bit på vägen. Han var lärare på en kurs jag gick på Chalmers, en kurs om ledarskap. När du drabbades av depression letade jag igenom mina gamla papper och hittade hans namn. Du gick till honom och du blev hjälpt, även om depressionen inte försvann helt, den tog bara paus. Inte ens proffsen lyckas ta död på andras demoner.

Tack för att du försökte ta hand om dem. Tack för att jag fick en anledning att vara en isdrottning under decennier. Tack till mig själv för att jag lät henne smälta undan istapp för istapp. Tack för att jag har lärt mig låta känslorna storma fram istället för att kila sig fast som tunga stenar i min kropp. Jag låter min sorg och saknad efter dig skölja över mig. Som en våg som kommer och går.  En sådan där våg som du ville skydda mig från när jag var liten.

Vågor som jag själv skyddade mig från genom att frysa dem till is. Böljor som jag nu vågar låta komma och gå. 

Jag har lärt mig att efter svall av sorg kommer lugnare vatten. Ett spegelblankt hav som glittrar av de fina minnen jag har av dig.

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här.

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

No comments:

Post a Comment