Tack mamma, för din ångest

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

Det finns saker i den här världen vi inte kan fixa. Det finns saker som vi behöver låta vara, låta andra eller kanske till och med livet ta hand om. Men det förstår vi sällan, så länge som vi tror att vi kan göra något. Så vi försöker och försöker.

När demensen hade gått så långt att du inte längre bara var förvirrad utan även hallucinerade och levde i en annan värld, var det inte mycket vi kunde göra. Det var svårt att acceptera. För mig och min man och framförallt för pappa.

Pappa har alltid fixat allt. Satt mål och uppnått dem. Som när han såg dig för första gången på skolbussen. Du var tolv, han tretton och han bestämde sig för att du skulle bli hans fru. Det blev du också, så snart som ni blev gamla nog att gifta er. Eller när han bestämde sig för att han skulle bli pilot och blev det så när som på en eller två avslutande flygningar som han inte gjorde för du hade blivit sjuk och han valde att resa tillbaka till dig.

Eller när han bestämde sig för att han skulle flytta till Göteborg och jobba på Volvo. Han som kom från en familj som jobbade i skogen uppe i Gästrikland. Det blev som han hade tänkt, han fick en härlig karriär på både Volvo och Saab. Det han hade velat mest av allt, var att hindra dina sjukdomar. Att göra dig frisk. Att hitta det där sättet som ingen ännu har hittat att stoppa demens. Tack pappa för att jag har lärt mig att sätta mål och uppnå dem.

Tack mamma, för att jag lärde mig att vissa saker behöver jag bara låta vara. När du försökte fly från ert hus, övertygad om att det fanns onda människor i det, bytte vi till lås utan vred. Det gick bara att låsa upp med nyckel. Ibland gick vi med dig ut när du flydde. Sedan följde vi dig tillbaka när du var lugnare. Ibland blev du inte lugnare vad vi än gjorde, hur långt vi än gick. Då stannade vi inne. Jag minns hur jag stod bakom dig när du slet i dörren. När du bad mig öppna sa jag att jag inte heller visste var nyckeln var. Du gick till nästa dörr och vi upprepade proceduren. Att se din ångest, att se din kamp gjorde ont. Det gjorde ont i mig, det gjorde ont i dig. Och jag förstod att vissa saker kan jag inte fixa.

Ingen av oss kunde ta bort din smärta, vi kunde inte ta bort din ångest. Det kunde inte psykologerna, läkarna eller medicinerna heller. Vi kunde inte dra upp dig ur det djupa hål du hade fastnat i. Vi kunde bara hoppa ner i det och hålla dig sällskap. När vi tillsammans undrade var nyckeln till dörren var, var du inte längre ensam. När du inte längre hittade in i min värld fick jag följa med in i din.

Tack mamma, för att du lärde mig acceptera att det finns saker jag inte kan fixa. Tack för att du lärde mig att ibland är det finaste jag kan göra att bara vara där. 

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Thank you, mum, for your anxiety

 Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)

There are things in this world that we can't fix. We need to just let them be, let others or life itself handle it for us. However, we hardly ever understand this, ourselves. As long as we believe we can fix it, we'll try, and try again.

            When dementia fully took a hold of you, you were not only confused but also hallucinating. You lived in a whole different world and there wasn't much we could do to help. It was a hard pill to swallow, for my husband and me, and especially, for Dad.

            Dad has always fixed everything. Put up goals and accomplished them. Like when he first laid eyes on you on the school bus. You were twelve, and he was thirteen. He decided then and there that he was going to marry you. He did marry you, as soon as you were legally able. Like when he decided to become a pilot. With only one to two flights left to complete his pilot certificate, he decided to quit because you fell ill and he wanted to be with you.

            Like when he decided to move to Gothenburg and work at Volvo, although he grew up in rural Gästrikland, and had worked in the woods with timber his whole life. He did, in some way, get what he wanted. He did get a great career working for both Volvo and Saab. But what he wanted, most of all, was to take away your illnesses. To make you well again. To stop dementia, for which no one has yet figured out a cure. Thanks, Dad, for teaching me to put up goals, and accomplish them.

            Thank you, Mum, for teaching me that some things need to be left alone. When you tried to escape from your house, convinced that evil people were in there, we changed the lock so it couldn’t be opened without a key. Sometimes, we'd come with you on your escape. Then we'd follow you back inside once you'd calmed down. Sometimes, you wouldn't calm down, no matter what we did, no matter how far we walked with you. Then we'd stay inside. I remember standing behind you as you tugged at the door. When you told me to open it, I told you I didn’t know where the key was either. You went over to the other door and tugged at that that one as well. To see your anxiety, your struggle, it really hurt. It hurt me, it hurt you. That's when I understood that some things could not be fixed.

            We couldn't take away your pain; we couldn't take away your anxiety. None of us, the psychologists, the doctors; nor the medication could do that. We couldn't pull you out of that deep, dark hole you'd gotten stuck in. We could only jump in to keep you company. When all of us joined in and wondered where the key was, you were no longer alone. When you could no longer join me in my world, I joined you in yours. Thank you, Mum, for teaching me to accept the things I cannot change. Thanks for teaching me that, sometimes, the best thing to do is just to be there. 

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

How to calmly take time off from work

“I don’t know how to tell the project about my vacation plans.”

The ambitious leader I was coaching had recently joined a new project. They didn’t know about her vacation plans yet and that made her nervous. She had agreed with her ex-husband when she was going to take care of the kids and those weeks were holy for her. At the same time, the project she had just joined had important deadlines during the weeks she had planned to be on vacation.

This type of situation can easily stress us out. We want to be in two places at once even when we cannot.

Luckily, we don’t need to be in two places at once. We just need to ensure the work gets done even when we are not there.

Collaboration

Make sure you and your colleagues know enough about each other’s tasks to take over when one of you is away from work. Planned or unplanned.

That’s what my client did. She ensured others could do what she would normally do, and she enjoyed the vacation with her children.

Creativity

What if you are a freelancer or work at a small company with few others to share the work with? 

Then you need to be even more creative.

In my husband’s company there is a board, so when he goes away, he ensures a board member (me) takes care of whatever needs to get done. Even if that means doing something as “unboardlike” as cleaning an AirBnB house.

Planning

In my company I plan the work in ways that give me days off in the week and weeks off during the year. After all, I own the company, so I get to decide when I work 😊.

With a little planning, collaboration and creativity, you can always find a solution.

Find your way to be away from work so you can love it even more.

Would you like tailored help?

Send me an email or book a short intro call to see if and how I can help. https://calendly.com/annikaslol/15min-intro-call

info@annikarosendahl.com

You can also read more at www.annikarosendahl.com

Tack mamma, för din lärargärning

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

“Jag vet att det är en konstig fråga, men är du Monica Englunds dotter?”

Kvinnan som ställde frågan var yngre än jag, kanske i trettioårsåldern.  Jag höll på att plocka grönsaker från salladsbuffén i lunchrestaurangen på företaget jag jobbade på då. Frågan var verkligen konstig. Vi kände inte varandra, du mamma hade aldrig jobbat där ute på Lindholmen och vid det här tillfället hade du redan varit pensionär i flera år. Jag hade visserligen ett kort runt halsen med mitt foto och mitt namn, men det stod inte Englund där, jag hade ju bytt till Rosendahl när jag gifte mig.

“Ja, jag är Monica Englunds dotter.”

“Jag trodde det, du är så otroligt lik henne! Hon var min lärare, den bästa lärare jag har haft. Kan du hälsa henne från mig, från Anna?”

När jag kom hem till dig nästa gång mamma, berättade jag om det oväntade mötet. Eftersom du måste ha undervisat hundratals barn väntade jag mig inte att du skulle veta vem jag pratade om. När jag beskrev kvinnan och sa namnet nickade du och sa:

“Jaha, den Anna. Hon älskade matte.”

Du kom ihåg henne. Du kom ihåg “dina barn”.

Det finns lärare och så finns det bra lärare. Sedan finns det sådana som du. Lärare som inte bara lär ut, utan påverkar elevens hela liv.

En av dina första speciella elever var Ola i Spraxkya. Han pratade inte, hade aldrig gjort.  Han gick i skolan men han pratade inte. Du märkte att han dröjde kvar efter skoldagens slut. Han gick ut men stannade kvar utanför skolan och tittade in genom fönstret, tittade på dig när du rättade det som eleverna hade lämnat in. Du vinkade in honom. Lät honom sitta bredvid dig. Du lät honom hjälpa dig.

“Vad ska vi skriva här tycker du?”

Du pratade med honom även om han inte sa något. Han sa inget, men han var med dig, han var i din kärleksfulla närhet. Till slut började pojken som aldrig hade pratat att prata. Han pratade med dig.

Du lyckades med samma konststycke med ett barn i Nederländerna. En pojke som hade det svårt med att både prata och läsa. Lärare, föräldrar och läkare undrade om det var något fel på honom. Han pratade med dig. Han lärde sig läsa av dig.

Du begränsade dig inte bara till mindre barn. När några tonåringar jagades av polisen där vi bodde gömde du dem i vårt garage tills polisen åkte igen. Efter det kom de ofta tillbaka och spenderade tid med både dig och pappa.

“Utan dig hade jag blivit kriminell, Monica.”

Du såg alltid det goda i barn och ungdomar, du visste att det aldrig var för sent.

Vi får alla gåvor när vi föds. Gåvor som bara är våra. Det är människor som öppnar sina gåvor och delar med sig av dem till världen som vi kallar begåvade. Tack för att du delade med dig av din kraftfulla lärargåva, mamma. Tack för att du gjorde det jag också ämnar göra. Du lämnade världen bättre än du fann den.

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Thank you, mum, for your accomplishments as a teacher

 Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)

"Sorry to bother you. I know this is a strange question, but are you Monica Englund's daughter?"

            The woman asking the question was younger than me, maybe in her thirties. I was in the middle of selecting vegetables from the salad buffet at work. It sure was a strange question. We didn't know each other. You, Mum, had never worked in that part of Gothenburg, and you'd already been retired for many years. I did have my name and picture hanging in a tag around my neck, but it didn't say Englund, I'd changed it to Rosendahl when I got married.

            "Yes, I am her daughter."

"I thought so, you look so much like her! She was my teacher; the best one I've ever had. Could you please tell her 'hi' from me? From Anna."

            When I visited you the next time, I told you about the strange meeting. Since you'd taught hundreds of children, I didn't expect you to know whom the greeting was from. When I described her, you nodded, and said,

 "Oh yes, that Anna. She loved math."

You remembered her. You remembered "your children."

            There are teachers and then there are good teachers. Then there are teachers like you. Teachers, who do so much more than educate, who affect the lives of their students.

            One of your first peculiar students was Ola. He didn't speak, he never had. He went to school, but he never spoke. You noticed him hanging around after the day was through. He stayed to look in through the window in the schoolyard, and watched you grading papers. You waved for him to come inside. You let him sit next to you. You let him help you.

"What do you think we should write here?"

You'd speak even though he didn't say anything. He didn't utter a word, but he was with you, in your loving presence. Finally, the boy, who never spoke, started speaking. He spoke to you.

            You managed to pull off the same thing with a kid in the Netherlands. A kid who had trouble both reading and talking. Teachers, parents, and doctors wondered if there was anything the matter with him. He talked to you, he learned how to read with you.

            You also worked with older kids. When some kids in our neighborhood were being chased by the police, you hid them in our garage. After that incident, they'd come back every now and then to spend time with you and Dad.

 "Without you, I would have become a criminal, Monica."

You always saw the good in all kids and teenagers, you knew it was never too late.

            We all receive gifts when we're born. Our own personalized gifts. It’s the people who open their gifts and share them with the world that we call gifted. Thanks for sharing your gift of teaching, Mum. Thanks for doing what I aim to do myself. You left the world better than you found it.

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

Tack mamma, för all frihet

 Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

“Jag stämmer!”

Innan jag ens kunde säga “bestämmer” visste jag att jag ville bestämma. När jag sa “Jag stämmer!” blev det oftast som jag ville, berättade pappa.

Vi fick ofta bestämma, min bror och jag. Att vi var små spelade ingen roll, våra åsikter var lika viktiga som dina och pappas. Jag fick välja tapeter i mitt rum och valde stora orange blommor på mörkblå grund. Min bror och jag fick välja färgen på våra stolar i köket. Han valde svart, jag orange. För er var ett mysigt hem så mycket viktigare än ett hus som såg ut på ett visst sätt. En gång sa min vän Karin att det var skönt att komma hem till oss, för det var så avslappnat stökigt.

Jag har med lätthet kunnat undvika känslor av måsten eller tvång runt hur ett hus ska se ut. Jag har mer ordning än ni hade för att jag gillar att hitta saker snabbt och lätt (en del av mitt effektivitetsmonsterbeteende) men även mitt hem har fokus på trivsel snarare än ett speciellt utseende. Det ger frihet. Ni gav mig också frihet genom att tro på mig.

Att jag fick resa på språkresa till England när jag var elva var delvis för att min bror som då var femton var med på samma resa, men det var ändå ett stort språng för mig. Ett språng ni lät mig ta eftersom ni vågade tro på mig och min förmåga att klara mig själv. Ni vågade ge mig frihet. Och ville jag nu som sjuttonåring köpa en motorcykel för varenda peng jag hade på banken så fick jag väl det. Som vanligt tänkte ni att jag fick göra vad jag ville, bara jag tog konsekvenserna av mina val.

Tack för all frihet, mamma och pappa. Tack för att jag alltid fick bestämma. Det gjorde mig beslutsvan från början, något som har hjälpt mig i min karriär och i mitt liv för övrigt.

Nu är du friare än någonsin mamma. Det betyder inte att du är borta, bara att jag inte kan se, höra eller känna dig. Vi kan ha kontakt ändå. Det “stämmer jag” att vi kan.

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar. Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Thank you, mum, for the freedom

 Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)

"I cide!"

Before I could even say "decide" I knew that’s what I wanted to do. When I said "I cide," I often got what I wanted, Dad has told me.

            My brother and I often got to call the shots. It didn't matter that we were young, our opinions were as important as yours and Dad’s. I got to pick the wallpaper for my room, I chose a design with big orange flowers on a dark blue background. My brother and I got to pick the color of our chairs in the kitchen; he chose black, I chose orange. For the two of you, it was so much more important to keep a cozy home, rather than one that looked a certain way. My friend, Karin once said that being at our house was such a pleasure, it was so relaxed and messy.

            I have easily been able to avoid feeling that my house needs to look a certain way. I do keep a more organized space than you did because I prefer to find my things easy and quickly (as part of my efficiency monster behavior). Although my home is based on comfort rather than looks, it creates a sense of freedom. You also gave me the freedom by believing in me.

            I got to join a language course group going to England when I was just eleven, partly because my brother, fifteen at the time, was joining the same trip. Still, that was a huge step for me. A step, you allowed me to take because you dared to believe in me, and my ability to fend for myself. You dared to give me freedom. And if I, at seventeen years old, wanted to spend all my money on a motorcycle, then so be it. As usual, you figured I could do whatever I wanted, as long as I could handle the consequences. Thanks for all the freedom, Mum and Dad. Thanks for letting me decide. It made me sure of myself, and my decision-making at an early age, and it has helped me in my career and my life.

            Now, you're freer than ever, Mum. That doesn't mean you're gone, only that I can't feel, see or hear you. "I cide" we can still keep in touch. 

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.