Om Lukas hade varit en liten flicka...

...hade det varit väldigt lätt att säga:

Ja, där ser man, flickor

• är mer försiktiga
• har lättare för att uttrycka sig
• tar snabbare till gråt
• tycker mer om gosedjur
• är mer lättskrämda

än pojkar.

Men nu är min lille Lukas inte en flicka utan den yngste av mina tre söner; en helt underbar liten pojke som förutom alla ovan egenskaper också tycker mycket om Starwars, att spela Minecraft, leka med svärd och göra Ninja-snurrar. 

Jag är glad att jag har tre olika killar som dagligen visar att vi alla är individer, så mycket mer komplexa än vad attribut som kön, hudfärg eller etnicitet kan uttrycka.

Nästa gång du är på väg att säga, "ja där ser man att flickor/pojkar/svenskar/ungdomar/muslimer/... är på det ena eller andra sättet", tänk en vända till. Om du öppnar ögonen lite mer kommer du att se exempel som motsäger precis det du har tänkt säga.

Tack och lov. Livet blir så mycket mer spännande så.

För att kunna åka utför behöver du ta dig upp först

Många mil i bil, fötter som kläms in i hårda och klumpiga skodon, träningsvärk i benen... varför utsätter vi oss för det här bara för att det är sportlov?

För att sportlov också är att glida nerför vackra snötäckta pister, dela barnens glädje när skidorna plötsligt går som det är tänkt och dricka varm choklad med grädde i värmestugan.



Några av er har hört mig prata om att öka vill-tiden i vardagen, att inte lägga all tid och ork på upplevda måsten. Det ska inte förväxlas med att bara göra det som är lätt och roligt.

För att åka nerför en härlig pist med nysnö behöver jag ta liften upp.
För att åka som Anja behöver jag träna, träna och åter träna.

Inspiration kan inte ersätta transpiration, vill du åka utför behöver du ta dig upp först.

Så länge som du kommer ihåg varför du kämpar dig upp på toppen så blir vägen dit en del av det du vill uppnå. Jobbigt och underbart på samma gång. Det hör ihop helt enkelt.

It's not what you do...

...it's how you do it.

Detta uttalande tillskrivs Louis Armstrong, i Roddy Doyle's skönlitterära bok Oh, play that thing. Huruvida han verkligen har sagt så eller ej vet jag inte, men uttalandet i sig är intressant.

Det stämmer väl både med det som står i Jack Pransky's bok: Parenting from the heart och en diskussion jag hade med mina kollegor för inte så länge sedan.

En vän och kollega nämnde hur olika vi ibland pratar med våra barn jämfört med hur vi pratar med andra vuxna. Som att till exempel skrika fram ett:
MAT! till barnen medan vi till kollegorna oftare säger något i stil med: "Ska vi gå och äta lunch?"
Eller kanske ett "KOM NU!" jämfört med ett: "Oj vi är sena till mötet, vi behöver skynda oss."

Det intressanta är inte så mycket vad vi säger som hur vi säger det. 

Eller som Jack Pransky skriver när han beskriver en insikt de får under ett gräl mellan mamman Judy och dottern Jaime:

We could say, "Jaime, honey, would you mind picking this up please," instead of "How could you do this!" and have her take is as a personal affront.
[...]

In a sense it does not even matter what we say. It's what our children feel coming out of us towards them from our hearts.

Det kan vara värt att tänka på i vår kommunikation med andra. Att säga det vi vill ha sagt på ett kärleksfullt sätt. Det är först då vi verkligen når fram.

Vad vill du göra med all din tid?

De flesta som kommer för att lyssna på föreläsningen Gör det du vill - inte det du hinner, undrar hur de ska hinna med mer i vardagen. Mer av det de verkligen vill.

En av frågorna jag ställer under föreläsningen är vad som hindrar dem - är det brist på tid, brist på ork eller något annat? (På måndag kommer jag att ge föreläsningen på Medborgarskolan för en grupp arbetssökande.  Jag är nyfiken på vad deras svar på frågan kommer att bli!)

Hittills har majoriteten av åhörarna svarat brist på ork, men några har svarat annat.

Under föreläsningen brukar vi fokusera på den upplevda bristen på tid och ork. Men om det är "något annat" som hindrar oss, så är det också intressant. Därav det här inlägget.

En sak som kan hindra oss att göra det vi vill är att vi kanske inte vet vad vi vill.

Om vi inte vet vad vi vill och bara kör på kan det hända att vi står där och känner att:

"Alla de där dagarna som kom och gick - inte visste jag att det var livet."

Charlie Söderberg beskriver detta i sin krönika Toaletter, snö och gravstenar.


Så om du inte riktigt vet vad du vill kan det vara läge att ta reda på det.

Här finns lite tips på metoder du kan använda.

Tips från Anders Haglund om hur du gör 2014 till ditt bästa år någonsin.

En nedladdningsbar pdf från Ola Wallström med övningar för att skapa ett briljant 2014.

Anna Hagstedt som här beskriver sätt att ta reda på vad vi vill (enligt Anna vet de flesta vad de vill men de vågar inte lyssna på sin inre röst).

Eller sätt dig bara ner och fundera på vad du skulle vilja göra om inget kunde hindra dig. Skriv ner det om det hjälper dig.

Jag hoppas att någon metod passar dig!

Gott nytt år!

Jag önskar alla mina läsare och lyssnare ett riktigt gott nytt år!

Känner du julfrid ännu?

Jag pratade i måndags för en grupp på Ericsson om det här med att få mer vill-tid i vardagen. Vi pratade om att vi lurar oss själva - och människor omkring oss - när vi säger "jag har inte tid".

Visst har vi tid. De som gör mycket har inte ett extra, hemligt dygn någonstans mellan söndag och måndag. De har samma mängd tid som de som känner att de inte hinner någonting.

Så det handlar inte så mycket om hur mycket tillgänglig tid vi har, det handlar mer om hur vi ser på vår tid och det vi gör. Hur väl vi tar hand om våra egna önskningar och prioriteringar.

Ändå är det oerhört vanligt att säga "jag har inte tid". Vi uppmuntras att ha så mycket att göra att det inte går att lägga till ytterligare saker. Roliga vill-saker. Det anses normalt att känna stress.

Jag tänkte på det när jag läste Kungälvs Posten för någon vecka sedan. En reporter ställde en fråga till fem Kungälvsbor. Frågan löd:

"Känner du julstress redan?"

Snacka om ledande fråga. Ett antagande om att vi alla förr eller senare kommer att känna stress inför julen.

Frågan hade lika gärna kunnat vara:

"Känner du julfrid redan?"

 Eller kanske hade det varit ännu bättre om frågan hade varit helt öppen:

"Vad känner du inför julen?"

Så låt dig inte luras av det du hör omkring dig, tro inte att det är "normalt" att känna stress eller att inte ha någon tid över till det som är roligt och ger energi.

Och se till att ha en riktigt härlig jul!

Är allt utanför bekvämlighetszonen värt att göra?

Jag tycker om att hitta på och skriva berättelser - det ger mig massor av energi och glädje och jag skulle göra det även om ingen skulle läsa det jag skriver.

Men det är också fantastiskt roligt att ha läsare och lyssnare och på något underligt, flummigt, sätt känner jag att jag vill ge mina karaktärer en chans att finnas i fler huvuden än i mitt egna.

Det innebär att läsare behöver hitta mina böcker. Mina förlag gör det de kan för att hitta läsare till mina böcker, men ju mer jag själv gör, desto större chans att hitta ännu fler.

Det finns många sätt att hitta läsare, men de flesta jag kommer på innebär att jag behöver kontakta människor jag inte känner och på något sätt förklara varför det vore intressant för dem att köpa mina böcker eller boka mina föreläsningar. Sälja med andra ord. Jag blir mer och mer van att göra det och hittar hela tiden olika sätt, men jag tycker fortfarande inte att det är roligt. Det kostar mer energi än det ger.

Borde jag kanske fokusera på att bli en bättre säljare? Att se det som en svaghet hos mig själv som behöver förstärkas? En möjlighet att lära mig mer? Borde jag se det som ett sätt att utvidga min bekvämlighetszon?

Men jag är inte säker på att allt som känns jobbigt och tråkigt är värt att göra, bara för att det är utanför bekvämlighetszonen.

Jag har skrivit om den duktige föreläsaren Christer Olsson tidigare och en av de saker han säger (och som jag själv har som en "nyckel" i min föreläsning Gör det du vill-inte det du hinner) är att livet är ett samverkansprojekt (lyssna till exempel från min. 26 i det här klippet). Vi når absolut bäst resultat när vi fokuserar på det vi gillar och är bra på och samarbetar med andra som gör det de gillar och är bra på  - så att vi tillsammans kan nå mycket längre än var och en på eget håll.

Så frågan är, ska jag gå utanför min bekvämlighetszon och se till att bli riktigt duktig på att sälja eller ska jag bli bättre och bättre på det jag redan gillar och hitta någon annan som hittar föreläsningstillfällen och nya läsare till mig?

Jag lutar åt det senare.

Så om du, eller någon du känner, skulle tycka att det vore roligt att hitta nya läsare och lyssnare till mina böcker och föreläsningar så hoppas jag att du hör av dig. Tillsammans kan vi hitta på ett riktigt roligt samverkansprojekt som tar oss utanför våra bekvämlighetszoner på ett sätt som inspirerar oss!