It's not what you do...

...it's how you do it.

Detta uttalande tillskrivs Louis Armstrong, i Roddy Doyle's skönlitterära bok Oh, play that thing. Huruvida han verkligen har sagt så eller ej vet jag inte, men uttalandet i sig är intressant.

Det stämmer väl både med det som står i Jack Pransky's bok: Parenting from the heart och en diskussion jag hade med mina kollegor för inte så länge sedan.

En vän och kollega nämnde hur olika vi ibland pratar med våra barn jämfört med hur vi pratar med andra vuxna. Som att till exempel skrika fram ett:
MAT! till barnen medan vi till kollegorna oftare säger något i stil med: "Ska vi gå och äta lunch?"
Eller kanske ett "KOM NU!" jämfört med ett: "Oj vi är sena till mötet, vi behöver skynda oss."

Det intressanta är inte så mycket vad vi säger som hur vi säger det. 

Eller som Jack Pransky skriver när han beskriver en insikt de får under ett gräl mellan mamman Judy och dottern Jaime:

We could say, "Jaime, honey, would you mind picking this up please," instead of "How could you do this!" and have her take is as a personal affront.
[...]

In a sense it does not even matter what we say. It's what our children feel coming out of us towards them from our hearts.

Det kan vara värt att tänka på i vår kommunikation med andra. Att säga det vi vill ha sagt på ett kärleksfullt sätt. Det är först då vi verkligen når fram.