Hunden Paasikivi

När jag skriver mina berättelser vet jag inte alltid vad mina karaktärer ska heta. Ibland gör jag något så fantasilöst som att leta namn på siter med namnstatistik. Det gör jag bara på bifigurer, mina huvudpersoner vet jag i allmänhet vad de ska heta. Men inte alltid.

I Jenny, Jenny finns en person som är mycket viktig i berättelsen - ändå kunde jag inte bestämma mig för vad han skulle heta. Allt jag visste var att han skulle ha ett ovanligt namn. I mina första utkast av berättelsen hette han GG, initialer som jag aldrig tänkte förklara vad de stod för.

Sedan gick jag och min äldste son på bio och såg på Ice Age. När den sabeltandade tigern dök upp visste jag det direkt. Diego var namnet jag sökte!

Detta berättade jag när jag pratade om att "Våga skriva" på bokmässan - och en av åhörarna kände igen sig. När han höll på med en berättelse kom han plötsligt på att hunden i berättelsen skulle heta Paasikivi, från en av Finlands tidigare presidenter. När han kom på det tydliggjordes mer av berättelsen och han satte sig ner för att skriva även om han inte hade planerat att göra det just då.

Detta kan hända även vid andra tillfällen i livet. Problem som kan verka svåra kan plötsligt få sin lösning när man håller på med något helt annat. Som om hjärnan arbetar i bakgrunden och presenterar sin idé när du minst anar det.

Sitter du fast? Har du ett problem du inte vet hur du ska lösa? Testa att strunta i det ett tag och se vad din hjärna kommer på, till synes helt av sig själv!

Hur får du inspiration just de timmarna?

Den frågan fick jag på Bokmässan för två år sedan. Jag pratade under en vinjett som löd ungefär:

Civilingenjör, projektledare, 3-barnsmamma och författare - om att hitta tid i vardagen. 

Jag hade just förklarat hur jag hittar tid i min vardag för att skriva. Det är ingen rocket science, det är mycket enkelt. Varannan kväll lägger min man barnen och de kvällarna passar jag på att skriva 1-2 timmar. Klart. Så hinner jag skriva.

Men frågan, hur jag kunde få inspiration just de två timmarna, visade att jag bara hade svarat på:

Hur hinner du skriva ned berättelserna som du har i ditt huvud?

men helt hoppat över frågan:

Hur kommer berättelserna in i ditt huvud?

Så på årets Bokmässa i Göteborg åtgärdar jag detta genom att prata om hela processen, från idé till bok inklusive hur jag och andra kan få inspiration till berättelser.

Kom gärna och lyssna och bidra med dina egna tankar om hur du inspireras!

Kl 16 på fredag och kl 14 på lördag i Oppenheims monter C03:42

Arrangemang i höst - ses vi?

Planeringen för höstens olika arrangemang börjar ta form - jag hoppas jag träffar er på några av dem!

Våga skriva!

En föreläsning för alla som funderar på det här med att skriva och att förmedla berättelser. Tips och tankar om att hitta inspiration, få berättelser på pränt och våga dela med sig av det man har skrivit.

När: 28/9 kl 16 och 29/9 kl 14
Var: Bokmässan i Göteborg, Oppenheims monter C03:42
Öppet för alla!

Gör det du vill - inte det du hinner

En föreläsning om att vi är drottningar och kungar över vår egen tid - inte slavar under den. Om att göra det vi vill här i livet. Tankar om vill-tid, spill-tid och måste tid.

När: 23/10 Frukostföreläsning kl 7:30
Var: Ericssons kontor på Lindholmen Göteborg. (Det blir även en föreläsning i Borås men datumet är ej spikat.)
För: Kvinnor anställda av Ericsson på dessa kontor


Skuld och försoning

Ett samtal med Dan Götharsson och alla som deltar på Göteborgs Relationscafé denna kväll
När: Preliminärt 31 oktober 18-20
Var: Café Vida La Vida, 4:e Långgatan 48, Göteborg
Öppet för alla!



Skuld, hämnd och förlåtelse

En föreläsning och dialog om viktiga frågor som skuld, förlåtelse, öga mot öga eller vända andra kinden till.
När: 17 Nov, lördagsfrukost samling 9:30-11
Var: Hanhals församlingshem

Hoppas vi ses vid något av dessa tillfällen!

Det började med ett kryptiskt inlägg på Facebook...

Det här inlägget finns numer också som en annikaslolTBTvideo här.

...där en vän skrev att hon just hade haft den värsta dagen i sitt liv. Inget mer, ingen förklaring.

Dagen efter skrev hon vad som hade hänt och jag och många med mig skrev förstående och uppmuntrande kommentarer.

Vad jobbigt för dig, du kommer att komma igenom det här, kram, vi finns här för dig, säg till om du vill ha hjälp...

Det låg något olycksbådande över det hela, men nästa dag skrev hon ett lugnande inlägg där hon tackade alla och skrev att det nog skulle lösa sig.

Dagen efter var hon försvunnen. Om någon av oss visste var hon var skulle vi ringa hennes närmaste. Jag skickade ett meddelande till hennes avstängda mobil och hoppades, hoppades att hon skulle få meddelandet. Att hon bara hade gett sig iväg för att få vara själv med sina tankar ett tag.


Dagen därpå blev jag glad i några korta sekunder när jag såg en fin bild på min vän, glatt leende. Jag trodde att hon ville lugna oss med denna bild. Sedan läste jag bildtexten med den ödesdigra förkortningen RIP...

Ungefär 1400 personer dödar sig själva i Sverige varje år, närmare 4 per dag. Det är fler dödsoffer än trafiken skördar. En annan skrämmande jämförelse tagen från Time:
"More U.S soldiers have killed themselves than have died in the Afghan war."

Är det bra eller dåligt att skriva om självmord? Det finns det delade meningar om. Å ena sidan är många rädda för den så kallade Werther effekten (från Goethes Den unge Werthers lidanden, där huvudpersonen tar livet av sig och enligt vissa inspirerade många unga män att göra detsamma) å andra sidan kanske de som funderar på självmord ser att det finns alternativ, att de inte är ensamma om sina känslor, om vi pratar om problemet istället för att tysta ned det.

När jag var lika ung och självsäker som Jenny, slängde jag ur mig att självmord var en egoistisk handling. Att bara lämna sina anhöriga på det viset, att själv ända sitt liv fast det hade kunnat undvikas. En person som visste mer än jag om hur det kan kännas förklarade att man inte tänker så när man mår så dåligt. Just då tror man att livet blir bättre för alla om man försvinner. Och framförallt vill man att smärtan ska ta slut.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg kan det vara bättre att vara okunnig om hur saker och ting är, än att ha en förutfattad mening om hur saker och ting borde vara.

Så min vän, jag känner tomrummet efter dig, jag förstår inte ditt val eller hur du kunde må så dåligt att detta kändes som en bra lösning, men jag förstår att jag inte förstår och jag hoppas att du mår bra nu och att dina nära och kära hittar en väg framåt utan dig.

För de av er som mår dåligt eller som har någon i er närhet som mår riktigt, riktigt dåligt, finns självmordsupplysningen som kan ge råd och hjälp. De ger också information om vad du kan göra för att hjälpa personer med självmordstankar. 

Manus skickat till Tre Böcker!

Hoppas inte för mycket, då kan du bli besviken... 

...fick jag höra när jag var liten. Jag håller inte med om det uttrycket alls.

Besvikelser går det inte att skydda sig mot. Det är bara att ta livets snytingar och sedan studsa upp igen som jag pratar om i föreläsningen Vi är alla fantastiska - även när livet golvar oss och som jag skrev i inlägget Fick just en snyting...

Jag tycker bättre om uttrycket:

Hope for the best but prepare for the worst. 

Det tänker jag göra nu när jag har skickat Ursus- dit rättvisan inte når, till förlaget Tre Böcker.


Jag hoppas på det bästa, att de kommer att tycka om manuset och vill ge ut det.
Samtidigt är jag beredd på det värsta: "Tack för att du skickade ditt manus. Tyvärr måste vi meddela att ditt manus inte passar i vår utgivning... osv." (Jenny, Jenny refuserades tre gånger innan jag hittade mitt förlag Oppenheim, så jag vet hur formuleringarna kan se ut.)
Om detta händer kontaktar jag nästa förlag på listan över möjliga förlag som jag har satt ihop.

Så jag hoppas utan förbehåll att Tre Böcker vill ge ut Ursus! Om inte, får jag ta besvikelsen, vippa tillbaka och gå vidare med plan C.

Ignorance is not the problem...

...preconceived ideas is.

Detta säger Hans Rosling, en av årets 100 mest inflytelserika personer enligt tidskriften TIME.
Det vill säga, förutfattade meningar är värre än okunskap. Att fördomar fördummar vet vi nog alla, men det han säger går djupare än så. Att vara övertygade om att vi vet något som vi faktiskt inte vet, är värre än att inte veta alls.

Hans Rosling visar att många har förutfattade meningar om hur världen ser ut nu, baserat på det de fick lära sig för länge sedan, trots att enormt mycket har hänt, och fortfarande händer, sedan dess.

Med hjälp av statistik, en härlig svengelska och massor med entusiasm visar han både hur världen har förändrats och hur lite de flesta av oss vet om detta.

Han inleder föreläsningen med att berätta att hans toppstudenter fick sämre resultat än en grupp chimpanser när det svarade på fem frågor. I föreläsningen kan du själv se frågorna han ställde.
Vet du mer än chimpanserna?
Vet du vad du inte vet?

Lyssna gärna på TED föreläsningen som tar ca 20 minuter.

Ni som har lyssnat på min föreläsning Gör det du vill - inte det du hinner, vet att ni kan välja på att göra det nu, att "göra det nu sen" eller helt enkelt bestämma er för att inte göra det alls utan att ha dåligt samvete för det! Okunskap är som sagt helt OK - så länge vi är öppna för att vi faktiskt inte vet!

Gott som varar länge

...det var temat på relationscaféet igår kväll. Göteborgs relationscafé går ut på att gästerna samtalar om olika ämnen under ledning av Dan Götharsson.

Samtalet böljade fram och tillbaka under kvällen. Här är några godbitar jag vill dela med mig av.

Det är lättare att få gott att vara länge, till exempel att ta med sig en underbar känsla från semestern ända in i vardagen, om vi upplever den goda känslan på djupet, tillåter oss att leva i nuet och bara känna. "Spikar fast" upplevelsen inom oss. 

Bakom sårbarheten finns styrkan.

Vi pratade också om vikten av att lyssna på våra känslor. Din kropp och ditt hjärta vet långt innan din hjärna vad som är bra för dig. Å andra sidan kan en relation kännas bra en dag och sämre en annan - hur ska man då kunna lita på sina känslor?

Jag har känt så en gång i tiden. Fått frågan om jag älskade den pojkvän jag hade då och inte kunnat svara. Ryckt på axlarna och sagt något om att vi har det roligt ihop. Älskar och älskar... hur skulle jag kunna veta det?

Sedan träffade jag min man. Och då visste jag. Inga tvivel, ingen undran. Vi bara vet.

Dan pratade också om det här med att välja sina strider. Att det är viktigt att acceptera att vissa saker är som de är.

Efteråt, när jag gick till min parkerade MC fick jag ett praktiskt exempel på det.


Jag har länge varit obstinat och aldrig betalat parkeringsavgift när jag kör MC. Betalar gör jag när jag kör bil, men som motorcyklist har jag aldrig kommit på tanken.Jag ställer mig ju så att jag inte stör och det finns ju inte ens någonstans att sätta p-biljetten eller ens boten på. Att betala vore löjligt.

Men med en saftig p-bot som satt på handtaget med hjälp av gummiband (visst, jag måste erkänna att det var lite kreativt) insåg jag att den här striden får jag släppa. Det blir så dyrt att protestera på det här viset.  Jag är 600 kronor fattigare men en lärdom rikare. (Men jag tänker inte betala förrän jag får en påminnelse. Lite jobbigt ska det vara att bötfälla mig och min fina MC när vi ändå inte står i vägen för någon...)

I oktober kommer jag och Dan, tillsammans med de som kommer till Göteborgs relationscafé då, att prata om ämnet skuld och försoning. Vi kanske ses då?