Tid för reflektion - Saknad

Finns det någon som var viktig i ditt liv en gång, som du inte längre träffar?

Välkommen till Tid för reflektion om Saknad

Ge dig själv 5 minuter idag eller senare i den här veckan, till att reflektera och känna tacksamhet för någon som en gång var viktig i ditt liv men inte längre finns i det. 

När vi reflekterar stannar vi tiden en stund och när vi känner tacksamhet öppnar vi upp för mer glädje i våra liv. Som Melody Beattie så fint uttrycker det: 

Gratitude makes sense of our past

brings peace for today

and creates a vision for tomorrow

Med hjälp av högläsning och egna tankar guidar jag dig i din reflektion som du kan skriva ner medan du lyssnar på musik framförd av Hans och Johan Englund.

Denna video är från min bokrelease av boken Tack Mamma.* 

Jag hoppas att den rör ditt hjärta och öppnar ditt sinne. 

Skriv gärna dina reflektioner som kommentarer till det här inlägget. 

*Kapitel från boken Tack mamma finns upplagda här på bloggen. Vill du läsa dem så är det bara att gå till sökfältet och skriva "Tack mamma" så dyker inläggen upp. 

I don’t even want to stop for gas

 "Have you checked the oil level on the car lately?"

I looked at my car-loving dad and thought to myself: 

"Checked the oil? Heck, I don’t even want to stop for gas."

 Neither did one of my ex-colleagues when she was pregnant. When the fuel lamp lit up, she stared at it, thinking to herself: “I don’t want to stop and tank the car. I just don’t want to!”

She drove home with the lamp shining brightly. When she came home, she tossed the car keys to her husband and said:

“You need to tank the car.”

He made it to the gas station, but just barely. I don’t know what he said or thought. Maybe he thought as my husband:

You don’t argue with a pregnant woman.

Ideally you don’t argue at all.

Hopefully you have found a way of handling the work at home in ways that suit everyone involved.

If not, let me tell you two secrets to make it work:

Accept that you are different.

My father loves cars including caring for them. I love motorcycles but I just want to drive. The world is more fun when we are different. Let’s accept that we are.

Do what you like, let others do what they like.

A couple I know have agreed that he takes care of the cars, she takes care of the bills. In our household my husband takes care of the cooking, I take care of the dishes.

What do you love to do?

Do more of that.

What do you dislike doing?

Don’t force yourself to do something you dislike. Find someone who loves doing what you don’t want to do and ask them to take care of it.

I know this isn’t easy.

For that reason, I have created a course called How to share the work at home lovingly and efficiently. If you know someone who needs help in this area, tip them about the course you can read more about here.

Good luck!

Tack mamma, för din odödlighet

Varsågod, här är det sista kapitlet till bloggen från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

När jag ska gå ut lite snabbt i trädgården tar jag en jacka, vilken som helst, i hallen. Jag vet ju att jag kan ha alla jackor som hänger där. På något underligt sätt har jag blivit minst i familjen trots att jag inte har krympt.

Jag är mamma till tre pojkar. Pojkar som en gång var små bebisar som var helt beroende av mig. Mina bebisar blev barn och nu är de plötsligt tonåringar. Det är svårt att tänka sig att de en gång kommer att bli vuxna och till och med medelålders. Jag minns hur konstigt du tittade på mig mamma, när du hade blivit lite snurrig och jag sade att jag var femtio. Det kunde jag väl inte vara? För dig kändes det som om jag på något konstigt sätt hade blivit äldre än du.

När jag ser på foton på mina barn som små ler jag vemodigt. Men jag sörjer inte, även om bebisarna inte längre finns kvar. Jag vet ju att mina pojkar fortfarande finns. Vi ändrar form hela tiden. Det är bara när vi ändrar form från levande till död, som vi tror att det har tagit slut. Att livet har kommit till en punkt, inte till ett komma.

Ju mer jag tänker på det, desto konstigare tycker jag det är att vi tror att döden är ett slut.

Jag är ingenjör, men man behöver inte vara ingenjör för att veta att energi inte försvinner. Energi bara ändrar form. Vi är energi. Den energin försvinner inte bara för att vi dör. Den förändras.

En gång i tiden trodde en stor del av mänskligheten att jorden var platt. Idag skrattar vi åt det. Jag tror att vi om några generationer kommer att skratta åt att så många en gång trodde att när människor dör så försvinner de för alltid. Förresten, vi behöver inte vänta några generationer.

Vi kan bara se oss om i världen. Det finns många kulturer som redan idag ser döden som en transformation, en förändring. Inte ett slut. I Deepak Chopras vackra ord från boken Life after death:

“Death itself was seen as a brief stopping point on an endless soul journey that could turn a peasant into a king and vice versa. [...] Death ended nothing; it opened up limitless adventures.”

Du är på ännu ett äventyr mamma, ännu en resa. Och du har inte lämnat oss. Du är hos mig, hos pappa, hos min bror och hos mormor. Du är här och överallt. Så fri är du mamma, på din eviga resa.

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Boken finns också på bibliotek. Finns den inte på just ditt bibliotek kan du be dem beställa den. 

Thank you, Mum, for your immortality

Below you can find the last chapter on this blog from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)

When I'm about to quickly step into the yard, I grab a jacket, any jacket. I can wear all of them; somehow, I've become the smallest one in the family.

            I'm the mother of three boys. Boys, who were once babies, fully reliant on me. My babies turned into kids and now all of a sudden, they're teenagers. It's hard to picture them being all grown up. I remember how you used to give me a funny look, Mum, when you'd gone a little loopy and I told you I was fifty years old. I couldn't possibly be fifty! Somehow, you felt like I'd outgrown you.

            When I look back at old pictures of my children, I smile with melancholy. But I don't mourn, even if those babies no longer exist, I know that my boys still do. We're all constantly changing shapes, it is only when we change from living to dead that we believe it's over. That life has come to an end, not to a new beginning.

            The more I think about it, that we believe that death is the final end, the more absurd I think it is. I'm an engineer, but you don't have to be an engineer to know that energy doesn't disappear. It just changes form. We're all energy. That energy doesn't just go away when we die. It changes form.

            Back in the day, people believed the world to be flat; today that's laughable. I believe that in a few generations from now we'll laugh at how people believed that when people die, they're gone forever. By the way, we don't have to wait that long. A lot of cultures already see death as a transformation, a change. Not an end. Like Deepak Chopra so beautifully wrote in his book, Life after Death:

            "Death itself was seen as a brief stopping point on an endless soul journey that could turn a peasant into a king and vice versa. [...] Death ended nothing; it opened up limitless adventures."

You're on to new adventures now, Mum. Another journey. You haven't left us. You're with me, with Dad, with my brother, and with Grandma. You're here as well as everywhere. You're free, Mum, on your eternal journey.

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

Tack mamma, för att du släppte ut oss ur väntrummet

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

Jag jobbade länge på Ericsson och många kollegor kändes som goda vänner. Vi gick igenom inte bara spännande projekt tillsammans, utan också livets skiftningar.

En av mina kollegor hade en mamma som var sjuk i cancer. Han och familjen fick åka fram och tillbaka till sjukhuset under många veckor samtidigt som de försökte hålla ordning på sitt vanliga liv med jobb, skola och barnens aktiviteter.

En morgon frågade jag hur det var och hans första svar var “Bra”. Sedan var det som om han skämdes och han mumlade. “Nej, det är ju inte bra. Hon är död.” Jag förstod vad han menade. Att han såg lite lugnare ut var inte för att han var glad att hans mamma hade dött. Han var bara glad att den uppslitande sjukdomsperioden var över för alla inblandade. De hade sedan länge vetat att detta inte skulle bli en solskenssaga om någon som hade “besegrat” cancer.

Jag tycker inte om uttrycket besegra cancer. Det är så lätt att tolka det som att de som inte överlever förlorar mot cancern. Som om de på något sätt var svagare, inte lika bra på att kämpa. Det har inte med det att göra. Döden kommer när den kommer. Vi kan göra livet så njutbart och hälsosamt som möjligt, men när livet här är slut, är det slut.

Kanske vårdar du som läser en person som är på väg att lämna det här livet. Kanske sitter du i dödens väntrum med en älskad persons hand i din, vetandes att du en dag kommer att gå ensam ut. Om du längtar efter att gå ut ur väntrummet, stänga dörren bakom dig och återgå till ett mer normalt liv, är det inget fel på dig. Det finns ingen anledning att känna skuld eller att låtsas att du känner något annat.

Vi är inte gjorda för att vara i väntrum. Vi är skapta för att göra det mesta av livet, ge de gåvor vi har fått till världen. Gör det mesta av tiden i väntrummet, men bjud aldrig in skuld i ditt hjärta. Låt livet ha sin gång och minns att du är en kärleksfull, värdefull person. Till och med perioden i väntrummet kan ha glimtar som du någon gång kommer att vara tacksam för.

Som när vi träffade dig allra sista gången mamma. Du var lugn när vi kom, du sov med hjälp av morfin. Det var rofyllt och skönt. Det var också tydligt att du inte visste att vi var där. Vi höll om dig, sjöng för dig och vi grät. Då såg jag förändringen. Jag såg att du klämde om pappas hand och att det fanns ett svagt, svagt leende i ditt blundande ansikte.

“Hon känner att vi är här. Titta hon ler!”

Pappa som hade suttit och gråtit med huvudet nedböjt tittade upp vid mina ord. Han såg upp och såg att du var där, medveten om vår närvaro. Min bror reste sig från stolen han hade suttit på och vi stod alla tre vid din sängkant och rörde vid dig medan vi sjöng. När vi lämnade kändes det nästan bra. Vi hade fått en fin stund tillsammans, även om vi alla var fångar i dödens väntrum.

Några timmar senare ringde sjukhuset till pappa och berättade att du hade dött. Innan pappa berättade för oss andra reste ni jorden runt igen. Du och han tittade på fotona från er jorden-runt-kryssning. Så fort du hade lämnat din kropp tog du dig hem till pappa så att ni kunde resa vidare tillsammans.

Du flög ut genom väntrummet och öppnade dörren för oss andra, så att vi kunde gå ut. Bort från väntrummet och oron, ut i saknaden och ett nytt sätt att vara tillsammans med dig. Ett sätt vi fortfarande håller på att lära oss förstå.

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Boken finns också på bibliotek. Finns den inte på just ditt bibliotek kan du be dem beställa den. 

Thank you, mum, for letting us out of the waiting room

Below you can find another chapter from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)

I worked at Ericsson for a long time, my colleagues there felt more like close friends. We dealt with, not only thrilling projects, but also different stages in life.

            One of my colleagues had a mum, who got diagnosed with cancer. His whole family had to make regular runs to the hospital for many weeks. Whilst he was still trying to keep up with work, school, and his kids' activities.

            One morning, I asked him how he was. "Good," he responded. Then, almost as if ashamed, he said, "No, I'm not good. She's dead." I understood him so well. His calm exterior was not him being happy for his mother's passing away. He was happy she was out of her misery, that the fight was over for everyone included. They'd known for a long time she wouldn't "beat" it.

            I happen to dislike the term "beat cancer". As if all the ones who have died were defeated. As if they were weaker, not as strong fighters. It's got nothing to do with that. Death comes when it chooses to. We can strive to make life as wholesome and enjoyable as possible, but when it ends, it ends.

            Maybe, you, who are reading this, are a caregiver for someone who's about to leave this life. Maybe you're sitting in the waiting room of death with a loved one's hand in yours. Knowing that one day you'll walk out alone. If you're waiting for that day, to walk out of that waiting room and resume normalcy, there is nothing wrong with you. There is no reason to feel guilty or pretend to feel otherwise.

            We're not meant for waiting rooms. We were created to make the most out of life, to give our gifts to the world. Acknowledge that time in the waiting room, but never allow guilt to take you. Let life play out and remember that you're a loving, valuable person. Even those times in that waiting room can have glimpses of something you may one day be grateful for.

            Like the last time, we were with you, Mum. You were calm when we got there, sleeping with the help of some morphine. It was serene and peaceful. It was also apparent that you had no idea we were in there. We held you, cried for you, and sang for you. That's when I saw the change. I saw you squeeze Dad's hand, and a vague smile came upon your lips.

            "She can feel that we're here. Look she's smiling!"

Dad, crying with his head bent, looked up, and saw that you were with us. Aware of our presence. My brother got up from his chair, and all three of us held you tight and sang. A huge weight was taken off our shoulders when we left. We'd had a nice moment together, even though we were all prisoners in the waiting room of death.

            A few hours later, Dad got the call. You'd passed away. Before he told the rest of us, you two traveled the world again. You looked at old photos of your cruise. As soon as you left your body, you visited Dad, and the two of you shared yet another adventure.

            You flew out through the waiting room and opened the door for us so that we could leave. Away from anxiety and worry, into that feeling of loss, and new ways of being with you. Ways we're still trying to master. 

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read all chapters, type Thank you Mum in the search field on this blog

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon.

Tack för att det bara är kroppen som dör

Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

Varje sekund dör det en miljon celler i var och en av oss. Varje sekund. De flesta av våra celler lever bara några månader, medan till exempel leverns celler lever i flera år. Hjärnans celler lever lika länge som vi – om det inte blir som för dig, att vi får en sjukdom som tar död på just hjärncellerna.

Att delar av oss dör hela tiden är en förutsättning för livet. Om cellerna inte dör växer de okontrollerat och vi får det vi kallar cancer. De celler som dör lämnar plats för nya celler. Det spännande är att de nya cellerna inte börjar från noll. De vet det de tidigare cellerna visste. Cellen dör men minnet finns kvar till de nya cellerna. Vi dör men livet fortsätter.

På samma sätt som en vattendroppe som dunstar. Vi ser den inte längre, inte förrän den blir del av ett vackert moln som ger oss regn. Regn som faller och fyller sjöar och älvar. Älvar som tar sig till havet.

Dog droppen?

Nej, den ändrade form.

Dog du mamma?

Nej, du ändrade form.

Jag kan ändå sakna den form du hade. Den vackra, kramgoa, sjungande form som jag var van vid. Någon gång kommer jag att förstå den form du har nu. Någon gång kommer jag att kunna ha kontakt med dig igen. Fram tills jag gör det tillåter jag mig själv att sakna dig, att sörja fullt ut tills sorgen ebbar ut. Jag gör som munken Björn Natthiko Lindeblad: Jag litar på sorgen, jag litar på gråten och kommer ihåg att allt sorgen behöver är att få kännas av. 

 ***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill läsa alla kapitel i boken kan du skriva Tack mamma i sökfältet här på bloggen.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln och i tjänster som Storytel, Nextory och liknande.

Boken finns också på bibliotek. Finns den inte på just ditt bibliotek kan du be dem beställa den.