Glykolmannens törst

”Du kommer att bli törstig. Jag har två flaskor här. Den ena drycken är ofarlig att dricka. Det andra är glykol. Du får chansa helt enkelt.”

Adrian stirrade på kvinnan med det burriga håret. Han ryckte med sina fastbundna händer, som om han skulle komma loss den här gången.

”Du är fan inte klok!”

Hon kom närmare. Det lilla skjulet som hon hade stängt in honom i var litet. Hon brukade stå vid motsatta väggen, som om hon ville vara så långt ifrån honom som möjligt.

”Hur menar du nu? Du gillar ju det här med att erbjuda glykol. Jag är åtminstone så juste att jag förvarnar dig.”

”Lägg av för fan, det var inte jag, jag har inte…”

Det brakade till. Han skrek när hon sparkade ett hundhinder så att det slog emot hans knän där han satt på golvet.

”Visst, säkert. Du är inte bara en eländig djurplågare, du är feg också. En liten jävla skit som inte står för det du gör.”

Milly gick tillbaka till den bortre väggen.

”Jag förväntar mig inte att du ska ångra dig eller be om förlåtelse. Jag tror inte du någonsin kommer att förstå vad du har gjort. Men det skiter jag i. Jag vill bara plåga dig lika mycket som du plågade Mynta och mig.”

Han rörde sig, försökte ställa sig upp men lyckades inte. Fötterna var också fastbundna.

”Men det var ju inte jag!”

Milly brydde sig inte om att svara. Hon gick ut ur skjulet och stängde dörren.  Hänglåset gled in i öglan på dörren och hon tryckte vant ihop det. Om några dagar tänkte hon komma tillbaka. Kanske.

*

Hans tunga kändes sträv mot gommen. Som efter en kraftig baksmälla. Trots att han inte hade druckit. Han hade inte druckit någonting på flera dagar. Hela kroppen var torr, huvudet värkte, inte ens tungan hade någon fukt. Han försökte svälja, men hade ingen saliv. Han stirrade mot de två flaskorna hon hade lämnat. Båda med blå dryck i. I början hade han trott att hon hade bluffat. Det fanns väl ingen som var så galen att hon hade ihjäl en människa för att hämnas en hundjävel? Hon sa att hon inte förväntade sig att han skulle ångra sig. Det gjorde han inte heller. Eller jo, han ångrade att han hade låtit sig bli nedslagen, fastbunden och inlåst i ett skjul. Hur fan hade hon lyckats med det? När han hade vaknat till i skjulet hade han haft vansinnigt ont i skallen. Hon hade säkert slagit ned honom med något. Värken hade gått över nu. Kylan om nätterna var värre. Och hungern. Men inget var så jobbigt som törsten.

När hon först hade berättat om sina två flaskor hade han tänkt att hon var dum i huvudet. Det var ju klart att han inte tänkte dricka från dem. Klart att han inte tänkte ta risken att dricka glykol. Men nu var han inte så säker längre. Den ena flaskan var ju ofarlig. Sa hon i alla fall. Och om han inte drack snart skulle han dö. Det visste han, det kände han. Ville han dö av glykolförgiftning eller torka ut? Han visste inte. Nej, han visste inte.

*

Nästa gång Milly kom till skjulet hade det börjat skymma. När hon tog fram nyckeln önskade hon att hon hade haft sin älskade Mynta med sig. Som vakthund och sällskap. Som bästa vän. Milly blundade en stund, väntade tills tårarna hade trängts tillbaka. Långsamt öppnade hon dörren.

Han kastade sig över henne så fort hon kom in.  Med sina fastbundna händer slog han uppifrån och ned. Hon sjönk ihop som om hon hade fått en sten i huvudet.  Han hoppade jämfota mot dörren, på väg ut till friheten. Liggandes på golvet sparkade hon hårt mot hans knän. Han rasade ihop som ett fällt träd, med fötterna ihop och händerna halvvägs upp mot ansiktet. Milly reste sig och stängde till dörren. Hon tog tag i hans fötter och drog honom till andra änden av skjulet.

”Så du försöker fly? Vet du att hundar är bra på att jaga det som springer sin väg?”

Han satte sig försiktigt upp. ”Snälla, ge mig vatten.”

Milly nickade mot sina två flaskor. ”Varsågod.” 

Adrian blundade, kände att han var nära att gråta, att böna och be.  Han ryckte till när en kedja lades om hans hals.

”Vad gör du?”

Milly drog i ett koppel som satt fast i kedjan. Taggar stack in i halsen, han skrek och tog de fastbundna händerna mot nacken.

”Det gör ont, va? Bra.”

Med en kniv skar hon av repet hon hade bundit fast hans händer med. När han försökte ta tag i henne ryckte hon kraftigt i kopplet. Han kastade sina händer om halsbandet, försökte bli av med smärtan runt halsen. Hon skar av repet runt benen också, tydligen säker på att kunna kontrollera honom med kopplet.  Sedan trädde hon på honom en vadderad, tjock ärm ovanför hans tröja. Varför i helvete då? Adrian förstod ingenting.  Hon drog i kopplet och han följde med som en hund, en törstig, kuvad hund.

Adrian drog in luft i lungorna, det var underbart att vara ute igen. Trots att det var mörkt såg han att det stod en man en bit från skjulet. Han verkade nervös, inte kylig som kvinnan med det burriga håret.  Adrian tvärstannade. Bredvid mannen satt en hund. En schäfer. En stor, mörk schäfer. Adrian andades häftigt. Milly knäppte av kopplet från stryphalsbandet.

”Spring.”

Han stirrade på henne, blek som ett lakan.

”Ta chansen nu då. Annars stoppar jag in dig i skjulet igen.”

Han ryckte till, sprang åt ett annat håll än Milly hade väntat sig. Ryckigt och ostadigt men allt snabbare.

”Rocky, fånga!”

Som en raket sköt den långhåriga schäfern efter den flyende mannen. De sekunder det tog för Rocky att komma ikapp kändes som evigheter för Adrian. Evigheter med en best i hasorna, en best som tog in för varje steg. När käkarna slöts runt den inklädda armen skrek han. Hade han haft någon urin i blåsan hade han kissat på sig. Rockys ögon stirrade på honom. Schäferögonen ändrade form, visade ögonen på Mynta, på Jacko, på varje hund Glykolmannen hade förgiftat, alla hundarna kom fram och slet i honom, bet honom… allt snurrade och han föll ihop på marken.

*

Adrian släpade sig över golvet. Hans arm var öm, men oskadad. Hade han inte haft skyddet på sig när schäfern anföll hade han inte kunnat använda armen. Han hade ont och var fruktansvärt törstig. Varje gång han gled in i sömn drömde han att han drack. Han drömde om en hel back Schweppes, om flera liter vatten, han drömde att han drack ur en hel sjö. Han var tvungen att dricka. Om han inte drack skulle han dö. Det spelade ingen roll om det var glykol, det spelade ingen roll om han blev förgiftad. Hon kanske bara hade bluffat?

Försiktigt öppnade han en flaska. Det var svårt med fastbundna händer. Flaskan gled iväg och hamnade på golvet. Den blå vätskan rann ut. Han snyftade högt. När han reste upp flaskan var bara knappt hälften kvar. Det var ett tecken. Det måste det vara. Ett tecken att han inte skulle dricka det som var i flaskan. Han tog den andra. Försiktigare den här gången. Öppnade korken. Luktade. Ingen glykollukt, men färgen var blå. Karamellfärg? Läsk? Spelade ingen roll, han var tvungen att dricka, han var bara tvungen… När han väl hade börjat kunde han inte sluta. Varenda droppe av den blå vätskan fyllde hans mun, han trånga, sträva hals, ner i magen… Det var himmelskt. Underbart. En kort stund. Sedan kom smärtan. En obeskrivlig smärta i magen. Han skrek, ylade av ångest.

När Milly och schäferns husse Bjarne öppnade dörren till skjulet slog en stank emot dem. Glykolmannen låg på golvet i en mörk pöl. Han vred huvudet mot dem. Med ansträngd röst väste han:

”Du har förgiftat mig din jävla fitta, du har förgiftat mig, du är fan inte klok!”

Bjarne stirrade på Milly. Hon log snett.

”Inte mer än vad Öresund gjorde med sina invånare.”

”Va?” Bjarne stirrade på sin vän, en vän som verkade ha blivit galen, även om hon uppträdde sakligt.

”Kolibakterier i dricksvatten. Det har hänt. Hela kommuner har blivit magsjuka. Liksom Glykolmannen här.” Milly pekade på den mörka fläcken som den liggande mannen låg i. Först nu förstod Bjarne var stanken kom ifrån. Milly böjde sig ner. Skar av remmarna hon hade satt fast sitt offers händer med.

”Jag tyckte att det var passande att blanda vattnet med lite hundbajs. Och sedan Blådåre. En läsk med hur mycket blått färgämne som helst. Var det gott?” Hon flinade när hon skar upp remmarna som höll fast fötterna. När hon var klar reste hon sig upp.

”Du är fri att gå. Parkeringen har börjat fyllas med folk som ska träna med sina hundar här på Brukshundklubben. Du kommer att träffa dem när du går härifrån. De och deras hundar. Vill du att jag berättar för dem att du är hundmördaren?”

*

Milly torkade bort tårarna med handens baksida. Hon satt i hennes och Myntas favoritglänta. Mynta satt bredvid henne, om än omgiven av ett tunt dis. Milly ville smeka henne, känna den mjuka pälsen mellan fingrarna. Istället var det bara stenen hon kände. En kall sten som hon hade ristat in Mynta på.

”Nej Mynta, det är klart att det där inte är sant. Alla har galna tankar ibland. Skillnaden mellan mig och Glykolmannen är att jag vet skillnaden på att ha en idiotisk tanke och att agera på den.”

Mynta reste sig. Viftade med svansen.  Tonade bort. Förstod att matte skulle klara sig nu.

Motorsport och storföretag bra för miljön?

Det är lätt att bara se enkla samband. Som att Motorsport är dåligt för miljön eller att affärsvärlden är stor och elak och förstör världen medan volontärorganisationer är goda och räddar den.

Som vanligt är det ofta något mer komplicerat, det är sällan svart eller vitt.

Som det här med motorsport.

MC-sport bra för miljön är rubriken på en artikel i Bike. Där förklaras att ny forskning visar att motorcykelsport är bra för miljön och framförallt den biologiska mångfalden.


Nils Ryrholm, professor i zoologi vid Högskolan i Gävle, förklarar att det sätt som motorbanor är uppbyggda på med höjdskillnader, öppenhet och damm från grus är bra eftersom det skapar slänter i olika väderstreck, solljus till många växter samt mineraler och näring. Dessutom är den kontinuerliga störningen bra eftersom ingen enskild växt kan ta över och dominera.

Så, till skillnad från vad som vanligen hörs i debatten, kan MC-sport även vara bra för miljön.

Samma gäller synen på företag som bovar och volontärer som änglar. Ett vanligt synsätt. Denna TED talk ställer även denna "sanning" på ända - vilket är mycket positivt för oss alla. En kollega tipsade om denna TED talk och jag delar gärna med mig av tipset - jag tycker att den är inspirerande!





Michael Porter pratar om att det är dags att se alla resurser och den styrka som finns i företagen som ett sätt att skapa en bättre värld istället för att se dem som sådana som bara ser till egen vinning.
Hela TED talken är värd att lyssna på, men om du väljer att inte göra det får du ändå slutklämmen här:

I think if we can get business seeing itself differently, and if we can get others seeing business differently, we can change the world. I know it. I'm seeing it. I'm feeling it. [...] If we can break down this sort of divide, this unease, this tension, this sense that we're not fundamentally collaborating here in driving these social problems, we can break this down, and we finally, I think, can have solutions.

Dags att bryta gnällspiralen

Det gnälls en hel del i tidningar, i fikarum och på sociala medier. Ett aktuellt exempel är svenska skolan som det klagas på vitt och brett.

Jag tycker det är dags att bryta gnäll-spiralen. Den där vi förfasas över saker som vi ofta bara sätter oss in i på rubriknivå. Upprördhetsmaskinen som Göran Everdahl kallade det i inslaget Avsikten borde räknas i Spanarna i Sveriges Radio.

Hur så? kanske du tänker. Det är väl bra att säga till när något inte är bra?

Visst är det bra att säga ifrån om något inte fungerar -  och sedan göra något åt saken. Men om du ältar problemen och gnäller utan att förbättra situationen fastnar du i en gnällspiral och ser till slut bara det som är negativt.
Detta beskrivs på ett mycket bra sätt i denna  TED Talk.

Shawn Anchor säger bland annat det här 5:23 in i videon:

...when I turn on the news, it seems like the majority of the information is not positive, in fact it's negative. Most of it's about murder, corruption, diseases, natural disasters. And very quickly, my brain starts to think that's the accurate ratio of negative to positive in the world. What that's doing is creating something called the medical school syndrome -- which, if you know people who've been to medical school, during the first year of medical training, as you read through a list of all the symptoms and diseases that could happen, suddenly you realize you have all of them.

För vi ser det vi vill se. Om vi förväntar oss något negativt är det bara det vi kommer att se. Vi kommer att missa allt det vackra. Som att inte se den vackra tavlan för att det finns en fettfläck på ramen.

Men, hur är det nu, kan vi påverka hur vi ser på världen, eller är det så att vissa helt enkelt är optimister medan andra är pessimister?

Jo, det går att påverka! Vi kan till och med "programmera våra hjärnor" till glädje.

Detta beskriver Shawn 11:01 in i videon.

We've found that there are ways that you can train your brain to be able to become more positive. In just a two-minute span of time done for 21 days in a row, we can actually rewire your brain, allowing your brain to actually work more optimistically and more successfully. We've done these things in research now in every single company that I've worked with, getting them to write down three new things that they're grateful for for 21 days in a row, three new things each day. And at the end of that, their brain starts to retain a pattern of scanning the world, not for the negative, but for the positive first.

Så låt oss bryta gnäll-spiralen och programmera våra hjärnor till glädje och framgång!

Hoppa över sensationsnyheter som framställer allt i negativ dager
Du kan till exempel läsa renommerade dagstidningar istället för kvällstidningar, ladda ned Text TV appen i mobilen och läsa nyheter där istället för i de nyhetsprogram som ofta finns som default i mobilen.


Fastna inte i gnäll på sociala medier - du behöver inte läsa allt och du kan framförallt hoppa över att dela det där upprörda och negativa inlägget - om situationen du ogillar ändå inte förändras av det. Du kan också delta i gruppen Goda Nyheter på facebook som en motvikt.

Och varför inte testa det som Shawn beskriver ovan - reflektera över minst tre bra saker som har hänt varje dag - och programmera din hjärna till att fokusera på det positiva!

Vad brukar du göra för att bryta gnällspiralen?

Matte i tre akter

Har matematik och berättande, eller för att uttrycka det mer modernt, storytelling, något med varandra att göra?

Att berätta historier för varandra har vi gjort sedan urminnes tider, vi har samlats runt lägereldar eller suttit i stugor och berättat för varandra.

Dan Meyer heter en matematiklärare som har tagit fasta på det här och kommit fram till att det är ett utmärkt sätt att lära ut även matematik på. Han kallar det matematik i tre akter, eller "the three acts of a mathematical story" där första akten går ut på att väcka intresset, visa problemet. Det är i akt två som vi tar reda på hur problemet kan lösas och i akt tre som vi kan se om vårt svar är korrekt.

Historiskt har matematikundervisningen koncentrerats på akt två. Hur vi löser givna problem, hur vi räknar ut olika saker.

Problemet med det sättet är att många kanske lär sig att räkna med kvadratrötter och procent men vet inte hur och när de ska använda det i vanliga livet.

Med mer fokus på akt ett, att presentera ett problem utan att ge alla detaljer och sedan låta eleverna själva komma fram till själva problemformuleringen, gör matematiken lik den verklighet vi lever i.

Dan Meyer uppmanar dessutom lärare att göra detta på ett sätt som är mer nutida än texter beskrivna i en bok. Han föreslår att vi använder oss av de möjligheter som finns idag att ta kort på situationer omkring oss, att göra enkla filmer och uppmana eleverna att göra filmer där de beskriver sina svar.

Dan vänder sig till lärare, men hans TED talk på bara 11 minuter rekommenderar jag för alla, här pratar han om faran att tro att hela livet består av  lättlösta problem. Eftersom livet kan vara komplicerat är det viktigt att vi ägnar oss åt tålmodigt problemlösande.

Så, jo, det finns massor av anledningar till att vara nyfiken på matematik. Till exempel för det som Dan säger:

Matematik är intuitionens vokabulär

Om Lukas hade varit en liten flicka...

...hade det varit väldigt lätt att säga:

Ja, där ser man, flickor

• är mer försiktiga
• har lättare för att uttrycka sig
• tar snabbare till gråt
• tycker mer om gosedjur
• är mer lättskrämda

än pojkar.

Men nu är min lille Lukas inte en flicka utan den yngste av mina tre söner; en helt underbar liten pojke som förutom alla ovan egenskaper också tycker mycket om Starwars, att spela Minecraft, leka med svärd och göra Ninja-snurrar. 

Jag är glad att jag har tre olika killar som dagligen visar att vi alla är individer, så mycket mer komplexa än vad attribut som kön, hudfärg eller etnicitet kan uttrycka.

Nästa gång du är på väg att säga, "ja där ser man att flickor/pojkar/svenskar/ungdomar/muslimer/... är på det ena eller andra sättet", tänk en vända till. Om du öppnar ögonen lite mer kommer du att se exempel som motsäger precis det du har tänkt säga.

Tack och lov. Livet blir så mycket mer spännande så.

För att kunna åka utför behöver du ta dig upp först

Många mil i bil, fötter som kläms in i hårda och klumpiga skodon, träningsvärk i benen... varför utsätter vi oss för det här bara för att det är sportlov?

För att sportlov också är att glida nerför vackra snötäckta pister, dela barnens glädje när skidorna plötsligt går som det är tänkt och dricka varm choklad med grädde i värmestugan.



Några av er har hört mig prata om att öka vill-tiden i vardagen, att inte lägga all tid och ork på upplevda måsten. Det ska inte förväxlas med att bara göra det som är lätt och roligt.

För att åka nerför en härlig pist med nysnö behöver jag ta liften upp.
För att åka som Anja behöver jag träna, träna och åter träna.

Inspiration kan inte ersätta transpiration, vill du åka utför behöver du ta dig upp först.

Så länge som du kommer ihåg varför du kämpar dig upp på toppen så blir vägen dit en del av det du vill uppnå. Jobbigt och underbart på samma gång. Det hör ihop helt enkelt.

It's not what you do...

...it's how you do it.

Detta uttalande tillskrivs Louis Armstrong, i Roddy Doyle's skönlitterära bok Oh, play that thing. Huruvida han verkligen har sagt så eller ej vet jag inte, men uttalandet i sig är intressant.

Det stämmer väl både med det som står i Jack Pransky's bok: Parenting from the heart och en diskussion jag hade med mina kollegor för inte så länge sedan.

En vän och kollega nämnde hur olika vi ibland pratar med våra barn jämfört med hur vi pratar med andra vuxna. Som att till exempel skrika fram ett:
MAT! till barnen medan vi till kollegorna oftare säger något i stil med: "Ska vi gå och äta lunch?"
Eller kanske ett "KOM NU!" jämfört med ett: "Oj vi är sena till mötet, vi behöver skynda oss."

Det intressanta är inte så mycket vad vi säger som hur vi säger det. 

Eller som Jack Pransky skriver när han beskriver en insikt de får under ett gräl mellan mamman Judy och dottern Jaime:

We could say, "Jaime, honey, would you mind picking this up please," instead of "How could you do this!" and have her take is as a personal affront.
[...]

In a sense it does not even matter what we say. It's what our children feel coming out of us towards them from our hearts.

Det kan vara värt att tänka på i vår kommunikation med andra. Att säga det vi vill ha sagt på ett kärleksfullt sätt. Det är först då vi verkligen når fram.