Behovet att vara behövd...

Det här inlägget finns nu också som en drygt 3,5 min lång youtube video.

...är grundläggande för oss människor, flockdjur som vi är.

Detta pratade Christer Olsson om på en underbar föreläsning jag hade förmånen att lyssna på igår kväll. Det stämde bra överens med den föreläsning jag själv gav tidigare samma dag, för en trevlig och pratsam grupp arbetssökande på Medborgarskolan.

Föreläsningen: Vi är alla fantastiska - även när livet golvar oss, innehåller många frågor som vi pratar om tillsammans. Bland annat diskuterar vi vad det är som gör att man orkar skicka det där sjuttioelfte ansökningsbrevet. En av kommentarerna var:

"Jag kan ju!" 

Det är frustrerande att vilja och kunna göra något, men inte hitta en arbetsplats som vill dra nytta av det kunnandet.

Att inte verka i ett sammanhang, vare sig det är på arbetsmarknaden, inom en släkt eller i ett grannskap, är ångestskapande. Eller som Christer så träffande uttryckte det:

"Ensam är inte stark - ensam är död"

Vi är flockdjur, vi behöver varandra och vi behöver bli behövda.

Känner sig dina barn (om du har några) behövda? Om inte, se till att de gör det! När tre-åringen vill vara med och diska - låt hen göra det - även om det innebär att golvet blir blött, att disken bara blir halvren och att du och barnet behövet byta till torra kläder efteråt. Jag brukar se det som att bygga för framtiden. Om de inte får hjälpa till nu när de vill, kanske de inte alls vill hjälpa till när de blir äldre (och faktiskt kan hjälpa till på ett sätt som inte bara är gulligt...)

Som jag nämner i föreläsningen Gör det du vill - inte det du hinner, kan vi underlätta för varandra genom att byta arbetsuppgifter.  Det du tycker är svårt och tråkigt tycker någon annan är jättelätt och kanske till och med roligt. Hjälp varandra! Om din granne älskar att köra omkring med sin åkgräsklippare kanske hon kan klippa ditt gräs också - och du kanske kan rensa i grannarnas trädgård - om du nu tycker det är roligt.

Många av oss har alldeles för länge inbillat oss att vi måste klara allt själva, vara starka, vara oberoende. Istället kan vi fokusera på att tillgodose behovet att vara behövd. Eller som Christer Olsson uttryckte det:

"Låt andra känna givandets glädje" 

Det räcker inte att vara bäst...

...man måste vara bra också.

Nej, jag har inte skrivit fel. Jag vet att vi brukar se att vara bra som sämre än att vara bäst.

Problemet med att vilja bli bäst är att man lägger in ett beroende till omgivningen. Stig Strand hade kunnat vara vår alpine hjälte ett par år om han inte hade råkat vara aktiv samtidigt som Ingemar Stenmark.

Det är säkert på samma sätt för många duktiga fotbollsspelare idag. De hade fått mycket mer uppmärksamhet, kanske till och med kallats bäst, om det inte vore för en viss Zlatan Ibrahimovic. Som just vann sin sjunde (!) guldboll i rad.

Men det är väl bra, att försöka bli bättre än den bäste, att ha höga ambitioner?

Tja, saken är den att det kan slå åt båda hållen. Ibland kanske du är bäst på något utan att vara bra, bara för att de du jämför dig med är mediokra.

Eller som Randy Pausch säger i sin underbara "the last lecture":

"Throughout my academic career, I'd given some pretty good talks. But being considered the best speaker in the computer science department is like being known as the tallest of the Seven Dwarfs." 

Det var just i det sammanhanget som den inledande meningen sades - vi pratade om vår marknadsledande produkt och kom fram till att det inte räcker att vara bäst - vi vill vara bra också. Så vi vill fortsätta att förbättre vår produkt, att göra den riktigt, riktigt, bra - även om den redan är bäst.

Så satsar du på att bli en lång dvärg, eller fokuserar du på att bli riktigt bra på det du gillar oberoende av  de jättar och dvärgar du har omkring dig?

Jag kan allt jag vill...

...och säkert lite till!

Nej, detta är inte ett euforiskt uttalande från mig angående publicering av mitt manus Ursus (jag är fortfarande i vänteläge där) utan ett utdrag ur en sångtext som en av mina söner sjöng på avslutningen i somras.

Det fick mig att fundera på självklarheten att lära barn just det - att de kan allt de vill och säkert lite till. Det lär vi så gärna ut när de är små, och det funkar. Det fick jag nyligen bevis på när samma son inför ett utvecklingssamtal på skolan fyllde i sitt svar på frågan:

Vad är du duktig på?

 Utan minsta tvekan skrev han med stora och spretiga bokstäver:

ALLT

Jag fick en så varm känsla i mitt bröst, och visste då att det enda jag behöver göra som mamma är att se till att han fortsätter att känna så. Inte att han någon gång ska börja känna så, när han har uppnått något bra, eller är ännu duktigare. Utan att han ska fortsätta känna det han redan gör.

Anders Haglund pratade på ett seminarium om hur vi vill att våra barn ska bli lyckliga och få det bra, att de ska lyckas i livet.
Vi glömmer ofta bort att de aldrig kommer att vara lyckligare än de redan är.  Som de gånger vi ägnar hela vår tid och uppmärksamhet åt dem och det de vill göra. Hoppa i vattenpölar, bygga med lego eller se vad som händer om man häller vatten i glaset när det finns lite mjölk kvar (det blir "spökvatten" för er som inte vet).

Så vi behöver inte jaga lyckan, varken vår egen eller våra barns. Då  smiter den bara undan. Allt vi behöver göra är att unna dem, och oss själva, att vara lyckliga när vi är det. Just nu och just här. Även om vi inte längre är barn.

Får man välja bort män?

Eller är det lika oacceptabelt som att välja bort icke-svenskar, handikappade eller stockholmare?

Det är tydligen inte svårt att få män att vilja jobba med hemtjänst. Det som är svårt att är att få brukarna, speciellt de äldre kvinnorna, att acceptera en man i den rollen.

Först tyckte jag det verkade fånigt. Vad spelar det för roll om den som kommer och hjälper till hemma är en man eller kvinna? Sedan läste jag vidare och förstod att Hemtjänsten ibland hjälper brukaren med personhygien.

Då kommer saken i ett annat läge. Jag vill hellre ha en kvinnlig än en manlig gynekolog - även om den mest hårdhänta gynekolog jag någonsin har haft var en lång och rödhårig kvinna. Det som irriterade mig mest med den manliga gynekolog jag en gång hade var när han sa "Ja, jag vet att det känns otrevligt" efter att jag hade ryckt till när han förde in ett kallt instrument.

JASÅ? Och vad vet du om det?

Fotograf: Elisabeth Ohlson Wallin.
Publicerades i Magasinet Hållbar jämställhdet

Så jag har förståelse för att äldre damer väljer bort män, när de kanske behöver hjälp för att bli rena under brösten, i underlivet.

Men är inte det diskriminering då? Får man verkligen välja bort någon bara för att de har ett visst kön?

Hur är det med att välja en personlig tränare? En psykolog? När vi kan välja, tar vi förstås någon vi trivs med, någon vi litar på, någon som kan hjälpa oss att nå resultat. Har då inte hemtjänstens brukare samma rätt att bestämma vem de vill ha hemma hos sig?

Som någon på Södermalms Hemtjänst sa när frågan kom på tal: "Vi ska väl inte komma och uppfostra pensionärer heller?"

Så vi kanske inte ska se det som att vi väljer bort eller diskriminerar. Det kanske bara är fråga om att ge var och en möjlighet att välja vilken individ de vill ha hos sig när de behöver hjälp.

Född vinnare!

En uppdaterad version av detta inlägg finns numer som en mindre än 4 min lång annikaslolTBT video.

Vadå, vem är född vinnare?
Tja, du. Och jag. Och alla andra.

Detta nämnde en av deltagarna på min föreläsning på Medborgarskolan. Det han menade och hade hört från en som hade överlevt Backabranden, är att vi alla är vinnare, bara genom att finnas. Det var många miljoner spermier som ville komma först till det där speciella ägget - men det var den spermie som blev du som vann - du är född vinnare!

Det passade bra in på det vi pratade om i föreläsningen Vi är alla fantastiska - även när livet golvar oss. Nedan bild tycker jag också passar in alldeles utmärkt:

På Relationscafét där vi pratade om Skuld och försoning under vinjetten Förlåt då för fan! kom det också fram många intressanta tankar. En av deltagarna delade med sig av det här vackra ordspråket:

Förlåtelse är att låsa upp dörrarna för att släppa någon fri - och inse att fången var du

Max Lucado 

Det är det här som är så roligt med att få komma till olika grupper och föreläsa/ samtala. Jag får så mycket intressanta tankar tillbaka.

Tack!