"Tur att jag inte är en Mojan...

...för då hade jag behövt äta upp allt skräpet."

Detta konstaterade min yngste son när han och hans skolklass skulle städa runt skolan, på uppdrag av Håll Sverige Rent.

Mojaner? Ja, Mojaner. Larver som kan ändra form och som städar när vi inte ser det. Detta beskrivs i en barnbok men jag tror att många vuxna också tror att Mojanerna städar upp efter oss.

För hur kan det annars komma sig att så många spottar ut sitt tuggummi och bara låter det ligga på gatan? Tuggummi som fåglar kan få för sig att äta och sedan dö av.
Hur kan det komma sig att många hundägare plockar upp bajset efter sin hund men sedan lägger den fulla bajspåsen i diket?
Hur kan så många slänga plast, glas och metall där det inte alls hör hemma och där det kan skada både människor och andra djur?
Det verkar finnas en tro på att någon annan (kanske Mojaner?) städar upp.

I teorin är lösningen självklar. Om vi alla tar hand om vårt egna skräp så behöver problemet inte ens uppstå. Men även om det är självklart så funkar det inte. Det har ju inte gått så bra hittills, det där med att be var och en ta hand om sitt egna skräp.

Men om vi som är villiga att ta hand om vårt skräp också tar hand om lite av andras skräp kanske vi ändå kan få det rent och tryggt omkring oss?
När vi slänger vårt skräp i en papperskorg och ser att det ligger en plastpåse utanför kanske vi kan slänga den på en gång. Om vi plockar upp våra hundars bajs med en påse trädd över handen kanske vi kan plocka upp en äcklig fimp i samma rörelse.

Kanske räcker det inte att lämna varje plats lika fin som vi fann den. Kanske bör vi satsa på att:

Lämna varje plats finare än den var när vi kom dit.

Det kan vi antingen göra genom att städa upp själva eller genom att skapa fler Mojaner. Det senare kan ni göra i Barnhörnan på arrangemanget Live and let Live 7 oktober där ni också kan träffa författaren och illustratören till den populära barnboken: Mojaner - naturens hemliga städare.

Så ta med vänner och familj till Litteraturhuset så kan vi tillsammans se till att det är ännu finare när vi går därifrån än det är när vi kommer dit!

Det näst värsta svaret du kan få är ett nej

När jag var nitton år tågluffade jag från Sverige till Israel. Ensam. Kan låta konstigt för många, men jag har inget emot självvald ensamhet.

På båten från Brindisi till Cypern träffade jag Dallas, en herre i femtioårsåldern. Vi höll varandra sällskap under båtturen men reste sedan åt olika håll. När vi skildes åt frågade han om han fick en kram och sedan gav han mig ett råd:

"Never be afraid to ask. The worst answer you can get is a no. And if you don't ask, you can never get a yes."

Samma visdomsord sade en kollega många år senare, när vi var på affärslunch i USA. Han sa att han brukade be om att bli flyttad till business class på flyget även om han bara hade biljett till economy class. Han använde samma resonmenang. "Det värsta svaret jag kan få är ett nej, och någon gång kanske de uppgraderar mig bara för att jag frågar."

Jag tror dock inte att det värsta svaret är ett nej. Det är inte rädslan för ett nej som får många att aldrig fråga. Som får många att aldrig skicka ansökan till det där jobbet eller manuset till novelltävlingen. Det är rädslan att få ett nej följt av ett fördömande.

Dallas riskerade inte bara att jag skulle säga nej. Jag hade kunnat ge ett mycket värre svar:

"Nej, det är väl klart att du inte får din gamla snuskhummer!"

Min kollega riskerar inte bara ett nej, han riskerar också ett fördömande:

"Nej, det är väl klart att du inte får, vem tror du att du är? Tycker du att du är bättre än alla andra som bara betalat för economy class?" 

Jag är just  nu i marknadsföringsfasen av Ursus - dit rättvisan inte når. Jag kontaktar press och frågar om de vill skriva om min bok, jag kommer att kontakta bibliotek och affärer och fråga om de vill köpa in och sälja den, jag kommer att kontakta föreningar och fråga om de är intresserade av mina föredrag osv.

Jag har redan fått några av de bästa svaren. De har resulterat i några intervjuer, jag lägger upp dem under Pressröster i den takt de blir publicerade.

Antagligen kommer jag att få några av de näst-värsta svaren också. Nej tack svaren.

Och om jag får de värsta svaren - de fördömande svaren?
Då får jag väl lära mig att strunta i dem.

PS. Dallas fick förstås inget fördömande från mig. Han fick en kram. 

Miljöbeskrivningar, läsa högt och "Show don't Tell"

En LoL:are som  liksom jag jobbar med teknisk utveckling samtidigt som han skriver ställde följande fråga till mig:

Hur har du ändrat/utvecklat din stil och hantverksskicklighet mellan dina två böcker?

Det var inte förrän jag fick frågan som jag började fundera över om mitt skrivande har förändrats och kanske till och med förbättrats mellan mina två böcker. Efter en stunds funderande kom jag fram till följande:

Miljöbeskrivningar

Jag minns när jag träffade Florence Oppenheim (Jenny, Jennys förläggare) första gången. Hon sa att det var  få miljöbeskrivningar i mitt manus.
"Få?" sa jag. "Jag tror inte jag har en enda."

Även i verkliga livet är platser något som lätt går mig förbi. Hur det ser ut på ett ställe, hur jag hittar dit,vad platsen heter... det är inte viktigt för mig och därför glömmer jag. Däremot minns jag musik, människor, enstaka händelser, vackra saker...

Detta avspeglade sig också i de första versionerna av mitt första manus, men när jag skrev Ursus hade jag lärt mig detta och jag såg till att ha med miljöbeskrivningar från början.

Upprepningar

När jag och  mitt förlag jobbade med Jenny, Jenny diskuterade vi texten i detalj. Varje mening, kommatecken och ordval. Till min förvåning visade det sig att jag ofta upprepade vissa ord utan att jag märkte det. På ett annats förlags hemsida läste jag ett tips som jag numera använder och gärna delar med mig av:

Läs din egen text högt för dig själv. Då kommer du att höra vad som låter fel. 

Show, don't tell

Detta är ett standardtips som är bra att ha i huvudet för er som skriver. Det betyder att det är bättre att beskriva en människas karaktär genom att beskriva hur hon agerar, istället för att berätta hur hon är eller känner.

Jämför:

”Helvete Walker, jag sa åt dig att hålla Sussi utanför all det här! Hon får bara inte råka illa ut!”

Walker svarade inte. Han skämdes och var för upprörd för att kunna prata. (TELL)

Med

”Helvete Walker, jag sa åt dig att hålla Sussi utanför all det här! Hon får bara inte råka illa ut!”

Walker svarade inte. Hans käkar var så hårt spända att det inte gick att få ut några ord. (SHOW)

Berätta om ni märker skillnad!

Dessa tre lärdomar gör att jag fortare kommer fram till ett bra manus än förr. Vägen mellan första utkastet och den slutliga boken har helt enkelt blivit lite kortare.

Men huruvida jag har förändrat eller förbättrat min skrivstil på ett sätt som märks även i slutresultatet vet jag inte. Det kanske ni kan berätta för mig genom att läsa både Jenny, Jenny och Ursus - dit rättvisan inte når och berätta vad ni tycker!

Nu finns Ursus inte bara virtuellt utan även på riktigt och förlaget kommer att skicka ett stort antal exemplar till mig i veckan som kommer. Jag hoppas att ni vill köpa den, antingen på bokmässan där jag kommer att vara 29 september eller på arrangemanget Live and Let Live på Litteraturhuset i Göteborg 7 oktober. Eller när vi träffas.

För er som inte är i närheten av Göteborg går det alldeles utmärkt att köpa på nätet!

7 oktober

7 oktober...

7 oktober 3761 f.kr. skapades enligt judisk tradition Adam.
(Sedan tänkte Gud, som vi alla vet, "Äsch, bättre kan jag" och så skapade han Eva.)

7 oktober 1882 grundades förbundet Djurens rätt

7 oktober 1921 övervägde "State officials" i Texas att förbjuda Ku Klux Klans parader

och...

7 oktober 2013 arrangeras 




 för att:

• Fira att boken Ursus-dit rättvisan inte når, likt Adam 3761 f.kr. nu är redo att möta världen, det vill säga detta är en härlig chans för mig att läsa för er som vill lyssna och erbjuda signerade exemplar för de som vill ha!
• Tillsammans uppleva underbar konst som visar andra djurs skönhet och rätt att bara vara
• Låta alla deltagande barn mysa i en barnhörna tillsammans med Mojaner - naturens magiska städare

Till skillnad från Ku Klux Klan bjuder vi med glädje alla att delta på en härlig kväll med litteratur, musik, konst och härligt umgänge.

Mer information kommer. Tills vidare ber jag er att boka just 7 oktober i kalendern för Live and Let Live, ett välkomnande arrangemang på Litteraturens hus i Göteborg!

They will when they leave

 

På flyget från Stockholm till Göteborg i onsdags passade jag på att läsa den utmärkta tidningen Time. Det är en tidning som tar upp intressanta ämnen från hela världen, belyser dem från många olika vinklar och ger en personlig åsikt. Välskrivet och helt sensationsfritt.

Den här gången ställdes deras avslutande "10 Questions" till Blues artisten Buddy Guy.

En av frågorna var om det inte störde honom att Eric Clapton och Rolling Stones (som ser Buddy som en stor influens) säljer så mycket mer skivor än han gör. Buddy's svar:

"Here's my thing - every night I pick the guitar for the audience, even if the club don't hold but 10 people who don't know who I am. They will when they leave."

Buddy spelar för att han tycker om att spela. Vem eller hur många som lyssnar spelar ingen roll. Han är trygg i förvissningen att när de väl har hört honom så kommer de att veta vem han är.

En bra livsfilosofi tycker jag.
Gör det du vill och är bra på.
Om folk inte vet eller bryr sig om vem du är kan du se till att de vet det efter att de har träffat dig.

"They will when they leave."

Du kanske är eller känner en trubadur som vill ta chansen att visa vem hen är?  Som vill spela och sjunga några låtar ur Ursus och Jenny, Jenny på det arrangemang som jag och en annan författare planerar i oktober?
Om du är intresserad eller vet någon som kan vara det så är det bara att kontakta mig för mer information!

Ursus är här! Åtminstone virtuellt...

Min andra roman Ursus - dit rättvisan inte når, går nu att beställa!

Det tar dock några veckor innan ni kan ha den i handen, något jag själv längtar efter. Underlaget har nyligen skickats till tryck och boken beräknas vara tillgänglig i mitten av september.

Om ni hellre vill köpa den av mig och få den signerad hoppas jag ni kan komma på Bokmässan i Göteborg söndagen den 29 september. Då kommer jag att stå i Idus monter (A03:55) mellan kl 9 och 12. Jag hoppas att jag träffar några av er då!

Ytterligare ett tillfälle kommer att finnas i oktober, då jag, en duktig konstnär och ytterligare ett par författare kommer att ordna ett trevligt arrangemang någonstans i Göteborg där ni kan se på konst, höra oss läsa ur våra böcker, bläddra i dem, umgås och förstås köpa signerade böcker om ni vill. Jag återkommer när vi har satt datum och lokal.

Så, det har varit en lång resa hit, men snart, mycket snart, kan ni som vill läsa Ursus, dit rättvisan inte når. Jag är mycket nyfiken på vad ni kommer att tycka om den!

Inte jättar men väl jämlikar

"If I have seen further it is by standing on the shoulders of giants."

Detta ödmjuka uttryck tillskrivs ofta Isaac Newton men lär ha myntats ännu tidigare av den franske filosofen Bernard of Chartres.

I vilket fall som helst så tycker jag om frasen, men känner att jag inte står så mycket på jättars axlar som jag bärs fram av välvilliga jämlikar.



På mina föreläsningar om att göra det vi vill istället för det vi bara hinner, så nämner jag att det enklaste sättet att göra mer av det du vill är att byta de tråkiga  och svåra arbetsuppgifterna med någon som tycker att samma uppgifter är roliga och lätta. Att hjälpa varandra med andra ord.

Ibland är det först när livet tar emot som vi förstår hur mycket hjälp det finns att få, hur många som gärna bär fram oss en bit i livet när vi själva har svårt att gå.

Är det för att de är starka och den som ber om hjälp är svag? Nej, faktiskt inte. Som jag skrev om i Behovet att vara behövd, mår vi bra inte bara av att bli hjälpta utan också av att hjälpa.

Det har föreningen: The mission continues tagit fasta på. Många som har varit soldater känner desperation och meningslöshet när de kommer tillbaka till ett "vanligt" liv. När det deltar i The mission continues' olika aktiviteter (till exempel att bygga upp städer efter naturkatastrofer) får de tillbaka känslan av att göra nytta, att vara del av något som är större än de själva.

Jag har kanske inte stått på jättars axlar, men jag och många, många fler, bärs fram av våra jämlikar då och då.

Och i bästa fall får vi också vara med om att bära fram andra.