Inte jättar men väl jämlikar

"If I have seen further it is by standing on the shoulders of giants."

Detta ödmjuka uttryck tillskrivs ofta Isaac Newton men lär ha myntats ännu tidigare av den franske filosofen Bernard of Chartres.

I vilket fall som helst så tycker jag om frasen, men känner att jag inte står så mycket på jättars axlar som jag bärs fram av välvilliga jämlikar.



På mina föreläsningar om att göra det vi vill istället för det vi bara hinner, så nämner jag att det enklaste sättet att göra mer av det du vill är att byta de tråkiga  och svåra arbetsuppgifterna med någon som tycker att samma uppgifter är roliga och lätta. Att hjälpa varandra med andra ord.

Ibland är det först när livet tar emot som vi förstår hur mycket hjälp det finns att få, hur många som gärna bär fram oss en bit i livet när vi själva har svårt att gå.

Är det för att de är starka och den som ber om hjälp är svag? Nej, faktiskt inte. Som jag skrev om i Behovet att vara behövd, mår vi bra inte bara av att bli hjälpta utan också av att hjälpa.

Det har föreningen: The mission continues tagit fasta på. Många som har varit soldater känner desperation och meningslöshet när de kommer tillbaka till ett "vanligt" liv. När det deltar i The mission continues' olika aktiviteter (till exempel att bygga upp städer efter naturkatastrofer) får de tillbaka känslan av att göra nytta, att vara del av något som är större än de själva.

Jag har kanske inte stått på jättars axlar, men jag och många, många fler, bärs fram av våra jämlikar då och då.

Och i bästa fall får vi också vara med om att bära fram andra.