1/11/17

Therapeutic Reading: For helping you embrace life

In the last blog post I wrote about what novels to read to when you are "wishing you had a Valentine"

In this third blog post about therapeutic reading, we will look at what to read to "embrace life".

The bibliotherapists Ella Berthoud and Susan Elderkind prescribe:

Jitterbug perfume by Tom Robbins.

This is considered a cult classic where the past and the present collide when the characters discover the unexpected path to life-everlasting.





Another way to embrace life is to discover that what you already have is something to be truly grateful for,and that it should not be taken for granted.
For this I prescribe my latest novel: Qui sine peccato est, where Leyah finds herself in a situation where nothing can be taken for granted anymore.

Extract from Qui sine peccato est:

Insikterna är inte bara fysiska. Vi lever verkligen. Jag menar inte bara att fyra av oss än så länge har överlevt. Jag menar att vi verkligen lever. Ett avskalat, basalt och naturligt liv. Ett liv där vi gläds över småsaker som vi i våra vanliga liv tar för givet. Att ha en hink vatten att tvätta sig i. En säng och ett täcke. Mat, ibland god mat, och när vi berättar att vi tycker om den går det, trots masken, att se på kocken att han blir stolt. Jag gläds över att ha fått låna en t-shirt som är mjuk mot min härdade kropp. När vi lever våra dagar på bara några kvadratmeter blir glädjen desto större när vi får komma ut ur våra celler. För att äta, för att tömma latrinhinken. Jag gläds över utsikten från vår lilla glugg. Gräs, berg i fjärran, ett böljande landskap precis utanför. Det som jag vanligen skulle ha tittat på i ett par sekunder och kanske kallat vackert innan jag gick vidare kan jag nu betrakta i timmar. Varje blad och blomma har en skönhet som jag till fullo kan uppskatta. Även om vi medfångar blir irriterade på varandra finns också en närhet som inte kan beskrivas och som ingen annan kommer att kunna förstå. Holyany och jag har pratat om döden och hon har funnit ro i tanken att hon är redo för den. Vi har berättat för varandra hur vi vill att våra begravningsakter ska gå till så att om en av oss överlever men inte den andra så kan vi se till att avslutet blir som vi har tänkt oss. Även om vi inte kommer att kunna styra över själva dödsögonblicket. Men vem kan väl det? Döden kommer när den kommer och den skrämmer oss inte längre.

No comments:

Post a Comment