Mätbar tid och upplevd tid

För någon vecka sedan satt jag på jobbet för att tidrapportera min frånvaro under den tid vi hade varit på sjukhus med vår son som jag skrev om i inlägget Nothing else matters.
Jag kollade mina anteckningar flera gånger. Kunde det stämma att jag bara hade varit borta några dagar? Det kändes som om jag hade levt i en egen bubbla i flera veckor eller till och med år.

Vi har hittat sätt att mäta tiden och vi delar in den i sekunder, minuter, timmar, dagar och år. Vi har till och med kommit på att vi behöver lägga till en dag var fjärde år för att få det hela att stämma. Däremot har vi nog inte riktigt förstått det här med tid. Hur den påverkar oss, hur vi upplever den.

Tiden går, vare sig vi vill eller inte. Men vi kan påverka hur vi upplever den.
Vi kan göra och uppleva storartade saker på kort tid när vi gör sådant vi verkligen vill göra.
Vi kan själva välja om vi vill leva med lögnen "jag har inte tid" eller leva enligt det lika sanna eller osanna påståendet: "Jag har aldrig haft så mycket tid som nu" som Bodil Jönsson skriver i sin utmärka bok Tio tankar om tid.

Vi mäter tid för att kunna få en vardag som passar ihop med andra människor, så att vi kan träffas en viss tid, gå till skolan eller jobbet samtidigt som våra klasskamrater eller kollegor. Men hur vi upplever tid har inte med linjaritet eller mätbarhet att göra. Hur du upplever tiden och vad du väljer att göra med den är helt upp till dig.

I morgon kommer jag att prata om detta på en lunchföreläsning på Sigma Kudos. Jag ser fram emot att höra deltagarnas egna berättelser och åsikter om det här med tid. Ett begrepp vi är så duktiga på att mäta men har svårt att riktigt förstå...