Hans händer började skälva...

... när han såg att det var ett kuvert med hans namn och adress på, skrivna för hand. Det fanns ingen avsändare. Han öppnade det snabbt med en bordskniv och höll det en bit ifrån sig som om det skulle vara mindre farligt på det viset.
Vi vet vad du gjorde.
Några månader i fängelse är inte tillräckligt.
Vi kommer att se till att du aldrig gör det igen.
Öga för öga tand för tand.
Järnkorset
 Längst ned stod det att han kunde se på baksidan vad som hände med dem som gav sig på Sveriges kvinnor och barn. Naturligtvis visste han att han inte borde titta. Men på samma sätt som han ville hoppa när han stod högt upp, kände han nu en vilja att titta. Han ville, ville inte, titta. Han vände långsamt på pappret.



Så börjar texten som kommer att finnas på baksidan av min bok Ursus. Den text som ska ge potentiella läsare en känsla för vad boken handlar om och förhoppningsvis fånga deras intresse.
På baksidan kommer också följande att stå:

"En organisation som tar lagen i egna händer med förödande konsekvenser.
Några vänner som gör detsamma för att hjälpa de som inte får hjälp någon annanstans.
Ursus - dit rättvisan inte når är en roman där öden och händelser vävs samman medan spänningen obönhörligen stiger samtidigt som det allra viktigaste i livet - vänskap och kärlek - lyser starkt i varje kapitel.

Ursus - dit rättvisan inte når är Annika Rosendahls andra roman. Om hennes roman Jenny, Jenny skrev Amelia:
"Jenny, Jenny är en hyllad debut som alla borde känna till" och "Gripande, med hög igenkänningsfaktor"

För fler recensioner och mer information, titta in på annikaslol.blogspot.com"

Jag hoppas att denna text väcker både er och nya läsares nyfikenhet!

Glad midsommar!

Glad midsommar önskar jag alla mina läsare och lyssnare!
Själv ska jag fira midsommar med släkt och vänner i vackra omgivningar och hoppas att er midsommar, hur ni än väljer att fira den, blir underbar!

Jag får en del frågor om Ursus, när kommer den ut, vad händer? Ni som är intresserade kan ta en titt på Nästa skrivprojekt som jag just har uppdaterat.

Mätbar tid och upplevd tid

För någon vecka sedan satt jag på jobbet för att tidrapportera min frånvaro under den tid vi hade varit på sjukhus med vår son som jag skrev om i inlägget Nothing else matters.
Jag kollade mina anteckningar flera gånger. Kunde det stämma att jag bara hade varit borta några dagar? Det kändes som om jag hade levt i en egen bubbla i flera veckor eller till och med år.

Vi har hittat sätt att mäta tiden och vi delar in den i sekunder, minuter, timmar, dagar och år. Vi har till och med kommit på att vi behöver lägga till en dag var fjärde år för att få det hela att stämma. Däremot har vi nog inte riktigt förstått det här med tid. Hur den påverkar oss, hur vi upplever den.

Tiden går, vare sig vi vill eller inte. Men vi kan påverka hur vi upplever den.
Vi kan göra och uppleva storartade saker på kort tid när vi gör sådant vi verkligen vill göra.
Vi kan själva välja om vi vill leva med lögnen "jag har inte tid" eller leva enligt det lika sanna eller osanna påståendet: "Jag har aldrig haft så mycket tid som nu" som Bodil Jönsson skriver i sin utmärka bok Tio tankar om tid.

Vi mäter tid för att kunna få en vardag som passar ihop med andra människor, så att vi kan träffas en viss tid, gå till skolan eller jobbet samtidigt som våra klasskamrater eller kollegor. Men hur vi upplever tid har inte med linjaritet eller mätbarhet att göra. Hur du upplever tiden och vad du väljer att göra med den är helt upp till dig.

I morgon kommer jag att prata om detta på en lunchföreläsning på Sigma Kudos. Jag ser fram emot att höra deltagarnas egna berättelser och åsikter om det här med tid. Ett begrepp vi är så duktiga på att mäta men har svårt att riktigt förstå...

Nothing else matters

Jag hade tänkt skriva ett helt annat blogginlägg den här veckan. Men sedan kom livet och påminde mig om om det jag redan visste. Att om jag och mina nära och kära inte är friska och glada är allt annat oviktigt. Eller som Metallica sjunger: Nothing else matters.

När mina barn var små var jag orolig att de skulle dö i plötsligt spädbarnsdöd. Jag råkade ibland väcka dem när jag lutade mig nära, nära för att kunna se och höra att de verkligen andades.
När de sedan blev några år gamla, lite större, lite starkare, inbillade jag mig på något fånigt sätt att faran var över. Att det värsta som skulle kunna drabba dem nu var förkylningar och kräksjukor. Nu var de ju stora.

Inte för att jag inte visste. Jag har ju själv skrivit om det i inlägget Liv och Död. Men för varje år som går invaggas jag i någon slags tro att jag och min underbara familj kommer att vara förskonade från hemska sjukdomar.

Den här veckan blev jag brutalt ryckt ur den lugnande vaggan när min äldste son åkte med ambulans till sjukhuset med underliga symptom. De senaste dagarna har varit en känslomässig bergochdalbana som, tack och lov, slutade med en lyckad inbromsning. Åkomman må vara obehaglig men är ofarlig och kommer troligen att helt enkelt växa bort.

Jag blev påmind om att det enda som är riktigt viktigt, det är att jag och mina närmaste har hälsan och mår bra.

Nothing else matters.

Ursus blir bok på Idus!

Ni som har följt "nästa skrivprojekt" vet att vägen har varit lång, men nu sitter jag här med ett påskrivet avtal i ena handen och ett glas champagne i den andra. Dags att fira!

Jag ser fram emot att arbeta med förlaget tills mitt manus blir en så bra bok som möjligt. Sedan kan jag äntligen erbjuda er en möjlighet att läsa den berättelse som jag arbetat med så länge!

För ett par veckor sedan blev jag intervjuad av några gymnasieelever om hur det är att vara "kreatör". De frågade om det var svårt att skriva.

Nej, sa jag. Det är inte svårt. Att få in berättelser i huvudet och skriva ner dem är lätt. Att hitta förlag och därefter få läsare att hitta det vi ger ut är desto svårare.

Men nu när jag sitter här med ett avtal och läser titeln på det här inlägget känns det som om det kanske var det här som var meningen.

Ursus blir bok på Idus.
Ursus och Idus.

Något som låter så bra ihop kan ju inte bli annat än jättebra eller hur?

Som grädde på moset har jag fått ett nytt spännande projekt att leda på jobbet så för mig är det just nu lätt att sjunga med i den här gamla låten av Timbuk3: The future's so bright I gotta wear shades

Är det manligt att äta kött?

Jag fick mitt första jobb i Nederländerna. Eftersom jag ännu inte hade någon lägenhet där, bodde jag hos en kollega medan jag letade eget boende.
Han var vegetarian och arbetskamraterna drev ofta med honom och sa att han var så smal och blek för att han inte åt kött.

Nu vet vi allihop att vårt myckna köttätande är dåligt både för oss själva och miljön vi lever i.

Det var inte så länge sedan som vi pratade om söndagsstek. Nu äter många kött dagligen och tycker inte att de blir mätta om det inte får en stor köttbit till lunch.*

Det finns många exempel på vad den här överkonsumtionen av kött leder till:

Dagens amerikaner har enligt uppgift ett par kilo (!) osmält kött i tarmarna när de dör - kroppen hinner inte ta hand om och bryta ned den stora mängden kött så det blir helt enkelt liggande i tarmarna.

Köttindustrin står för mer utsläpp av växthusgaser än hela transportsektorn.

Den industrialiserade djurhållningen är oetisk och trubbar av de som jobbar med djuren som filmen Världens älskade kött beskriver på ett bra sätt.**

Men jag tänker inte dra upp fler exempel. För mig räcker det som Anders Haglund sa på seminariet Optimal hälsa (kolla gärna in denna video från seminariet även om det inte inkluderar just nedan citat):

När vi växer och utvecklas som mest, det vill säga under vårt första levnadsår, så är den bästa mat vi kan äta  bröstmjölk. Bröstmjölk innehåller 1-2% protein. Varför skulle vi någonsin behöva äta mer protein än så?

Låt dig inte luras att tro att du behöver äta mycket kött för att bli "stor och stark". För handen på hjärtat - hur många av er skulle klara av att brotta ner en växtätande gorilla?

* Svensken äter i snitt 85 kilo kött per person och år - 25 kilo mer än för 30 år sedan.

** Om ni vill äta kött, se till att veta var det kommer ifrån och hur djuren hade det medan de levde och hur de hanterades när de dödades. Dina val gör skillnad!

Konsten att koka en groda

Hur kokar man en groda?
Man kan inte stoppa den i kokande vatten - då hoppar den ut direkt. Tricket är att stoppa i den i kallt vatten och sedan långsamt öka värmen.

Photo by Frank Winkler

Ni förstår säkert att jag inte förordar att någon ska koka grodor. Men jag tycker att det är en bra metafor för vad som händer när vi låter små saker passera, för att sedan bli förvånade när vattnet har blivit skållhett.

Det är lätt att reagera och förfasa sig när det kokar för fullt. När nynazister marcherar på gatan, när män med lasersikte skjuter prick på människor som ser annorlunda ut än de själva, när moskéer bränns ned.

Men reagerar vi tillräckligt snabbt när vattnet bara värms upp lite grann? När kommentarerna är oskyldiga och kanske lite komiska?

"Judar är duktiga på att placera pengar."

"Araber kan det här med att köpslå."

Eller som jag har sett på ett par dekaler nyligen (antagligen som reaktion på Uppdrag Gransknings reportage om Åkeribranchen): "Föraren av det här fordonet betalar skatt i Sverige!"

Inget allvarligt. Men vattnet blir lite, lite varmare. Så lite att vi inte tänker på det. Så lite att vi börjar tycka att nästa nivå av kommentarer är okej.

"Vi behöver ställa krav på att invandrarna lär sig svenska." 

"Det är inte de som är blonda och blåögda som gömmer de papperslösa"

"Massinvandringen hotar vår välfärd."  

Några grader till. Tillräckligt för att det ska kännas obehagligt, men inte tillräckligt för att reagera. Plötsligt blir det okej att säga saker som:

"Hur mycket invandring tål Sverige?"

"Du, innan du går på tunnelbanetåget vill jag se ditt leg."

"Invandrare som begår våldsbrott ska tamejfan utvisas!" 

 Plötsligt sjuder vattnet. Grodan mår dåligt och vi som ser dess ångest gör det också.

När det börjar koka reagerar vi ofta. Grodan försöker hoppa ut, vi kanske är tillräckligt många för att ta bort kastrullen från plattan, tillräckligt många för att undvika en katastrof.

Men vi behöver inte vänta så länge. Vi kan alla se till att temperaturen inte vrids upp överhuvudtaget.

Vi kan tänka efter ordentligt, tänka på vad vi säger, hur vi uttrycker oss.

Vi kan lyssna på andra och lära oss när vi behöver säga ifrån och inte bara rycka på axlarna.

Tillsammans kan vi se till att varje individ får leva i en skön och behaglig temperatur, tillsammans med andra glada grodor.