Nothing else matters

Jag hade tänkt skriva ett helt annat blogginlägg den här veckan. Men sedan kom livet och påminde mig om om det jag redan visste. Att om jag och mina nära och kära inte är friska och glada är allt annat oviktigt. Eller som Metallica sjunger: Nothing else matters.

När mina barn var små var jag orolig att de skulle dö i plötsligt spädbarnsdöd. Jag råkade ibland väcka dem när jag lutade mig nära, nära för att kunna se och höra att de verkligen andades.
När de sedan blev några år gamla, lite större, lite starkare, inbillade jag mig på något fånigt sätt att faran var över. Att det värsta som skulle kunna drabba dem nu var förkylningar och kräksjukor. Nu var de ju stora.

Inte för att jag inte visste. Jag har ju själv skrivit om det i inlägget Liv och Död. Men för varje år som går invaggas jag i någon slags tro att jag och min underbara familj kommer att vara förskonade från hemska sjukdomar.

Den här veckan blev jag brutalt ryckt ur den lugnande vaggan när min äldste son åkte med ambulans till sjukhuset med underliga symptom. De senaste dagarna har varit en känslomässig bergochdalbana som, tack och lov, slutade med en lyckad inbromsning. Åkomman må vara obehaglig men är ofarlig och kommer troligen att helt enkelt växa bort.

Jag blev påmind om att det enda som är riktigt viktigt, det är att jag och mina närmaste har hälsan och mår bra.

Nothing else matters.

Ursus blir bok på Idus!

Ni som har följt "nästa skrivprojekt" vet att vägen har varit lång, men nu sitter jag här med ett påskrivet avtal i ena handen och ett glas champagne i den andra. Dags att fira!

Jag ser fram emot att arbeta med förlaget tills mitt manus blir en så bra bok som möjligt. Sedan kan jag äntligen erbjuda er en möjlighet att läsa den berättelse som jag arbetat med så länge!

För ett par veckor sedan blev jag intervjuad av några gymnasieelever om hur det är att vara "kreatör". De frågade om det var svårt att skriva.

Nej, sa jag. Det är inte svårt. Att få in berättelser i huvudet och skriva ner dem är lätt. Att hitta förlag och därefter få läsare att hitta det vi ger ut är desto svårare.

Men nu när jag sitter här med ett avtal och läser titeln på det här inlägget känns det som om det kanske var det här som var meningen.

Ursus blir bok på Idus.
Ursus och Idus.

Något som låter så bra ihop kan ju inte bli annat än jättebra eller hur?

Som grädde på moset har jag fått ett nytt spännande projekt att leda på jobbet så för mig är det just nu lätt att sjunga med i den här gamla låten av Timbuk3: The future's so bright I gotta wear shades

Är det manligt att äta kött?

Jag fick mitt första jobb i Nederländerna. Eftersom jag ännu inte hade någon lägenhet där, bodde jag hos en kollega medan jag letade eget boende.
Han var vegetarian och arbetskamraterna drev ofta med honom och sa att han var så smal och blek för att han inte åt kött.

Nu vet vi allihop att vårt myckna köttätande är dåligt både för oss själva och miljön vi lever i.

Det var inte så länge sedan som vi pratade om söndagsstek. Nu äter många kött dagligen och tycker inte att de blir mätta om det inte får en stor köttbit till lunch.*

Det finns många exempel på vad den här överkonsumtionen av kött leder till:

Dagens amerikaner har enligt uppgift ett par kilo (!) osmält kött i tarmarna när de dör - kroppen hinner inte ta hand om och bryta ned den stora mängden kött så det blir helt enkelt liggande i tarmarna.

Köttindustrin står för mer utsläpp av växthusgaser än hela transportsektorn.

Den industrialiserade djurhållningen är oetisk och trubbar av de som jobbar med djuren som filmen Världens älskade kött beskriver på ett bra sätt.**

Men jag tänker inte dra upp fler exempel. För mig räcker det som Anders Haglund sa på seminariet Optimal hälsa (kolla gärna in denna video från seminariet även om det inte inkluderar just nedan citat):

När vi växer och utvecklas som mest, det vill säga under vårt första levnadsår, så är den bästa mat vi kan äta  bröstmjölk. Bröstmjölk innehåller 1-2% protein. Varför skulle vi någonsin behöva äta mer protein än så?

Låt dig inte luras att tro att du behöver äta mycket kött för att bli "stor och stark". För handen på hjärtat - hur många av er skulle klara av att brotta ner en växtätande gorilla?

* Svensken äter i snitt 85 kilo kött per person och år - 25 kilo mer än för 30 år sedan.

** Om ni vill äta kött, se till att veta var det kommer ifrån och hur djuren hade det medan de levde och hur de hanterades när de dödades. Dina val gör skillnad!

Konsten att koka en groda

Hur kokar man en groda?
Man kan inte stoppa den i kokande vatten - då hoppar den ut direkt. Tricket är att stoppa i den i kallt vatten och sedan långsamt öka värmen.

Photo by Frank Winkler

Ni förstår säkert att jag inte förordar att någon ska koka grodor. Men jag tycker att det är en bra metafor för vad som händer när vi låter små saker passera, för att sedan bli förvånade när vattnet har blivit skållhett.

Det är lätt att reagera och förfasa sig när det kokar för fullt. När nynazister marcherar på gatan, när män med lasersikte skjuter prick på människor som ser annorlunda ut än de själva, när moskéer bränns ned.

Men reagerar vi tillräckligt snabbt när vattnet bara värms upp lite grann? När kommentarerna är oskyldiga och kanske lite komiska?

"Judar är duktiga på att placera pengar."

"Araber kan det här med att köpslå."

Eller som jag har sett på ett par dekaler nyligen (antagligen som reaktion på Uppdrag Gransknings reportage om Åkeribranchen): "Föraren av det här fordonet betalar skatt i Sverige!"

Inget allvarligt. Men vattnet blir lite, lite varmare. Så lite att vi inte tänker på det. Så lite att vi börjar tycka att nästa nivå av kommentarer är okej.

"Vi behöver ställa krav på att invandrarna lär sig svenska." 

"Det är inte de som är blonda och blåögda som gömmer de papperslösa"

"Massinvandringen hotar vår välfärd."  

Några grader till. Tillräckligt för att det ska kännas obehagligt, men inte tillräckligt för att reagera. Plötsligt blir det okej att säga saker som:

"Hur mycket invandring tål Sverige?"

"Du, innan du går på tunnelbanetåget vill jag se ditt leg."

"Invandrare som begår våldsbrott ska tamejfan utvisas!" 

 Plötsligt sjuder vattnet. Grodan mår dåligt och vi som ser dess ångest gör det också.

När det börjar koka reagerar vi ofta. Grodan försöker hoppa ut, vi kanske är tillräckligt många för att ta bort kastrullen från plattan, tillräckligt många för att undvika en katastrof.

Men vi behöver inte vänta så länge. Vi kan alla se till att temperaturen inte vrids upp överhuvudtaget.

Vi kan tänka efter ordentligt, tänka på vad vi säger, hur vi uttrycker oss.

Vi kan lyssna på andra och lära oss när vi behöver säga ifrån och inte bara rycka på axlarna.

Tillsammans kan vi se till att varje individ får leva i en skön och behaglig temperatur, tillsammans med andra glada grodor.

Hund i snor

Jag var nyligen i Danmark och blev glad när jag såg hur väl integrerade hundar är i vårt grannland.
Här i Sverige blir hundar och hundägare isolerade. Vi får hålla oss på Brukshundklubbens gräsytor, i utställningsringar och på agilitytävlingar, men gud förbjude att vi tar med våra hundar när vi gör andra aktiviteter, till exempel går på Liseberg eller hälsar på vänner som inte har hund.

På Legoland gick många familjer tillsammans med sin hund. När vi besökte Seaworld i Florida för ett par år sedan såg vi att de erbjöd hundpassning under tiden som man besökte parken. I många länder ses hunden som en naturlig del av familjen och samhället, inte någon farlig/smutsig/allergiframkallande hobby som man får ägna sig åt vid sidan av övriga livet.

Innan vi åkte till Danmark besökte vi Rörtången (en badplats vid havet på västkusten). En blå skylt förkunnade att hundar inte var tillåtna på badplatsen.

Jag förstår att ingen vill ha hundbajs på en badplats. Jag förstår också att vissa tycker att det är otrevligt med lösspringande hundar som springer fram till dem. Men det finns också människor som skräpar ner något alldeles bedrövligt och som beter sig otrevligt mot andra. Ska vi lösa det genom att förbjuda människor på badplatserna?

Jag  föredrar skylten som stod vid den underbara sandstranden som vi besökte i Danmark.

Förutom att det låter äckelroligt för en svensk så tycker jag det är så mycket bättre att beskriva vad man vill ha istället för att hålla på med kollektiva bestraffningar och förbud.

När jag bodde i Nederländerna gick jag ofta med mina hundar i Kijkduin (en sandstrand i närheten av Den Haag).  Skyltar beskrev att hundar skulle vara kopplade under badsäsong. Till min förvåning var det bara jag som följde regeln. Så gott som alla andra hundar sprang omkring lösa. I "Happy corner of Europe", som en amerikan kallade Nederländerna, ses regler på sin höjd som förslag.

Så hellre hund i snor än helt och hållet förbjudna och - framför allt - hellre sunt förnuft än blint följande av regler.

Vov, vov

Bra lösningar behöver inte kosta mer!

För många år sedan satt jag på jobbet när det kom in ett par män från en firma och bytte ljusrören i taket.
"Det ljusröret är inte trasigt", meddelade jag, när jag såg att de plockade ner även ett fungerande ljusrör.

"Det spelar ingen roll, det är billigare att byta ut alla ljusrör på en gång än att vi kommer hit varje gång det går sönder ett ljusrör."

Jag förstod den ekonomiska kalkylen, men det kändes helt fel att ljusrör som fungerade skulle slängas för att det var så dyrt att låta firman byta ut dem. Detta är bara ett exempel på hur storskalighet kan få knasiga konsekvenser.

Därför blir jag glad när jag hör om motsatsen. När olika problem löses på ett bra och roligt sätt utan att det för den skull blir dyrare. Ett sådant exempel hörde jag om på radion för någon vecka sedan:

Det var på våren 2012 som det stod klart för Bostadsbolagets kvartersvärd Christer Jacobsson att flera av trappuppgångarna i hans område var så nötta och solkiga att något måste göras. 

-Av en händelse pratade jag med Fanny Nylund som var nyinflyttad i en av uppgångarna på Landalabergen, säger Christer Jacobsson. 

Det samtalet ledde till att renoveringen av trappuppgångarna gjordes tillsammans med konstelever och hyresgäster. Resultatet blev betydligt trevligare än en standardrenovering men den extra kostnaden var obetydlig. Mer info hittar du här.



Jag är övertygad om att de boende uppskattar byggnaden mer och att fler kommer att göra det de kan för att det ska förbli fint och "oklottrat".

Har du exempel på absurda konsekvenser av storskaliga ekonomiska beslut?
Har du exempel på när bra lösningar har hittats inom de ekonomiska ramarna?

Skriv gärna en kommentar!

Två fel gör inte ett rätt

Tänk er Anders, en kille som äter vegetariskt och sopsorterar för djurens och miljöns skull. Han bor och arbetar så att han behöver en bil att lita på som tar sig fram i många olika sorters terräng. En morgon när han går till parkeringsplatsen för att köra iväg i sin nyss avbetalade SUV ser han att däcken är sönderskurna av personer som kallar honom miljöbov.
Vi kan också tänka oss Greta, en dam i åttioårsåldern som fick en pälskappa av sin man för flera decennier sedan, när livet och samhället var annorlunda. En eftermiddag när hon är ute och går springer det fram några tjejer som sprayar med målarfärg på hennes kappa och ropar "Djurplågare!" åt henne när de springer iväg.

Visst kan vi alla tycka att andra gör fel ibland. Men två fel gör inte ett rätt.

Själv tror jag inte på elitism, att döma andra. Att säga att "jag har rätt och du har fel och därför får jag straffa dig".



Förutom att jag anser att det är oförsvarligt att bete sig illa mot andra så tror jag också att det är kontraproduktivt. Att fördöma skapar bara mer motstånd. Jag är till exempel övertygad om att världen mår bättre om många äter vegetariskt då och då än om några få äter veganskt hela tiden (samtidigt som de fördömer de som inte gör det).

Det finns naturligtvis djurrättsorganisationer som inte gör dessa felsteg, som förstår att det inte bara är vad  de gör utan också hur de gör det som gör skillnad.
Som Forska utan Djurförsök som jobbar med att få mer vetenskaplig forskning till gagn för oss alla.
Som Animals for Asia som samarbetar med myndigheter och allmänhet istället för att peka finger och skälla. Som Svenska Rovdjursföreningen som vinnlägger sig om att hålla en sansad och respektfull ton även om deras debattmotståndare inte alltid gör detsamma.

Så jag väljer att stödja de djurrättsorganisationer som respekterar alla djur - inklusive djuret människan.