20131017

Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about -

 - Be kind.

Detta inlägg finns numera ockå som video.

Detta fina visdomsord tänkte jag på när jag och min man dagen efter en härlig middag och hotellnatt gick för att äta av frukostbuffén. Den var urplockad. Vi valde frukost av det lilla som fanns och tänkte att det nog skulle bli påfyllt snart. En dam rörde sig mellan buffén och köket och fyllde på lite här och där men det mesta saknades ändå. Hon var stressad och såg inte vare sig på oss eller de andra gästerna.

Några av de andra gästerna blev mycket upprörda och klagade högljutt och länge. Damen som arbetade kom till slut och bad om ursäkt. Hon hade andan i halsen och förklarade att det hade blivit väldigt fel just den här morgonen och att hon fick arbeta själv för att någon annan inte hade kunnat komma. Hon fick inte mycket förståelse från de klagande gästerna så hennes ursäkt föll platt till marken utan att accepteras.

Lite senare, när vi skulle checka ut, hörde vi upprörda röster en bit bort. Damen som hade jobbat med frukostbuffén förklarade för hotellets ägare att några gäster vägrade betala fullt pris. Vi hörde inte alla ord men vi hörde att chefen blev arg och att damen blev mer och mer förtvivlad. Till slut brast det för henne och hon ropade:
"Martins pappa har fått stroke, allt är en röra hemma!"
Damen utkämpade en strid som vi andra inte visste något om. Det kändes helt rätt att jag och min man inte hade klagat på henne,vi hade sett från början att något inte stod rätt till.

En bra chef, i mina ögon, hade i det här läget sagt något i still med:

"Åk hem och ta hand om din familj. Vi sköter det här."

Istället sa hon: "Men varför sa du inte till Anders att komma hit och hjälpa till?" 
Sedan lämnade hon den förtvivlade damen och gick för att ta betalt av oss.

Vad sägs om att komplettera uttrycket:



Med:

When you know someone is fighting a battle, offer a helping hand.

Nästa gång kan det vara du som behöver den hjälpande handen.

20131010

Jag önskar vi kunde göra idag det vi gjorde igår

Detta sa min yngste son när jag väckte honom dagen efter att vi hade varit på arrangemanget Live and Let Live.

Det kanske inte var så konstigt att han gillade det. Han fick göra en egen mojan, vann ett pris i lotteriet och fick äta chips. Fast det var en måndagkväll.

Jag äter inte chips men tyckte mycket om kvällen ändå.
Just det här med att blanda litteratur, konst och musik gav mersmak. Vi hade också turen att få en mycket blandad publik. Den bestod av kvinnor och män av olika nationalieteter från 7 till 70 år.

Det här med att blanda åldrar är extra roligt att göra här i Sverige eftersom vi är relativt åldersegregerade jämfört med till exempel Nederländerna där det är mycket vanligare att umgås över generationsgränserna.

Jag minns en diskussion jag hade när jag var på en fest på Chalmers. Jag sa att jag inte förstod meningen med åldersgränser efter arton år. Om man nu är myndig och får dricka alkohol på restaurang, varför då bli stoppad på olika klubbar? Varför ha till exempel tjugofemårsgräns?

Personen jag pratade med sa att det väl inte var så konstigt. Det var trots allt stor skillnad på artonåringar och tjugofemåringar.

Visst, må så vara. Men det är väl ingen anledning att sätta hinder för att umgås? Det kanske är just olikheterna som är intressanta? Det kanske är de som gör att samtalen får ett djup och att nya idéer föds?

Just därför var det roligt att ha så många olika deltagare på Live and let Live. Det blev en trevlig kväll där deltagarna hade chansen att inspireras av högläsning, konst, musik och Heike Thiedes "Mystiska djur".



Ovan bild inspirerade Sebastian att skriva en berättelse som vi härmed delar med oss av till er alla:


Jag hoppas att ni alla inspireras av våra olikheter och låter er egna kreativitet flöda!

20131003

Är du kreativ?

Vad är en kreativ person för dig?
Kanske en konstnär? En kompositör?

Ofta används uttrycket kreativ om just konstnärer, men uttrycket har utvidgats på senare tid som forskning.se skriver om. De skriver att:
Man skulle kunna säga att kreativitet handlar om en förmåga att se ovanliga samband, att lämna gamla hjulspår och hitta nya lösningar.
Vilket stämmer väldigt bra med vad ingenjörer som jag själv sysslar med, ett yrke som ofta ses som något slags motpol till konstnärer.

Och hur är det med de som ser verkligheten helt annorlunda? De med psykologiska sjukdomssymptom som skapar egna världar? Enligt samma artikel är det också en sorts kreativitet:
En slags kreativitet är att ha så kallat "divergent tänkande" man har ett stort idéflöde, rikt på associationer. Sådana personligheter är ofta framgångsrika i kreativa yrken eller kreativa hobbies, eller är allmänt kreativa (nyfikna och öppna). De här förmågorna har också visat sig finnas i stor utsträckning hos människor som lider av vissa psykiska sjukdomar som bipolär sjukdom eller schizofreni.
Så kanske vi alla är kreativa, om vi bara vågar vidga våra vyer på vad kreativitet är och tro på våra egna "tokiga" idéer!

Passa på att uttrycka din kreativitet på Live and let Live nu på måndag! Konstnären Heike Thiede kommer att visa mystiska bilder som alla som vill kan skriva berättelser om.

Vi som arrangerar Live and let Live ser fram emot att få läsa era tankar och berättelser!

20130926

"Tur att jag inte är en Mojan...

...för då hade jag behövt äta upp allt skräpet."

Detta konstaterade min yngste son när han och hans skolklass skulle städa runt skolan, på uppdrag av Håll Sverige Rent.

Mojaner? Ja, Mojaner. Larver som kan ändra form och som städar när vi inte ser det. Detta beskrivs i en barnbok men jag tror att många vuxna också tror att Mojanerna städar upp efter oss.

För hur kan det annars komma sig att så många spottar ut sitt tuggummi och bara låter det ligga på gatan? Tuggummi som fåglar kan få för sig att äta och sedan dö av.
Hur kan det komma sig att många hundägare plockar upp bajset efter sin hund men sedan lägger den fulla bajspåsen i diket?
Hur kan så många slänga plast, glas och metall där det inte alls hör hemma och där det kan skada både människor och andra djur?
Det verkar finnas en tro på att någon annan (kanske Mojaner?) städar upp.

I teorin är lösningen självklar. Om vi alla tar hand om vårt egna skräp så behöver problemet inte ens uppstå. Men även om det är självklart så funkar det inte. Det har ju inte gått så bra hittills, det där med att be var och en ta hand om sitt egna skräp.

Men om vi som är villiga att ta hand om vårt skräp också tar hand om lite av andras skräp kanske vi ändå kan få det rent och tryggt omkring oss?
När vi slänger vårt skräp i en papperskorg och ser att det ligger en plastpåse utanför kanske vi kan slänga den på en gång. Om vi plockar upp våra hundars bajs med en påse trädd över handen kanske vi kan plocka upp en äcklig fimp i samma rörelse.

Kanske räcker det inte att lämna varje plats lika fin som vi fann den. Kanske bör vi satsa på att:
Lämna varje plats finare än den var när vi kom dit.
Det kan vi antingen göra genom att städa upp själva eller genom att skapa fler Mojaner. Det senare kan ni göra i Barnhörnan på arrangemanget Live and let Live 7 oktober där ni också kan träffa författaren och illustratören till den populära barnboken: Mojaner - naturens hemliga städare.

Så ta med vänner och familj till Litteraturhuset så kan vi tillsammans se till att det är ännu finare när vi går därifrån än det är när vi kommer dit!




20130919

Det näst värsta svaret du kan få är ett nej

När jag var nitton år tågluffade jag från Sverige till Israel. Ensam. Kan låta konstigt för många, men jag har inget emot självvald ensamhet.

På båten från Brindisi till Cypern träffade jag Dallas, en herre i femtioårsåldern. Vi höll varandra sällskap under båtturen men reste sedan åt olika håll. När vi skildes åt frågade han om han fick en kram och sedan gav han mig ett råd:

"Never be afraid to ask. The worst answer you can get is a no. And if you don't ask, you can never get a yes."

Samma visdomsord sade en kollega många år senare, när vi var på affärslunch i USA. Han sa att han brukade be om att bli flyttad till business class på flyget även om han bara hade biljett till economy class. Han använde samma resonmenang. "Det värsta svaret jag kan få är ett nej, och någon gång kanske de uppgraderar mig bara för att jag frågar."

Jag tror dock inte att det värsta svaret är ett nej. Det är inte rädslan för ett nej som får många att aldrig fråga. Som får många att aldrig skicka ansökan till det där jobbet eller manuset till novelltävlingen. Det är rädslan att få ett nej följt av ett fördömande.



Dallas riskerade inte bara att jag skulle säga nej. Jag hade kunnat ge ett mycket värre svar:
"Nej, det är väl klart att du inte får din gamla snuskhummer!"
Min kollega riskerar inte bara ett nej, han riskerar också ett fördömande:
"Nej, det är väl klart att du inte får, vem tror du att du är? Tycker du att du är bättre än alla andra som bara betalat för economy class?" 
Jag är just  nu i marknadsföringsfasen av Ursus - dit rättvisan inte når. Jag kontaktar press och frågar om de vill skriva om min bok, jag kommer att kontakta bibliotek och affärer och fråga om de vill köpa in och sälja den, jag kommer att kontakta föreningar och fråga om de är intresserade av mina föredrag osv.

Jag har redan fått några av de bästa svaren. De har resulterat i några intervjuer, jag lägger upp dem under Pressröster i den takt de blir publicerade.

Antagligen kommer jag att få några av de näst-värsta svaren också. Nej tack svaren.

Och om jag får de värsta svaren - de fördömande svaren?
Då får jag väl lära mig att strunta i dem.


PS. Dallas fick förstås inget fördömande från mig. Han fick en kram. 

20130915

Miljöbeskrivningar, läsa högt och "Show don't Tell"

En LoL:are som  liksom jag jobbar med teknisk utveckling samtidigt som han skriver ställde följande fråga till mig:
Hur har du ändrat/utvecklat din stil och hantverksskicklighet mellan dina två böcker?
Det var inte förrän jag fick frågan som jag började fundera över om mitt skrivande har förändrats och kanske till och med förbättrats mellan mina två böcker. Efter en stunds funderande kom jag fram till följande:

Miljöbeskrivningar

Jag minns när jag träffade Florence Oppenheim (Jenny, Jennys förläggare) första gången. Hon sa att det var  få miljöbeskrivningar i mitt manus.
"Få?" sa jag. "Jag tror inte jag har en enda."

Även i verkliga livet är platser något som lätt går mig förbi. Hur det ser ut på ett ställe, hur jag hittar dit,vad platsen heter... det är inte viktigt för mig och därför glömmer jag. Däremot minns jag musik, människor, enstaka händelser, vackra saker...

Detta avspeglade sig också i de första versionerna av mitt första manus, men när jag skrev Ursus hade jag lärt mig detta och jag såg till att ha med miljöbeskrivningar från början.

Upprepningar

När jag och  mitt förlag jobbade med Jenny, Jenny diskuterade vi texten i detalj. Varje mening, kommatecken och ordval. Till min förvåning visade det sig att jag ofta upprepade vissa ord utan att jag märkte det. På ett annats förlags hemsida läste jag ett tips som jag numera använder och gärna delar med mig av:
Läs din egen text högt för dig själv. Då kommer du att höra vad som låter fel. 

Show, don't tell

Detta är ett standardtips som är bra att ha i huvudet för er som skriver. Det betyder att det är bättre att beskriva en människas karaktär genom att beskriva hur hon agerar, istället för att berätta hur hon är eller känner.

Jämför:

”Helvete Walker, jag sa åt dig att hålla Sussi utanför all det här! Hon får bara inte råka illa ut!”

Walker svarade inte. Han skämdes och var för upprörd för att kunna prata. (TELL)

Med

”Helvete Walker, jag sa åt dig att hålla Sussi utanför all det här! Hon får bara inte råka illa ut!”

Walker svarade inte. Hans käkar var så hårt spända att det inte gick att få ut några ord. (SHOW)

Berätta om ni märker skillnad!

Dessa tre lärdomar gör att jag fortare kommer fram till ett bra manus än förr. Vägen mellan första utkastet och den slutliga boken har helt enkelt blivit lite kortare.

Men huruvida jag har förändrat eller förbättrat min skrivstil på ett sätt som märks även i slutresultatet vet jag inte. Det kanske ni kan berätta för mig genom att läsa både Jenny, Jenny och Ursus - dit rättvisan inte når och berätta vad ni tycker!

Nu finns Ursus inte bara virtuellt utan även på riktigt och förlaget kommer att skicka ett stort antal exemplar till mig i veckan som kommer. Jag hoppas att ni vill köpa den, antingen på bokmässan där jag kommer att vara 29 september eller på arrangemanget Live and Let Live på Litteraturhuset i Göteborg 7 oktober. Eller när vi träffas.

För er som inte är i närheten av Göteborg går det alldeles utmärkt att köpa på nätet!

20130905

7 oktober

7 oktober...

7 oktober 3761 f.kr. skapades enligt judisk tradition Adam.
(Sedan tänkte Gud, som vi alla vet, "Äsch, bättre kan jag" och så skapade han Eva.)

7 oktober 1882 grundades förbundet Djurens rätt

7 oktober 1921 övervägde "State officials" i Texas att förbjuda Ku Klux Klans parader

och...

7 oktober 2013 arrangeras 




 för att:

  • Fira att boken Ursus-dit rättvisan inte når, likt Adam 3761 f.kr. nu är redo att möta världen, det vill säga detta är en härlig chans för mig att läsa för er som vill lyssna och erbjuda signerade exemplar för de som vill ha!
  • Tillsammans uppleva underbar konst som visar andra djurs skönhet och rätt att bara vara
  • Låta alla deltagande barn mysa i en barnhörna tillsammans med Mojaner - naturens magiska städare

Till skillnad från Ku Klux Klan bjuder vi med glädje alla att delta på en härlig kväll med litteratur, musik, konst och härligt umgänge.

Mer information kommer. Tills vidare ber jag er att boka just 7 oktober i kalendern för Live and Let Live, ett välkomnande arrangemang på Litteraturens hus i Göteborg!