Nattsvarta rubriker döljer mångfärgad verklighet

Spårvagnen skramlade vidare. Den ovanligt varma sensommaren vällde in när dörrarna öppnades. Smilla blåste en bubbla med sitt tuggummi. Hon brydde sig inte om att sitta, hon satt så mycket på dagarna ändå, nu när skolan hade börjat igen.
"Visst är det för jäkligt? Det går verkligen bara utför med den svenska skolan." Mannen som pratade satt på ett säte någon meter framför henne. Han läste debattsidan i en dagstidning. Sportbilagan använde han som en solfjäder men svetten pärlade ändå ner längs hans rödbrända ansikte.
"Först PISA undersökningen, där vi är sämre än, jag vet inte hur många andra länder. Vad är det frågan om?"
"Jag tycker att man ska vara försiktig med komparativa undersökningar." Det var först när mannen med tidningen vände sig om för att se på henne som Smilla insåg att hon hade tänkt högt.
"Alltså, jag menar... det kanske inte är vi som har blivit sämre. Det kan vara de andra länderna som har blivit bättre. Det behöver inte vara dåligt eller hur? Det kanske till och med är bra ur ett internationellt perspektiv om till exempel Estland får bättre resultat än vi?"
"Men det är ju inte bara den där undersökningen", invände damen som satt bredvid mannen med tidningen  "Det är ju så många lärare som bränner ut sig också. Med alla nerdragningar så behöver de ta hand om en massa sociala problem utöver att lära barnen att läsa och räkna."
"Min farmor har varit lärare. Hon tog också hand om barn från familjer med problem."
"Ja, men, ja men...", den svettiga mannen verkade bli upprörd och Smilla funderade på att gå av redan på nästa hållplats även om hon då skulle få gå extra långt hem.
"...om man ser på eleverna som börjar på de tekniska universiteten - deras matematikkunskaper är ju bedrövliga! De kan knappt räkna så lärarna behöver ändra hela kursplanen!"
En man med kort och busigt hår som stått en bit bort kom och ställde sig bredvid Smilla.
"Visst ändrar vi kursplanen. Men det vore konstigt om vi kunde köra samma kursplan år efter år, vore det inte? Världen ändrar sig och då behöver våra metoder att lära ut göra detsamma." Han log godmodigt.
"Jag jobbar på Chalmers. Visst är mattekunskaperna lägre eller åtminstone annorlunda hos de som börjar idag än de som började för tjugo år sedan. Men det är också så att teknologerna kan ta sig an avancerade problem tidigare. Kanske första året istället för fjärde. Allt arbete de har gjort med datorer gör skillnad. Det viktiga är vad de kan när de är klara på Chalmers. Jag kan garantera att de resultaten inte har sjunkit."

Spårvagnen stannade. Smilla hoppades att mannen med det okammade håret inte skulle gå av ännu.
"Visst ska man vara försiktig med att tolka komparativa undersökningar", fortsatte han. "Egentligen ska man vara försiktig när man tolkar undersökningar överhuvudtaget. För att inte tala om vikten att se genom alla nattsvarta rubriker. De finns inte där för att vara sanningsenliga. De finns där för att vi ska köpa tidningarna eller klicka på facebook-inlägget. Verkligheten är tack och lov mer komplicerad än så."

När Smilla klev av log hon i solgasset. Hon, resten av Sveriges elever, ja hela svenska skolan, var kanske annorlunda än förr. Inte nödvändigtvis sämre. Och om det nu var så, så var det ju bara förbättra sig själv och skolan, istället för att sitta och beklaga sig. Ryggsäcken med matteböckerna i kändes plötsligt inte alls så tung längre.




Detta inlägg är inspirerat av en artikel i ingenjören där flera personer som arbetar på tekniska högskolor beskriver hur de ser på elevernas kunskaper och möjligheter idag.

Om du vill läsa ett liknande inlägg kan jag rekommendera en titt på Dags att bryta gnällspiralen.