"Jag vet varför du är arg och besviken."

Smilla hade precis lagt ifrån sig mopedhjälmen på bordet. Hon stirrade på sin farmor.

”Kan du läsa tankar nu också?” Hon hörde själv hur snäsigt det lät och såg försiktigt genom den tillplattade luggen.

Abbuja log bara och frågade om hon ville ha te. Smilla nickade och såg på när hon plockade fram tekoppar och satte på vatten.

När de hade varsin kopp te framför sig frågade Smilla vad hon hade menat.

”Det syns lång väg att du är arg, ledsen och besviken.”

”Jo, men du kan ju inte veta varför. Du vet inte vad som har hänt idag.”

Abbuja lade handen på sitt barnbarns arm. ”Nej, det vet jag inte. Men jag vet att du är arg och besviken av samma anledning som alla människor.”

”Vadå alla? Vi har ju knappast samma problem allihop.”

Abbuja blåste på teet innan hon drack sin första klunk. Hon lade upp fötterna på stolen bredvid. ”Vi blir arga när det inte blir som vi har tänkt oss.”

Smilla skrattade till. ”Skulle det vara allt? Svaret på livets stora gåta?”

”En av livets gåtor kanske. Ja. När det inte blir som vi har tänkt blir vi besvikna. Om du har tänkt vara med en kompis som inte dyker upp. Eller om du har tänkt köra iväg på moppen och så har den gått sönder.  Om du tror att du kommer att få alla rätt på provet och så får du inte ens medel. Det blir inte som du har tänkt och du blir arg och besviken.”

”Varför är jag arg nu då menar du?”

”För att något inte har blivit som du hade tänkt dig.”

Smilla tittade på sin farmor där hon satt med det långa grå håret uppsatt i en hästsvans. Farmor var klok som en uggla, men hon kunde inte veta något om att Smilla inte hade fått svar på sitt viktiga sms.

”Kanske det”, sa hon till slut. ”Tycker du att man ska göra som mamma säger då, inte hoppas för mycket? Utgå ifrån att man får medel på provet?”

”Nej, nej, det där är bara dumt. Som om det går att skydda sig mot besvikelse genom att inte hoppas.”

Abbuja ruskade på huvudet och såg eftertänksamt på tekoppen mellan sina händer.

 ”Besviken blir man ändå. Som när jag och din farfar försökte få barn och det inte ville komma något. Jag låtsades att jag inte hoppades, intalade mig själv att jag inte skulle bli ledsen när mensen kom.  Inte hjälpte det. Så fort dropparna syntes slog besvikelsen till.  Vi kan inte lura oss själva. Hoppet finns där ändå. Nej, då tror jag mer på att ta ut segern i förskott. Det enda som kan hända då är att man är glad en stund i onödan.”

Smilla slog ut med armarna.  ”Vad ska man göra när det inte blir som man har tänkt då?”

”Arg och besviken blir du ibland. Det blir vi alla. En stund. Knepet är att släppa ilskan istället för att fastna i den. Tänka om. Göra något annat än att leka med kompisen. Ta bussen istället för mopeden. Plugga mer inför nästa prov. ”

Smilla lutade sig fram och sköt sin tomma kopp till mitten av bordet.

”Så om, till exempel, man har skickat ett sms till en kille och så tror man att han ska svara direkt eftersom det är typ viktigt och han inte gör det…” Smilla kastade en blick på sin tysta mobil och strök med fingret över skärmen.  ”Han gör mig förbannad.”

Abbujas runda ögon omslöts av rynkor när hon log.

”Jo, vi brukar ofta tycka så. Att det är andra som gör oss arga. Tack och lov har ingen annan makten att styra dina känslor. Tänk vad en manipulerande tyrann skulle kunna ställa till med i världen då! Det är bara du som kan bestämma om du ska bli arg eller inte.”

”Men varför svarar han inte?”

”Kan han läsa dina tankar?”

”Va? Nej, men han borde ju fatta…”

”Jag trodde att du skulle komma tidigare hem till mig idag”, sköt Abbuja in.

”Ja, jo, det tänkte jag, men sedan kom det en grej mellan så…”

”Du borde ha förstått att jag väntade mig att du skulle komma i vanlig tid”, avbröt Abbuja leende.

Smilla satt med munnen öppen. Sträckte sig efter koppen, tog upp den men kom på att hon redan hade druckit ur. Hon satte ner den och reste sig upp.

”Tack för teet farmor. Jag tänker åka vidare nu.” Hon tog tag i hjälmen. Abbuja följde med ut i hallen.

”Jag vet att det är svårt att tänka sig när man är femton, men livet är inte oändligt. Om du vill att han ska svara snabbare kan du väl säga det till honom istället för att låta tiden rinna iväg?”

Smilla öppnade munnen för att svara men hejdade sig när mobilen plingade till.

Ett leende gled över ansiktet när hon lugnt tog på sig jackan.

”Ska du inte kolla om det är han som har svarat?”

”Nej. Inte än. Jag tänker ta ut segern i förskott och vara glad en stund redan nu.”