Smilla hade precis lagt ifrån sig mopedhjälmen på bordet.
Hon stirrade på sin farmor.
”Kan du läsa tankar nu också?” Hon hörde själv hur snäsigt
det lät och såg försiktigt genom den tillplattade luggen.
Abbuja log bara och frågade om hon ville ha te. Smilla
nickade och såg på när hon plockade fram tekoppar och satte på vatten.
När de hade varsin kopp te framför sig frågade Smilla vad
hon hade menat.
”Det syns lång väg att du är arg, ledsen och besviken.”
”Jo, men du kan ju inte veta varför. Du vet inte vad som har
hänt idag.”
Abbuja lade handen på sitt barnbarns arm. ”Nej, det vet jag
inte. Men jag vet att du är arg och besviken av samma anledning som alla
människor.”
”Vadå alla? Vi har ju knappast samma problem allihop.”
Abbuja blåste på teet innan hon drack sin första klunk. Hon
lade upp fötterna på stolen bredvid. ”Vi blir arga när det inte blir som vi har
tänkt oss.”
Smilla skrattade till. ”Skulle det vara allt? Svaret på
livets stora gåta?”
”En av livets gåtor kanske. Ja. När det inte blir som vi har
tänkt blir vi besvikna. Om du har tänkt vara med en kompis som inte dyker upp.
Eller om du har tänkt köra iväg på moppen och så har den gått sönder. Om du tror att du kommer att få alla rätt på
provet och så får du inte ens medel. Det blir inte som du
har tänkt och du blir arg och besviken.”
”Varför är jag arg nu då menar du?”
”För att något inte har blivit som du hade tänkt dig.”
Smilla tittade på sin farmor där hon satt med det långa grå
håret uppsatt i en hästsvans. Farmor var klok som en uggla, men hon kunde inte
veta något om att Smilla inte hade fått svar på sitt viktiga sms.
”Kanske det”, sa hon till slut. ”Tycker du att man ska göra
som mamma säger då, inte hoppas för mycket? Utgå ifrån att man får medel på
provet?”
”Nej, nej, det där är bara dumt. Som om det går att skydda
sig mot besvikelse genom att inte hoppas.”
”Besviken blir man
ändå. Som när jag och din farfar försökte få barn och det inte ville komma
något. Jag låtsades att jag inte hoppades, intalade mig själv att jag inte
skulle bli ledsen när mensen kom. Inte
hjälpte det. Så fort dropparna syntes slog besvikelsen till. Vi kan inte lura oss själva. Hoppet finns där
ändå. Nej, då tror jag mer på att ta ut segern i förskott. Det enda som kan
hända då är att man är glad en stund i onödan.”
Smilla slog ut med armarna.
”Vad ska man göra när det inte blir som man har tänkt då?”
”Arg och besviken blir du ibland. Det blir vi alla. En
stund. Knepet är att släppa ilskan istället för att fastna i den. Tänka om.
Göra något annat än att leka med kompisen. Ta bussen istället för mopeden.
Plugga mer inför nästa prov. ”
Smilla lutade sig fram och sköt sin tomma kopp till mitten
av bordet.
”Så om, till exempel, man har skickat ett sms till en kille
och så tror man att han ska svara direkt eftersom det är typ viktigt och han
inte gör det…” Smilla kastade en blick på sin tysta mobil och strök med fingret
över skärmen. ”Han gör mig förbannad.”
Abbujas runda ögon omslöts av rynkor när hon log.
”Jo, vi brukar ofta tycka så. Att det är andra som gör oss
arga. Tack och lov har ingen annan makten att styra dina känslor. Tänk vad en
manipulerande tyrann skulle kunna ställa till med i världen då! Det är bara du
som kan bestämma om du ska bli arg eller inte.”
”Men varför svarar han inte?”
”Kan han läsa dina tankar?”
”Va? Nej, men han borde ju fatta…”
”Jag trodde att du skulle komma tidigare hem till mig idag”, sköt Abbuja in.
”Ja, jo, det tänkte jag, men sedan kom det en grej mellan
så…”
”Du borde ha förstått att jag väntade mig att du skulle
komma i vanlig tid”, avbröt Abbuja leende.
Smilla satt med munnen öppen. Sträckte sig efter koppen, tog
upp den men kom på att hon redan hade druckit ur. Hon satte ner den och reste
sig upp.
”Tack för teet farmor. Jag tänker åka vidare nu.” Hon tog
tag i hjälmen. Abbuja följde med ut i hallen.
”Jag vet att det är svårt att tänka sig när man är femton,
men livet är inte oändligt. Om du vill att han ska svara snabbare kan du väl
säga det till honom istället för att låta tiden rinna iväg?”
Smilla öppnade munnen för att svara men hejdade sig när
mobilen plingade till.
Ett leende gled över ansiktet när hon lugnt tog på sig
jackan.
”Ska du inte kolla om det är han som har svarat?”
”Nej. Inte än. Jag tänker ta ut segern i förskott och vara
glad en stund redan nu.”
Tack för ännu en bra historia!
ReplyDeleteGrattis till ännu en insiktsfull och känslig historia.
ReplyDeleteTack för ännu en underbar och inspirerande stund.
ReplyDeleteMvh Lars
Många av mina blogginlägg innebär att jag resonerar med mig själv. Nu tänkte jag att jag ju kunde skriva om två personer som resonerar istället. Det var ett litet experiment, roligt att ni tyckte om det!
ReplyDeleteSå klokt och tänkvärt! Du träffar så rätt hela tiden Annika :-)
ReplyDelete