20220218

Tid för reflektion - Saknad

Finns det någon som var viktig i ditt liv en gång, som du inte längre träffar?

Välkommen till Tid för reflektion om Saknad

Ge dig själv 5 minuter idag eller senare i den här veckan, till att reflektera och känna tacksamhet för någon som en gång var viktig i ditt liv men inte längre finns i det. 

När vi reflekterar stannar vi tiden en stund och när vi känner tacksamhet öppnar vi upp för mer glädje i våra liv. Som Melody Beattie så fint uttrycker det: 

Gratitude makes sense of our past
brings peace for today
and creates a vision for tomorrow

Med hjälp av högläsning och egna tankar guidar jag dig i din reflektion som du kan skriva ner medan du lyssnar på musik framförd av Hans och Johan Englund.


Denna video är från min bokrelease av boken Tack Mamma.* 

Jag hoppas att den rör ditt hjärta och öppnar ditt sinne. 

Skriv gärna dina reflektioner som kommentarer till det här inlägget. 


*Kapitel från boken Tack mamma finns upplagda här på bloggen. Vill du läsa dem så är det bara att gå till sökfältet och skriva "Tack mamma" så dyker inläggen upp. 

20220209

I don’t even want to stop for gas

 "Have you checked the oil level on the car lately?"


I looked at my car-loving dad and thought to myself: 
"Checked the oil? Heck, I don’t even want to stop for gas."



 Neither did one of my ex-colleagues when she was pregnant. When the fuel lamp lit up, she stared at it, thinking to herself: “I don’t want to stop and tank the car. I just don’t want to!”


She drove home with the lamp shining brightly. When she came home, she tossed the car keys to her husband and said:

“You need to tank the car.”

He made it to the gas station, but just barely. I don’t know what he said or thought. Maybe he thought as my husband:

You don’t argue with a pregnant woman.

Ideally you don’t argue at all.

Hopefully you have found a way of handling the work at home in ways that suit everyone involved.

If not, let me tell you two secrets to make it work:

Accept that you are different.

My father loves cars including caring for them. I love motorcycles but I just want to drive. The world is more fun when we are different. Let’s accept that we are.

Do what you like, let others do what they like.

A couple I know have agreed that he takes care of the cars, she takes care of the bills. In our household my husband takes care of the cooking, I take care of the dishes.


What do you love to do?

Do more of that.

What do you dislike doing?

Don’t force yourself to do something you dislike. Find someone who loves doing what you don’t want to do and ask them to take care of it.

I know this isn’t easy.

For that reason, I have created a course called How to share the work at home lovingly and efficiently. If you know someone who needs help in this area, tip them about the course you can read more about here.

Good luck!

20220204

Tack mamma, för din odödlighet

Varsågod, här är det sista kapitlet till bloggen från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).


När jag ska gå ut lite snabbt i trädgården tar jag en jacka, vilken som helst, i hallen. Jag vet ju att jag kan ha alla jackor som hänger där. På något underligt sätt har jag blivit minst i familjen trots att jag inte har krympt.

Jag är mamma till tre pojkar. Pojkar som en gång var små bebisar som var helt beroende av mig. Mina bebisar blev barn och nu är de plötsligt tonåringar. Det är svårt att tänka sig att de en gång kommer att bli vuxna och till och med medelålders. Jag minns hur konstigt du tittade på mig mamma, när du hade blivit lite snurrig och jag sade att jag var femtio. Det kunde jag väl inte vara? För dig kändes det som om jag på något konstigt sätt hade blivit äldre än du.

När jag ser på foton på mina barn som små ler jag vemodigt. Men jag sörjer inte, även om bebisarna inte längre finns kvar. Jag vet ju att mina pojkar fortfarande finns. Vi ändrar form hela tiden. Det är bara när vi ändrar form från levande till död, som vi tror att det har tagit slut. Att livet har kommit till en punkt, inte till ett komma.

Ju mer jag tänker på det, desto konstigare tycker jag det är att vi tror att döden är ett slut.

Jag är ingenjör, men man behöver inte vara ingenjör för att veta att energi inte försvinner. Energi bara ändrar form. Vi är energi. Den energin försvinner inte bara för att vi dör. Den förändras.

En gång i tiden trodde en stor del av mänskligheten att jorden var platt. Idag skrattar vi åt det. Jag tror att vi om några generationer kommer att skratta åt att så många en gång trodde att när människor dör så försvinner de för alltid. Förresten, vi behöver inte vänta några generationer.

Vi kan bara se oss om i världen. Det finns många kulturer som redan idag ser döden som en transformation, en förändring. Inte ett slut. I Deepak Chopras vackra ord från boken Life after death:

“Death itself was seen as a brief stopping point on an endless soul journey that could turn a peasant into a king and vice versa. [...] Death ended nothing; it opened up limitless adventures.”

Du är på ännu ett äventyr mamma, ännu en resa. Och du har inte lämnat oss. Du är hos mig, hos pappa, hos min bror och hos mormor. Du är här och överallt. Så fri är du mamma, på din eviga resa.

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här. För att hitta alla kapitel kan du skriva in Tack mamma i sökfältet på den här bloggen. 

Om du vill få ett meddelande på mail när ett nytt kapitel är upplagt kan du klicka här.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln.

Boken finns också på bibliotek. Finns den inte på just ditt bibliotek kan du be dem beställa den. 



Thank you, Mum, for your immortality

Below you can find the last chapter on this blog from the book Thank you, mum.  I hope it touches your heart.

(For the Swedish version, scroll down and then select Next post.)



When I'm about to quickly step into the yard, I grab a jacket, any jacket. I can wear all of them; somehow, I've become the smallest one in the family.

            I'm the mother of three boys. Boys, who were once babies, fully reliant on me. My babies turned into kids and now all of a sudden, they're teenagers. It's hard to picture them being all grown up. I remember how you used to give me a funny look, Mum, when you'd gone a little loopy and I told you I was fifty years old. I couldn't possibly be fifty! Somehow, you felt like I'd outgrown you.

            When I look back at old pictures of my children, I smile with melancholy. But I don't mourn, even if those babies no longer exist, I know that my boys still do. We're all constantly changing shapes, it is only when we change from living to dead that we believe it's over. That life has come to an end, not to a new beginning.

            The more I think about it, that we believe that death is the final end, the more absurd I think it is. I'm an engineer, but you don't have to be an engineer to know that energy doesn't disappear. It just changes form. We're all energy. That energy doesn't just go away when we die. It changes form.

            Back in the day, people believed the world to be flat; today that's laughable. I believe that in a few generations from now we'll laugh at how people believed that when people die, they're gone forever. By the way, we don't have to wait that long. A lot of cultures already see death as a transformation, a change. Not an end. Like Deepak Chopra so beautifully wrote in his book, Life after Death:

            "Death itself was seen as a brief stopping point on an endless soul journey that could turn a peasant into a king and vice versa. [...] Death ended nothing; it opened up limitless adventures."

You're on to new adventures now, Mum. Another journey. You haven't left us. You're with me, with Dad, with my brother, and with Grandma. You're here as well as everywhere. You're free, Mum, on your eternal journey.

**

Please share this blogpost if you think it can help someone! 

This was a chapter from the book Thank you, mum. A book for those who miss someone.

To read the first chapter, go to this postTo find all chapters, type Thank you mum in the search field on this blog.

If you would like to give the book to someone you think can be soothed by it, or to yourself, you can find it on Amazon, both as paperback and ebook.