Julstress och midsommarfrid

Jag tycker om jul. Har alltid gjort, ända sedan barndomens förväntningar och förberedelser som kulminerade i en lång resa till mormor och morfar där julen alltid var vit och tomten kom efter Kalle Anka.

Jag tycker om jul nu också. Pyntande, Luciafirande, julmusik, att hitta rätt present till rätt person, pepparkakor, glögg och julmust. (Mat är jag inte så noga med som några av er redan vet...)

Det är många som tycker om jul. Och det är många som känner sig stressade av den. När jag googlar på julstress får jag 396000 (!) träffar.
När jag googlar på midsommarstress får jag "bara" 1720 träffar.

Både midsommar och jul är traditionsfyllda högtider. Varför upplever många fler att julen är stressig? Är det presenterna? Maten? Släkten? Att barnens ögon måste tindra?

Det är förstås inte julen som genererar stressen, lika lite som midsommar, påsk eller en vanlig helg gör det. Det är vi själva. Våra egna tankar och idéer om hur en jul "ska vara".

Julen behöver naturligtvis inte vara på ett speciellt sätt när det gäller mat, presenter eller att träffa släkten. Den kan vara hur som helst. Så länge som den känns, för att citera Askungen: "Alldeles... alldeles... underbar!"


Jag önskar er alla en God och Fridfull jul!

I wanna die old

Det här inlägget finns också som en annikaslolTBT video

I wanna die old. 

Det uttrycket hörs inte så ofta. I wanna / gonna die young är betydligt vanligare än I wanna die old i sångtexter, dikter och filmer. Som om det är lite romantiskt och fräckt att dö ung. Fast det, när det händer, bara är oändligt tragiskt.

Det är unga människor som sjunger och pratar om att dö ung. (Förstås. Man kan inte gärna prata eller sjunga om att dö ung när man inte längre är det, då har man på något vis redan missat fönstret.)

Jag tror att det är på samma sätt som hur vi svenskar (inte) firar vår nationaldag. Fredrik Lindström gjorde den intressanta analysen att det inte beror på att vi är tråkiga eller rädda för att ses som överdrivna nationalister. Det är snarare så att vi tar vår frihet, vårt land och vår långa fred för givet. Vi firar inte vår nationaldag eftersom det den kan tänkas stå för känns så självklart.

På samma sätt är det lätt att prata om ett tidigt slut av livet när livet tas för givet. Det är lätt att prata om att dö ung när det känns helt osannolikt att det ska hända. När man är så fylld av liv och hälsa att döden är något abstrakt, något som finns i litteratur och på film men inte i det egna livet.

Jag har nu nått en ålder där jag, om jag lever lika länge som medelsvensken, har knappt hälften kvar. Jag har upplevt vänners, släktingars och älskade husdjurs död. Både unga och gamla personer i min närhet har lämnat detta livet. Jag tar inte längre livet för givet. Jag vet att jag vill dö gammal.

Jag vill bli så gammal att jag fortfarande finns här när mina barn är riktigt gamla. Jag vill vara en farmor under många, härliga år till de barn jag hoppas mina barn kan och vill få. Och jag vill att min underbara man blir en riktigt gammal farfar så att vi kan dela våra härliga liv länge, länge.

Lev väl och länge!