Tack mamma, för skulden som ledde till förlåtelse

 Varsågod, här är ännu ett kapitel från boken Tack mamma.  Jag hoppas det rör ditt hjärta.

(For the English version, scroll down and then click on previous post).

Bokhyllorna hemma hos oss var alltid fulla av böcker. Jag botaniserade bland dem och hittade Älska dig själv av Wayne W Dyer. Jag började bläddra i den. Du såg mig och sa att det var en konstig bok. Författaren hävdade att man kunde och borde förlåta sig själv för allt. Han sa att man till och med kunde förlåta sig själv om man hade dödat ett barn. Du tyckte att det var helt fel. Det var väl klart att man inte kunde?

Jag läste boken. Jag minns inte hur gammal jag var, kanske femton, sexton. Jag minns hur den påverkade mig. Den och din reaktion påverkade mig. Kunde det vara så att det gick att förlåta? Kunde det vara så att man inte behövde leva med skuld?

Du hade aldrig gjort något så hemskt som att döda eller skada någon mamma. Du slog inte ens ihjäl myggor. Du föste på sin höjd undan dem, om du inte valde att med fascination titta på hur de bet dig. Ändå kände du ofta skuld. Otillräcklighet. Som om du inte var värdefull, även om vi alla är det så fort vi föds.

När jag läste en kurs om ledarskap som en del av min civilingenjörsutbildning på Chalmers, ingick ett personligt möte med kursledaren, en psykolog. Det kändes konstigt för mig att gå dit. Prata med en psykolog, varför det? Jag tyckte att Crocodile Dundee hade en bra poäng när han frågade varför amerikaner hade “shrinks” allihop.

“Don’t you have mates?”

Jag undrade också vad man skulle med en psykolog till om man hade vänner. 

Vi fick välja ämne till vårt möte med psykologen. Jag valde något som kändes säkert att ta upp. Nu när jag är utbildad life coach vet jag att det kallas ett “safe problem”, ett tryggt problem. Problem vi håller fast vid så att vi slipper tänka på de djupare problemen. Jag frågade honom vad jag kunde göra åt min ständiga överambition. Att jag aldrig var nöjd, att jag alltid skulle vidare till nästa mål, och nästa. Till min förvåning frågade han hur mina föräldrar brukade visa sitt missnöje om jag gjorde något ni inte gillade. Det kändes lite Freudianskt. Vad spelade det för roll vad ni gjorde eller inte när jag var liten? Jag sa något om att pappa kunde bli arg, medan du mamma, mest blev besviken. Det förklarade tydligen saken.

Genom att bli besviken lade du skuld på mig. Skuld jag försökte bli av med genom att alltid göra bra ifrån mig. Jag såg mönstret. Ett sätt att få som du ville mamma, var att bli ledsen. Att bli sårad.  Ingen ville se dig ledsen så vi skyndade oss att göra vårt bästa för att du skulle bli glad igen. Vi kände oss skyldiga och försökte bli av med den känslan.

Det var inte konstigt att du gjorde så. De försvarsmekanismer vi lär oss som barn håller vi ofta fast vid långt efter att vi har blivit vuxna. Det är inte medvetet. Du ville aldrig att vi skulle känna oss skyldiga. Du ville inte att jag skulle bli överambitiös. Du hade bara lärt dig någon gång att om du blev ledsen så fick du tröst och förståelse, du fick ånger och ursäkter. Jag såg, till min fasa, att jag hade börjat på samma bana.

Om min man (då var han fortfarande “bara” min pojkvän) sa något som kunde uppfattas som det minsta negativt blev jag sårad. Kall. Frånvarande. Tills en fråga om förlåtelse kom. En förlåtelse som jag kanske nådigt kunde tänka mig att ge.

Tack, psykologen, för att du hjälpte mig att bryta cykeln som jag är säker på hade pågått i generationer. Tack mamma för att du gav mig en anledning att förstå det här bättre.

Skuld och förlåtelse går som en röd tråd genom mina romaner. Jag vet nu, utan minsta tvekan att skuldkänslor inte gynnar någon. Allt kan förlåtas. Allt är redan förlåtet.

 

***

Dela gärna inlägget om du tror det kan hjälpa någon! Du får också gärna lämna en kommentar nedan med dina tankar. 

Detta var ett kapitel ur boken Tack mamma. En bok för dig som saknar.  Första kapitlet hittar du här.

Om du vill få ett meddelande på mail när ett nytt kapitel är upplagt kan du klicka här.

Om du vill ge boken till någon du tror kan hitta tröst i den, eller till dig själv, kan du köpa ett personligt signerat exemplar här.

Om du hellre vill ha en e-bok hittar du den i den vanliga bokhandeln.