4/23/14

Glykolmannens törst

”Du kommer att bli törstig. Jag har två flaskor här. Den ena drycken är ofarlig att dricka. Det andra är glykol. Du får chansa helt enkelt.”
Adrian stirrade på kvinnan med det burriga håret. Han ryckte med sina fastbundna händer, som om han skulle komma loss den här gången.
”Du är fan inte klok!”
Hon kom närmare. Det lilla skjulet som hon hade stängt in honom i var litet. Hon brukade stå vid motsatta väggen, som om hon ville vara så långt ifrån honom som möjligt.
”Hur menar du nu? Du gillar ju det här med att erbjuda glykol. Jag är åtminstone så juste att jag förvarnar dig.”
”Lägg av för fan, det var inte jag, jag har inte…”
Det brakade till. Han skrek när hon sparkade ett hundhinder så att det slog emot hans knän där han satt på golvet.
”Visst, säkert. Du är inte bara en eländig djurplågare, du är feg också. En liten jävla skit som inte står för det du gör.”
Milly gick tillbaka till den bortre väggen.
”Jag förväntar mig inte att du ska ångra dig eller be om förlåtelse. Jag tror inte du någonsin kommer att förstå vad du har gjort. Men det skiter jag i. Jag vill bara plåga dig lika mycket som du plågade Mynta och mig.”
Han rörde sig, försökte ställa sig upp men lyckades inte. Fötterna var också fastbundna.
”Men det var ju inte jag!”
Milly brydde sig inte om att svara. Hon gick ut ur skjulet och stängde dörren.  Hänglåset gled in i öglan på dörren och hon tryckte vant ihop det. Om några dagar tänkte hon komma tillbaka. Kanske.
*
Hans tunga kändes sträv mot gommen. Som efter en kraftig baksmälla. Trots att han inte hade druckit. Han hade inte druckit någonting på flera dagar. Hela kroppen var torr, huvudet värkte, inte ens tungan hade någon fukt. Han försökte svälja, men hade ingen saliv. Han stirrade mot de två flaskorna hon hade lämnat. Båda med blå dryck i. I början hade han trott att hon hade bluffat. Det fanns väl ingen som var så galen att hon hade ihjäl en människa för att hämnas en hundjävel? Hon sa att hon inte förväntade sig att han skulle ångra sig. Det gjorde han inte heller. Eller jo, han ångrade att han hade låtit sig bli nedslagen, fastbunden och inlåst i ett skjul. Hur fan hade hon lyckats med det? När han hade vaknat till i skjulet hade han haft vansinnigt ont i skallen. Hon hade säkert slagit ned honom med något. Värken hade gått över nu. Kylan om nätterna var värre. Och hungern. Men inget var så jobbigt som törsten.
När hon först hade berättat om sina två flaskor hade han tänkt att hon var dum i huvudet. Det var ju klart att han inte tänkte dricka från dem. Klart att han inte tänkte ta risken att dricka glykol. Men nu var han inte så säker längre. Den ena flaskan var ju ofarlig. Sa hon i alla fall. Och om han inte drack snart skulle han dö. Det visste han, det kände han. Ville han dö av glykolförgiftning eller torka ut? Han visste inte. Nej, han visste inte.
*
Nästa gång Milly kom till skjulet hade det börjat skymma. När hon tog fram nyckeln önskade hon att hon hade haft sin älskade Mynta med sig. Som vakthund och sällskap. Som bästa vän. Milly blundade en stund, väntade tills tårarna hade trängts tillbaka. Långsamt öppnade hon dörren.
Han kastade sig över henne så fort hon kom in.  Med sina fastbundna händer slog han uppifrån och ned. Hon sjönk ihop som om hon hade fått en sten i huvudet.  Han hoppade jämfota mot dörren, på väg ut till friheten. Liggandes på golvet sparkade hon hårt mot hans knän. Han rasade ihop som ett fällt träd, med fötterna ihop och händerna halvvägs upp mot ansiktet. Milly reste sig och stängde till dörren. Hon tog tag i hans fötter och drog honom till andra änden av skjulet.
”Så du försöker fly? Vet du att hundar är bra på att jaga det som springer sin väg?”
Han satte sig försiktigt upp. ”Snälla, ge mig vatten.”
Milly nickade mot sina två flaskor. ”Varsågod.” 
Adrian blundade, kände att han var nära att gråta, att böna och be.  Han ryckte till när en kedja lades om hans hals.
”Vad gör du?”
Milly drog i ett koppel som satt fast i kedjan. Taggar stack in i halsen, han skrek och tog de fastbundna händerna mot nacken.
”Det gör ont, va? Bra.”
Med en kniv skar hon av repet hon hade bundit fast hans händer med. När han försökte ta tag i henne ryckte hon kraftigt i kopplet. Han kastade sina händer om halsbandet, försökte bli av med smärtan runt halsen. Hon skar av repet runt benen också, tydligen säker på att kunna kontrollera honom med kopplet.  Sedan trädde hon på honom en vadderad, tjock ärm ovanför hans tröja. Varför i helvete då? Adrian förstod ingenting.  Hon drog i kopplet och han följde med som en hund, en törstig, kuvad hund.
Adrian drog in luft i lungorna, det var underbart att vara ute igen. Trots att det var mörkt såg han att det stod en man en bit från skjulet. Han verkade nervös, inte kylig som kvinnan med det burriga håret.  Adrian tvärstannade. Bredvid mannen satt en hund. En schäfer. En stor, mörk schäfer. Adrian andades häftigt. Milly knäppte av kopplet från stryphalsbandet.
”Spring.”
Han stirrade på henne, blek som ett lakan.
”Ta chansen nu då. Annars stoppar jag in dig i skjulet igen.”
Han ryckte till, sprang åt ett annat håll än Milly hade väntat sig. Ryckigt och ostadigt men allt snabbare.
”Rocky, fånga!”
Som en raket sköt den långhåriga schäfern efter den flyende mannen. De sekunder det tog för Rocky att komma ikapp kändes som evigheter för Adrian. Evigheter med en best i hasorna, en best som tog in för varje steg. När käkarna slöts runt den inklädda armen skrek han. Hade han haft någon urin i blåsan hade han kissat på sig. Rockys ögon stirrade på honom. Schäferögonen ändrade form, visade ögonen på Mynta, på Jacko, på varje hund Glykolmannen hade förgiftat, alla hundarna kom fram och slet i honom, bet honom… allt snurrade och han föll ihop på marken.
*
Adrian släpade sig över golvet. Hans arm var öm, men oskadad. Hade han inte haft skyddet på sig när schäfern anföll hade han inte kunnat använda armen. Han hade ont och var fruktansvärt törstig. Varje gång han gled in i sömn drömde han att han drack. Han drömde om en hel back Schweppes, om flera liter vatten, han drömde att han drack ur en hel sjö. Han var tvungen att dricka. Om han inte drack skulle han dö. Det spelade ingen roll om det var glykol, det spelade ingen roll om han blev förgiftad. Hon kanske bara hade bluffat?
Försiktigt öppnade han en flaska. Det var svårt med fastbundna händer. Flaskan gled iväg och hamnade på golvet. Den blå vätskan rann ut. Han snyftade högt. När han reste upp flaskan var bara knappt hälften kvar. Det var ett tecken. Det måste det vara. Ett tecken att han inte skulle dricka det som var i flaskan. Han tog den andra. Försiktigare den här gången. Öppnade korken. Luktade. Ingen glykollukt, men färgen var blå. Karamellfärg? Läsk? Spelade ingen roll, han var tvungen att dricka, han var bara tvungen… När han väl hade börjat kunde han inte sluta. Varenda droppe av den blå vätskan fyllde hans mun, han trånga, sträva hals, ner i magen… Det var himmelskt. Underbart. En kort stund. Sedan kom smärtan. En obeskrivlig smärta i magen. Han skrek, ylade av ångest.
När Milly och schäferns husse Bjarne öppnade dörren till skjulet slog en stank emot dem. Glykolmannen låg på golvet i en mörk pöl. Han vred huvudet mot dem. Med ansträngd röst väste han:
”Du har förgiftat mig din jävla fitta, du har förgiftat mig, du är fan inte klok!”
Bjarne stirrade på Milly. Hon log snett.
”Inte mer än vad Öresund gjorde med sina invånare.”
”Va?” Bjarne stirrade på sin vän, en vän som verkade ha blivit galen, även om hon uppträdde sakligt.
”Kolibakterier i dricksvatten. Det har hänt. Hela kommuner har blivit magsjuka. Liksom Glykolmannen här.” Milly pekade på den mörka fläcken som den liggande mannen låg i. Först nu förstod Bjarne var stanken kom ifrån. Milly böjde sig ner. Skar av remmarna hon hade satt fast sitt offers händer med.
”Jag tyckte att det var passande att blanda vattnet med lite hundbajs. Och sedan Blådåre. En läsk med hur mycket blått färgämne som helst. Var det gott?” Hon flinade när hon skar upp remmarna som höll fast fötterna. När hon var klar reste hon sig upp.
”Du är fri att gå. Parkeringen har börjat fyllas med folk som ska träna med sina hundar här på Brukshundklubben. Du kommer att träffa dem när du går härifrån. De och deras hundar. Vill du att jag berättar för dem att du är hundmördaren?”
*
Milly torkade bort tårarna med handens baksida. Hon satt i hennes och Myntas favoritglänta. Mynta satt bredvid henne, om än omgiven av ett tunt dis. Milly ville smeka henne, känna den mjuka pälsen mellan fingrarna. Istället var det bara stenen hon kände. En kall sten som hon hade ristat in Mynta på.
”Nej Mynta, det är klart att det där inte är sant. Alla har galna tankar ibland. Skillnaden mellan mig och Glykolmannen är att jag vet skillnaden på att ha en idiotisk tanke och att agera på den.”

Mynta reste sig. Viftade med svansen.  Tonade bort. Förstod att matte skulle klara sig nu.



4/10/14

Motorsport och storföretag bra för miljön?

Det är lätt att bara se enkla samband. Som att Motorsport är dåligt för miljön eller att affärsvärlden är stor och elak och förstör världen medan volontärorganisationer är goda och räddar den.

Som vanligt är det ofta något mer komplicerat, det är sällan svart eller vitt.

Som det här med motorsport.

MC-sport bra för miljön är rubriken på en artikel i Bike. Där förklaras att ny forskning visar att motorcykelsport är bra för miljön och framförallt den biologiska mångfalden.


Nils Ryrholm, professor i zoologi vid Högskolan i Gävle, förklarar att det sätt som motorbanor är uppbyggda på med höjdskillnader, öppenhet och damm från grus är bra eftersom det skapar slänter i olika väderstreck, solljus till många växter samt mineraler och näring. Dessutom är den kontinuerliga störningen bra eftersom ingen enskild växt kan ta över och dominera.

Så, till skillnad från vad som vanligen hörs i debatten, kan MC-sport även vara bra för miljön.

Samma gäller synen på företag som bovar och volontärer som änglar. Ett vanligt synsätt. Denna TED talk ställer även denna "sanning" på ända - vilket är mycket positivt för oss alla. En kollega tipsade om denna TED talk och jag delar gärna med mig av tipset - jag tycker att den är inspirerande!





Michael Porter pratar om att det är dags att se alla resurser och den styrka som finns i företagen som ett sätt att skapa en bättre värld istället för att se dem som sådana som bara ser till egen vinning.
Hela TED talken är värd att lyssna på, men om du väljer att inte göra det får du ändå slutklämmen här:

I think if we can get business seeing itself differently, and if we can get others seeing business differently, we can change the world. I know it. I'm seeing it. I'm feeling it. [...] If we can break down this sort of divide, this unease, this tension, this sense that we're not fundamentally collaborating here in driving these social problems, we can break this down, and we finally, I think, can have solutions.