12/18/13

Känner du julfrid ännu?

Jag pratade i måndags för en grupp på Ericsson om det här med att få mer vill-tid i vardagen. Vi pratade om att vi lurar oss själva - och människor omkring oss - när vi säger "jag har inte tid".

Visst har vi tid. De som gör mycket har inte ett extra, hemligt dygn någonstans mellan söndag och måndag. De har samma mängd tid som de som känner att de inte hinner någonting.

Så det handlar inte så mycket om hur mycket tillgänglig tid vi har, det handlar mer om hur vi ser på vår tid och det vi gör. Hur väl vi tar hand om våra egna önskningar och prioriteringar.

Ändå är det oerhört vanligt att säga "jag har inte tid". Vi uppmuntras att ha så mycket att göra att det inte går att lägga till ytterligare saker. Roliga vill-saker. Det anses normalt att känna stress.

Jag tänkte på det när jag läste Kungälvs Posten för någon vecka sedan. En reporter ställde en fråga till fem Kungälvsbor. Frågan löd:

"Känner du julstress redan?"

Snacka om ledande fråga. Ett antagande om att vi alla förr eller senare kommer att känna stress inför julen.

Frågan hade lika gärna kunnat vara:

"Känner du julfrid redan?"

 Eller kanske hade det varit ännu bättre om frågan hade varit helt öppen:

"Vad känner du inför julen?"

Så låt dig inte luras av det du hör omkring dig, tro inte att det är "normalt" att känna stress eller att inte ha någon tid över till det som är roligt och ger energi.


Och se till att ha en riktigt härlig jul!


12/4/13

Är allt utanför bekvämlighetszonen värt att göra?

Jag tycker om att hitta på och skriva berättelser - det ger mig massor av energi och glädje och jag skulle göra det även om ingen skulle läsa det jag skriver.

Men det är också fantastiskt roligt att ha läsare och lyssnare och på något underligt, flummigt, sätt känner jag att jag vill ge mina karaktärer en chans att finnas i fler huvuden än i mitt egna.

Det innebär att läsare behöver hitta mina böcker. Mina förlag gör det de kan för att hitta läsare till mina böcker, men ju mer jag själv gör, desto större chans att hitta ännu fler.

Det finns många sätt att hitta läsare, men de flesta jag kommer på innebär att jag behöver kontakta människor jag inte känner och på något sätt förklara varför det vore intressant för dem att köpa mina böcker eller boka mina föreläsningar. Sälja med andra ord. Jag blir mer och mer van att göra det och hittar hela tiden olika sätt, men jag tycker fortfarande inte att det är roligt. Det kostar mer energi än det ger.

Borde jag kanske fokusera på att bli en bättre säljare? Att se det som en svaghet hos mig själv som behöver förstärkas? En möjlighet att lära mig mer? Borde jag se det som ett sätt att utvidga min bekvämlighetszon?




Men jag är inte säker på att allt som känns jobbigt och tråkigt är värt att göra, bara för att det är utanför bekvämlighetszonen.

Jag har skrivit om den duktige föreläsaren Christer Olsson tidigare och en av de saker han säger (och som jag själv har som en "nyckel" i min föreläsning Gör det du vill-inte det du hinner) är att livet är ett samverkansprojekt (lyssna till exempel från min. 26 i det här klippet). Vi når absolut bäst resultat när vi fokuserar på det vi gillar och är bra på och samarbetar med andra som gör det de gillar och är bra på  - så att vi tillsammans kan nå mycket längre än var och en på eget håll.

Så frågan är, ska jag gå utanför min bekvämlighetszon och se till att bli riktigt duktig på att sälja eller ska jag bli bättre och bättre på det jag redan gillar och hitta någon annan som hittar föreläsningstillfällen och nya läsare till mig?

Jag lutar åt det senare.

Så om du, eller någon du känner, skulle tycka att det vore roligt att hitta nya läsare och lyssnare till mina böcker och föreläsningar så hoppas jag att du hör av dig. Tillsammans kan vi hitta på ett riktigt roligt samverkansprojekt som tar oss utanför våra bekvämlighetszoner på ett sätt som inspirerar oss!


11/29/13

En ursäkt att dagdrömma

Jag pratade i tisdags med en grupp elever på Schillerska Gymnasiet. Vi pratade om litteratur. När vi pratade om vad som inspirerar oss kände jag igen mig i mycket av det eleverna blev inspirerade av.


  • Musik - En av mina största inspirationskällor vilket är extra tydligt i min bok Jenny, Jenny
  • Böcker och filmer - Ursus-dit rättvisan inte når, är bland annat inspirerad av filmerna Mångalen och Fisher king.
  • Människor runt omkring oss - ibland överträffar verkligheten som bekant dikten och att lyssna på och betrakta människor kan vara en inspiration till egna berättelser.

Sedan finns förstås sådant som kommer inifrån utan att vi vet var det kommer ifrån - dagdrömmeri.

Som jag berättade för klassen är det något av det roligaste för mig med att vara författare - nu är det legitimt att göra det jag alltid har gjort - att dagdrömma!

Jag pratade inte om mitt dagdrömmeri förut. Det var som om jag anade att det var något dåligt med att vara i min egen påhittade värld istället för att vara med alla andra i den vanliga världen. Men efter två utgivna böcker har jag plötsligt en helt godtagbar ursäkt för att vara lite frånvarande - nu kan jag helt enkelt säga att jag tänker på min nästa bok!

Vi är nu i en tid när vi allihop tillåter oss ett kollektivt dagdrömmeri - om Sinterklaas som vi just nu firar i Nederländerna och snart om jultomten och allt som hör därtill.



Kanske gillar vi dessa traditioner så mycket just för att det är roligt att hoppa in i en annan värld än den vardagliga nu och då.

Så dröm på  - det är härligt för stunden och kan leda till underbara saker som du inte har någon aning om idag.

11/21/13

100 lästa böcker ett vaccin mot rasism?

Jag läste nyligen följande:
Om ett barn vid tolv års ålder har läst hundra böcker är hen immun mot rasism.
Argumentet är att den som läser hundra böcker får ta del av olika världar med en stor variation av människor och lär sig därmed att känna empati och att förstå andra.

Det vore himla bra om det vore sant. Det är trots allt en relativt enkel lösning (se till att alla barn läser minst hundra böcker innnan de fyller tolv) på ett stort problem (rasism).



Jag tror att det ligger mycket i det, men jag tror inte att det är någon garanti.
Vad händer om man läser 100 böcker av stilen Mein Kampf, böcker där den vite mannen alltid beskrivs som överlägsen? Jag kan själv bli störtirriterad när jag läser böcker där kvinnor marginaliseras. Det finns många sådana böcker...


Om vi nu antar att det ändå är bra för empatin att läsa hundra böcker så kanske vi inte ska begränsa oss till böcker. Själv tycker jag mycket om att läsa och har alltid läst mycket. Men det finns andra som inte tycker om det. Det innebär inte att de inte kan ta till sig berättelser. Muntlig berättartradition fanns förstås långt innan vi upptäckte hur vi skulle massproducera böcker. En välberättad film ger också insikt i andra världar och olika människors vardag. Så det viktigaste kanske inte är att läsa, utan att ta till sig olika berättelser och olika verkligheter på det sätt som passar bäst.

På tisdag i nästa vecka kommer jag att prata om just Litteratur med en klass som läser litteraturvetenskap på Schillerska Gymnasiet. Det ska bli intressant att höra deras åsikter om läsandets och litteraturens betydelse.

Jag avslutar med följande välskrivna kommentar som jag läste på nätet, skriven av en kille som heter  Donald Okuku:

"I've always believed that one's ability to read should be considered a privilege. Reading is like being given free access to the writer's imagination: to the writer's world. You can traverse continents in the safety of your bed and return transformed. You can to go to Rome as many times as you like, because you've read many versions of what Rome is like. Those few seconds when you raise up your head from a book, dazed and trying to figure out where you are, because you are still walking in the footprints of the world in the book... truly electrifying...
When people say 'oh I don't really like reading', I honestly don't understand. Who does not like living? Cos to me, reading is life."

11/7/13

Den fjärde nyckeln

I tisdags pratade jag på Sigma Technology om att göra mer av det vi vill i vardagen. Jag påstod att det inte finns några måsten. Bara basala behov, det vi vill göra och det vi inbillar oss att vi måste göra.

För att låsa upp hjärnan och förstå vad som är upplevda måsten snarare än absoluta måsten pratade vi om tre nycklar:

  • Ifrågasätt och ta bort måsten
  • Minska ambitionsnivån (vilket kan göra att det blir roligt att göra och därmed förvandlas till vill-tid)
  • Hjälpa varandra (det du tycker är tråkigt kan någon annan gilla att göra och vice versa).



Efter föreläsningen frågade Liselotte, en av deltagarna, om jag hade tänkt på ytterligare en sak. Det här med att se annorlunda på det som man tycker är tråkigt.

Jag har tänkt på och pratat om det med andra, men det var först när Liselotte tog upp det som jag insåg att det är en fjärde nyckel, en nyckel jag kan lägga till i  kommande versioner av föreläsningen: Gör det du vill - inte det du hinner.

Vi prövar nycklarna på exemplet dammsugning.

Måste det göras?
Innan dammsugare fanns klarade vi oss naturligtvis utan att dammsuga. Då dög det med en sopborste. Strikt talat klarar vi oss väldigt länge utan att dammsuga eller sopa om vi ser på ren överlevnad, men en dålig hygien riskerar att göra oss sjuka. Så låt oss säga att vi kommer fram till att detta måste göras.

Kan du sänka ambitionsnivån?
Det kan du säkert. Tänk på hur sällan vi tenderar att dammsuga/sopa när vi är ute och seglar under en lång tid eller kanske campar. Då sänker vi ambitionsnivån och mår inte sämre för det.
Men även om du väljer att dammsuga sällan istället för ofta kanske du ser det som en energi- och tidstjuv.

Kan du hitta någon annan som tycker att det är roligare (eller åtminstone mindre tråkigt) än du?
Kanske, kanske inte. Om du inte hittar någon som vill göra det gratis i utbyte mot något du hellre gör så finns möjligheten att betala för det. Tjänsteföretag finns det numera många av.

Eller så kan du använda...

Den fjärde nyckeln
Att se annorlunda på själva uppgiften. Att istället för att med en suck säga till dig själv:
"Usch, nu måste jag verkligen dammsuga"
tänka och säga:
"Åh, vad skönt det ska bli när det blir rent här!"

Det är inte aktiviteten i sig som drar energi från dig. Det är din attityd till den.

Eller som det så populärt brukar sägas: "Det är inte hur du har det, det är hur du tar det!"

Eller...

10/31/13

Ta med det bästa från jobbet hem

Att ta med sig jobbet hem har ofta en negativ klang.

Unionen har till exempel gjort en undersökning som heter Alltid uppkopplad - aldrig avkopplad - en undersökning om det gränslösa arbetslivet, där en av frågorna besvarades som grafen visar:



Men det här inlägget kommer inte att handla om det negativa med att ta med jobbet hem. Istället handlar det om att ta med sig det bästa av jobbet hem.

Det borde egentligen vara självklart - att använda det vi lär oss på jobbet även på fritiden. Men det finns människor som på jobbet ansvarar för budgetar på många miljoner - men ändå har dålig koll på sin privatekonomi. Och kanske också en del lärare som är oförmögna att lära sina egna barn på ett bra sätt.

Visst är det lättare på jobbet än hemma - på jobbet har vi hjälp av strukturer, verktyg och kollegor. Men  med tanke på hur mycket tid många av oss lägger på våra arbeten, är det värt ett försök att tillämpa kunskaperna även hemma.

Själv använder jag mig mycket av mina projektledarkunskaper för att sätta mål, planera och sedan se till att det händer - även hemma.

Här är ett axplock av intressanta saker som kan vara bra att tänka på både på jobbet och hemma.

Anything worth doing is worth doing well.

Men...

Att utföra något oviktigt på ett bra sätt gör det inte viktigt

Om man misslyckas med att tillfredsställa det primära behovet skapas sekundära behov som kan ta kraften från det primära behovet.
Att lösa ett problem i en produkt kan vara ett primärt behov men om vi inte löser problemet tillräckligt snabbat skapas sekundära behov som att skriva statusrapporter och delta i möten för att hålla den som har rapporterat felet informerad under väntetiden.
Om felrapporterna blir för många uppstår det sekundära behovet att skapa mätningar och sätt att prioritera mellan felrapporterna.

Jag har lärt mig att hålla koll på om jag arbetar med primära eller sekundära behov. Om du märker att du lägger löjligt mycket tid på att tillfredsställa de sekundära behoven är det dags att bli bättre på att tillfredsställa de primära behoven istället, det är där kraften ska ligga!

Mail har ett sätt att få oviktiga saker att verka viktiga.
Jag börjar inte dagen med att läsa mail - om jag gör det låter jag andras behov styra min tid. Istället börjar jag med det som jag redan dagen innan bestämt mig ska vara "top 3". (Om det står något väldigt viktigt i mailen som inte kan vänta räknar jag med att folk hör av sig ändå.)

Just det här med att noga välja vad vi vill lägga vår tid på och sedan göra det på ett effektivt sätt kommer jag att prata om på en lunchföreläsningSigma Technology nästa vecka.

Jag ser redan fram emot de insikter jag och deltagarna kommer att dela med varandra då. Insikter som vi kommer att kunna använda både på jobbet och hemma!

10/24/13

Är jag författare nu?

"Wow, tänk att du är författare", sa en del imponerat till mig när Jenny, Jenny hade kommit ut. Nu när min andra roman; Ursus-dit rättvisan inte når, är utgiven har jag också fått höra:
Nu är du ju riktig författare!
Det där med att vara "riktig" tillkom tydligen på något sätt efter bok nummer två.

Det gjorde mig lite nyfiken på vad som ligger bakom titeln. Till skillnad från Civilingenjör som jag har examenspapper på att jag är och Projektledare som jag är certifierad som, är definitionen av författare mer diffus.

Wiktionary definierar en författare som "en upphovsman till skrivet verk" medan Svensk ordbok + uppslagsbok beskriver det som "en person som (yrkesmässigt) skriver texter av mer anspråksfull typ".

Tja, jag har publicerat två böcker och de har uppskattats mycket av mina läsare (jag antar att de som inte gillar mina böcker inte berättar för mig eftersom jag inte har fått några negativa reaktioner?) och de få "professionella" recensioner som har skrivits hittills har också varit positiva. Så kanske kan jag drista mig till att säga att mina böcker håller "en viss kvalitet".

Men så var det det här med att skriva yrkesmässigt. Enligt författarförbundet är det mycket få svenska författare som kan leva på sitt författarskap. Visst finns det författare som tjänar miljoner (Läckberg, Marklund, Mankell...), men som i alla yrken går det många som tjänar lite på en som tjänar mycket.



Mats Söderlund (ordförande i författarförbundet) säger själv, (med ett skratt, men ändå):
"Det bästa tipset för att tjäna pengar, det är att göra något annat."
Det rådet är jag bra på att följa, jag har ingen önskan eller några planer på att sluta mitt intressanta och ekonomiskt givande "day job". :-)

Så är jag författare eller ej?Oberoende av vilken definition man använder så känner jag mig inte bekväm med titeln. Kanske för att mina böcker hittills har sålt i hundratal snarare än tusental. Kanske för att jag inte har fått några litterära pris.Kanske för att jag har skrivit två, inte tio, böcker.

Jag känner mig mer som en person som skriver böcker än som en författare. Så länge som jag tycker om att skriva och som mina läsare gillar det jag skriver, så är jag nöjd och glad. Författare eller inte.

10/17/13

Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about -

 - Be kind.

Detta inlägg finns numera ockå som video.

Detta fina visdomsord tänkte jag på när jag och min man dagen efter en härlig middag och hotellnatt gick för att äta av frukostbuffén. Den var urplockad. Vi valde frukost av det lilla som fanns och tänkte att det nog skulle bli påfyllt snart. En dam rörde sig mellan buffén och köket och fyllde på lite här och där men det mesta saknades ändå. Hon var stressad och såg inte vare sig på oss eller de andra gästerna.

Några av de andra gästerna blev mycket upprörda och klagade högljutt och länge. Damen som arbetade kom till slut och bad om ursäkt. Hon hade andan i halsen och förklarade att det hade blivit väldigt fel just den här morgonen och att hon fick arbeta själv för att någon annan inte hade kunnat komma. Hon fick inte mycket förståelse från de klagande gästerna så hennes ursäkt föll platt till marken utan att accepteras.

Lite senare, när vi skulle checka ut, hörde vi upprörda röster en bit bort. Damen som hade jobbat med frukostbuffén förklarade för hotellets ägare att några gäster vägrade betala fullt pris. Vi hörde inte alla ord men vi hörde att chefen blev arg och att damen blev mer och mer förtvivlad. Till slut brast det för henne och hon ropade:
"Martins pappa har fått stroke, allt är en röra hemma!"
Damen utkämpade en strid som vi andra inte visste något om. Det kändes helt rätt att jag och min man inte hade klagat på henne,vi hade sett från början att något inte stod rätt till.

En bra chef, i mina ögon, hade i det här läget sagt något i still med:

"Åk hem och ta hand om din familj. Vi sköter det här."

Istället sa hon: "Men varför sa du inte till Anders att komma hit och hjälpa till?" 
Sedan lämnade hon den förtvivlade damen och gick för att ta betalt av oss.

Vad sägs om att komplettera uttrycket:



Med:

When you know someone is fighting a battle, offer a helping hand.

Nästa gång kan det vara du som behöver den hjälpande handen.

10/10/13

Jag önskar vi kunde göra idag det vi gjorde igår

Detta sa min yngste son när jag väckte honom dagen efter att vi hade varit på arrangemanget Live and Let Live.

Det kanske inte var så konstigt att han gillade det. Han fick göra en egen mojan, vann ett pris i lotteriet och fick äta chips. Fast det var en måndagkväll.

Jag äter inte chips men tyckte mycket om kvällen ändå.
Just det här med att blanda litteratur, konst och musik gav mersmak. Vi hade också turen att få en mycket blandad publik. Den bestod av kvinnor och män av olika nationalieteter från 7 till 70 år.

Det här med att blanda åldrar är extra roligt att göra här i Sverige eftersom vi är relativt åldersegregerade jämfört med till exempel Nederländerna där det är mycket vanligare att umgås över generationsgränserna.

Jag minns en diskussion jag hade när jag var på en fest på Chalmers. Jag sa att jag inte förstod meningen med åldersgränser efter arton år. Om man nu är myndig och får dricka alkohol på restaurang, varför då bli stoppad på olika klubbar? Varför ha till exempel tjugofemårsgräns?

Personen jag pratade med sa att det väl inte var så konstigt. Det var trots allt stor skillnad på artonåringar och tjugofemåringar.

Visst, må så vara. Men det är väl ingen anledning att sätta hinder för att umgås? Det kanske är just olikheterna som är intressanta? Det kanske är de som gör att samtalen får ett djup och att nya idéer föds?

Just därför var det roligt att ha så många olika deltagare på Live and let Live. Det blev en trevlig kväll där deltagarna hade chansen att inspireras av högläsning, konst, musik och Heike Thiedes "Mystiska djur".



Ovan bild inspirerade Sebastian att skriva en berättelse som vi härmed delar med oss av till er alla:


Jag hoppas att ni alla inspireras av våra olikheter och låter er egna kreativitet flöda!

10/3/13

Är du kreativ?

Vad är en kreativ person för dig?
Kanske en konstnär? En kompositör?

Ofta används uttrycket kreativ om just konstnärer, men uttrycket har utvidgats på senare tid som forskning.se skriver om. De skriver att:
Man skulle kunna säga att kreativitet handlar om en förmåga att se ovanliga samband, att lämna gamla hjulspår och hitta nya lösningar.
Vilket stämmer väldigt bra med vad ingenjörer som jag själv sysslar med, ett yrke som ofta ses som något slags motpol till konstnärer.

Och hur är det med de som ser verkligheten helt annorlunda? De med psykologiska sjukdomssymptom som skapar egna världar? Enligt samma artikel är det också en sorts kreativitet:
En slags kreativitet är att ha så kallat "divergent tänkande" man har ett stort idéflöde, rikt på associationer. Sådana personligheter är ofta framgångsrika i kreativa yrken eller kreativa hobbies, eller är allmänt kreativa (nyfikna och öppna). De här förmågorna har också visat sig finnas i stor utsträckning hos människor som lider av vissa psykiska sjukdomar som bipolär sjukdom eller schizofreni.
Så kanske vi alla är kreativa, om vi bara vågar vidga våra vyer på vad kreativitet är och tro på våra egna "tokiga" idéer!

Passa på att uttrycka din kreativitet på Live and let Live nu på måndag! Konstnären Heike Thiede kommer att visa mystiska bilder som alla som vill kan skriva berättelser om.

Vi som arrangerar Live and let Live ser fram emot att få läsa era tankar och berättelser!

9/26/13

"Tur att jag inte är en Mojan...

...för då hade jag behövt äta upp allt skräpet."

Detta konstaterade min yngste son när han och hans skolklass skulle städa runt skolan, på uppdrag av Håll Sverige Rent.

Mojaner? Ja, Mojaner. Larver som kan ändra form och som städar när vi inte ser det. Detta beskrivs i en barnbok men jag tror att många vuxna också tror att Mojanerna städar upp efter oss.

För hur kan det annars komma sig att så många spottar ut sitt tuggummi och bara låter det ligga på gatan? Tuggummi som fåglar kan få för sig att äta och sedan dö av.
Hur kan det komma sig att många hundägare plockar upp bajset efter sin hund men sedan lägger den fulla bajspåsen i diket?
Hur kan så många slänga plast, glas och metall där det inte alls hör hemma och där det kan skada både människor och andra djur?
Det verkar finnas en tro på att någon annan (kanske Mojaner?) städar upp.

I teorin är lösningen självklar. Om vi alla tar hand om vårt egna skräp så behöver problemet inte ens uppstå. Men även om det är självklart så funkar det inte. Det har ju inte gått så bra hittills, det där med att be var och en ta hand om sitt egna skräp.

Men om vi som är villiga att ta hand om vårt skräp också tar hand om lite av andras skräp kanske vi ändå kan få det rent och tryggt omkring oss?
När vi slänger vårt skräp i en papperskorg och ser att det ligger en plastpåse utanför kanske vi kan slänga den på en gång. Om vi plockar upp våra hundars bajs med en påse trädd över handen kanske vi kan plocka upp en äcklig fimp i samma rörelse.

Kanske räcker det inte att lämna varje plats lika fin som vi fann den. Kanske bör vi satsa på att:
Lämna varje plats finare än den var när vi kom dit.
Det kan vi antingen göra genom att städa upp själva eller genom att skapa fler Mojaner. Det senare kan ni göra i Barnhörnan på arrangemanget Live and let Live 7 oktober där ni också kan träffa författaren och illustratören till den populära barnboken: Mojaner - naturens hemliga städare.

Så ta med vänner och familj till Litteraturhuset så kan vi tillsammans se till att det är ännu finare när vi går därifrån än det är när vi kommer dit!




9/19/13

Det näst värsta svaret du kan få är ett nej

När jag var nitton år tågluffade jag från Sverige till Israel. Ensam. Kan låta konstigt för många, men jag har inget emot självvald ensamhet.

På båten från Brindisi till Cypern träffade jag Dallas, en herre i femtioårsåldern. Vi höll varandra sällskap under båtturen men reste sedan åt olika håll. När vi skildes åt frågade han om han fick en kram och sedan gav han mig ett råd:

"Never be afraid to ask. The worst answer you can get is a no. And if you don't ask, you can never get a yes."

Samma visdomsord sade en kollega många år senare, när vi var på affärslunch i USA. Han sa att han brukade be om att bli flyttad till business class på flyget även om han bara hade biljett till economy class. Han använde samma resonmenang. "Det värsta svaret jag kan få är ett nej, och någon gång kanske de uppgraderar mig bara för att jag frågar."

Jag tror dock inte att det värsta svaret är ett nej. Det är inte rädslan för ett nej som får många att aldrig fråga. Som får många att aldrig skicka ansökan till det där jobbet eller manuset till novelltävlingen. Det är rädslan att få ett nej följt av ett fördömande.



Dallas riskerade inte bara att jag skulle säga nej. Jag hade kunnat ge ett mycket värre svar:
"Nej, det är väl klart att du inte får din gamla snuskhummer!"
Min kollega riskerar inte bara ett nej, han riskerar också ett fördömande:
"Nej, det är väl klart att du inte får, vem tror du att du är? Tycker du att du är bättre än alla andra som bara betalat för economy class?" 
Jag är just  nu i marknadsföringsfasen av Ursus - dit rättvisan inte når. Jag kontaktar press och frågar om de vill skriva om min bok, jag kommer att kontakta bibliotek och affärer och fråga om de vill köpa in och sälja den, jag kommer att kontakta föreningar och fråga om de är intresserade av mina föredrag osv.

Jag har redan fått några av de bästa svaren. De har resulterat i några intervjuer, jag lägger upp dem under Pressröster i den takt de blir publicerade.

Antagligen kommer jag att få några av de näst-värsta svaren också. Nej tack svaren.

Och om jag får de värsta svaren - de fördömande svaren?
Då får jag väl lära mig att strunta i dem.


PS. Dallas fick förstås inget fördömande från mig. Han fick en kram. 

9/15/13

Miljöbeskrivningar, läsa högt och "Show don't Tell"

En LoL:are som  liksom jag jobbar med teknisk utveckling samtidigt som han skriver ställde följande fråga till mig:
Hur har du ändrat/utvecklat din stil och hantverksskicklighet mellan dina två böcker?
Det var inte förrän jag fick frågan som jag började fundera över om mitt skrivande har förändrats och kanske till och med förbättrats mellan mina två böcker. Efter en stunds funderande kom jag fram till följande:

Miljöbeskrivningar

Jag minns när jag träffade Florence Oppenheim (Jenny, Jennys förläggare) första gången. Hon sa att det var  få miljöbeskrivningar i mitt manus.
"Få?" sa jag. "Jag tror inte jag har en enda."

Även i verkliga livet är platser något som lätt går mig förbi. Hur det ser ut på ett ställe, hur jag hittar dit,vad platsen heter... det är inte viktigt för mig och därför glömmer jag. Däremot minns jag musik, människor, enstaka händelser, vackra saker...

Detta avspeglade sig också i de första versionerna av mitt första manus, men när jag skrev Ursus hade jag lärt mig detta och jag såg till att ha med miljöbeskrivningar från början.

Upprepningar

När jag och  mitt förlag jobbade med Jenny, Jenny diskuterade vi texten i detalj. Varje mening, kommatecken och ordval. Till min förvåning visade det sig att jag ofta upprepade vissa ord utan att jag märkte det. På ett annats förlags hemsida läste jag ett tips som jag numera använder och gärna delar med mig av:
Läs din egen text högt för dig själv. Då kommer du att höra vad som låter fel. 

Show, don't tell

Detta är ett standardtips som är bra att ha i huvudet för er som skriver. Det betyder att det är bättre att beskriva en människas karaktär genom att beskriva hur hon agerar, istället för att berätta hur hon är eller känner.

Jämför:

”Helvete Walker, jag sa åt dig att hålla Sussi utanför all det här! Hon får bara inte råka illa ut!”

Walker svarade inte. Han skämdes och var för upprörd för att kunna prata. (TELL)

Med

”Helvete Walker, jag sa åt dig att hålla Sussi utanför all det här! Hon får bara inte råka illa ut!”

Walker svarade inte. Hans käkar var så hårt spända att det inte gick att få ut några ord. (SHOW)

Berätta om ni märker skillnad!

Dessa tre lärdomar gör att jag fortare kommer fram till ett bra manus än förr. Vägen mellan första utkastet och den slutliga boken har helt enkelt blivit lite kortare.

Men huruvida jag har förändrat eller förbättrat min skrivstil på ett sätt som märks även i slutresultatet vet jag inte. Det kanske ni kan berätta för mig genom att läsa både Jenny, Jenny och Ursus - dit rättvisan inte når och berätta vad ni tycker!

Nu finns Ursus inte bara virtuellt utan även på riktigt och förlaget kommer att skicka ett stort antal exemplar till mig i veckan som kommer. Jag hoppas att ni vill köpa den, antingen på bokmässan där jag kommer att vara 29 september eller på arrangemanget Live and Let Live på Litteraturhuset i Göteborg 7 oktober. Eller när vi träffas.

För er som inte är i närheten av Göteborg går det alldeles utmärkt att köpa på nätet!

9/5/13

7 oktober

7 oktober...

7 oktober 3761 f.kr. skapades enligt judisk tradition Adam.
(Sedan tänkte Gud, som vi alla vet, "Äsch, bättre kan jag" och så skapade han Eva.)

7 oktober 1882 grundades förbundet Djurens rätt

7 oktober 1921 övervägde "State officials" i Texas att förbjuda Ku Klux Klans parader

och...

7 oktober 2013 arrangeras 




 för att:

  • Fira att boken Ursus-dit rättvisan inte når, likt Adam 3761 f.kr. nu är redo att möta världen, det vill säga detta är en härlig chans för mig att läsa för er som vill lyssna och erbjuda signerade exemplar för de som vill ha!
  • Tillsammans uppleva underbar konst som visar andra djurs skönhet och rätt att bara vara
  • Låta alla deltagande barn mysa i en barnhörna tillsammans med Mojaner - naturens magiska städare

Till skillnad från Ku Klux Klan bjuder vi med glädje alla att delta på en härlig kväll med litteratur, musik, konst och härligt umgänge.

Mer information kommer. Tills vidare ber jag er att boka just 7 oktober i kalendern för Live and Let Live, ett välkomnande arrangemang på Litteraturens hus i Göteborg!





8/29/13

They will when they leave


Buddy Guy 2008.jpg 

På flyget från Stockholm till Göteborg i onsdags passade jag på att läsa den utmärkta tidningen Time. Det är en tidning som tar upp intressanta ämnen från hela världen, belyser dem från många olika vinklar och ger en personlig åsikt. Välskrivet och helt sensationsfritt.

Den här gången ställdes deras avslutande "10 Questions" till Blues artisten Buddy Guy.

En av frågorna var om det inte störde honom att Eric Clapton och Rolling Stones (som ser Buddy som en stor influens) säljer så mycket mer skivor än han gör. Buddy's svar:

"Here's my thing - every night I pick the guitar for the audience, even if the club don't hold but 10 people who don't know who I am. They will when they leave."

Buddy spelar för att han tycker om att spela. Vem eller hur många som lyssnar spelar ingen roll. Han är trygg i förvissningen att när de väl har hört honom så kommer de att veta vem han är.

En bra livsfilosofi tycker jag.
Gör det du vill och är bra på.
Om folk inte vet eller bryr sig om vem du är kan du se till att de vet det efter att de har träffat dig.

"They will when they leave."

Du kanske är eller känner en trubadur som vill ta chansen att visa vem hen är?  Som vill spela och sjunga några låtar ur Ursus och Jenny, Jenny på det arrangemang som jag och en annan författare planerar i oktober?
Om du är intresserad eller vet någon som kan vara det så är det bara att kontakta mig för mer information!

8/22/13

Ursus är här! Åtminstone virtuellt...

Min andra roman Ursus - dit rättvisan inte når, går nu att beställa!

Det tar dock några veckor innan ni kan ha den i handen, något jag själv längtar efter. Underlaget har nyligen skickats till tryck och boken beräknas vara tillgänglig i mitten av september.

Om ni hellre vill köpa den av mig och få den signerad hoppas jag ni kan komma på Bokmässan i Göteborg söndagen den 29 september. Då kommer jag att stå i Idus monter (A03:55) mellan kl 9 och 12. Jag hoppas att jag träffar några av er då!

Ytterligare ett tillfälle kommer att finnas i oktober, då jag, en duktig konstnär och ytterligare ett par författare kommer att ordna ett trevligt arrangemang någonstans i Göteborg där ni kan se på konst, höra oss läsa ur våra böcker, bläddra i dem, umgås och förstås köpa signerade böcker om ni vill. Jag återkommer när vi har satt datum och lokal.

Så, det har varit en lång resa hit, men snart, mycket snart, kan ni som vill läsa Ursus, dit rättvisan inte når. Jag är mycket nyfiken på vad ni kommer att tycka om den!

8/15/13

Inte jättar men väl jämlikar

"If I have seen further it is by standing on the shoulders of giants."

Detta ödmjuka uttryck tillskrivs ofta Isaac Newton men lär ha myntats ännu tidigare av den franske filosofen Bernard of Chartres.

I vilket fall som helst så tycker jag om frasen, men känner att jag inte står så mycket på jättars axlar som jag bärs fram av välvilliga jämlikar.



På mina föreläsningar om att göra det vi vill istället för det vi bara hinner, så nämner jag att det enklaste sättet att göra mer av det du vill är att byta de tråkiga  och svåra arbetsuppgifterna med någon som tycker att samma uppgifter är roliga och lätta. Att hjälpa varandra med andra ord.

Ibland är det först när livet tar emot som vi förstår hur mycket hjälp det finns att få, hur många som gärna bär fram oss en bit i livet när vi själva har svårt att gå.

Är det för att de är starka och den som ber om hjälp är svag? Nej, faktiskt inte. Som jag skrev om i Behovet att vara behövd, mår vi bra inte bara av att bli hjälpta utan också av att hjälpa.

Det har föreningen: The mission continues tagit fasta på. Många som har varit soldater känner desperation och meningslöshet när de kommer tillbaka till ett "vanligt" liv. När det deltar i The mission continues' olika aktiviteter (till exempel att bygga upp städer efter naturkatastrofer) får de tillbaka känslan av att göra nytta, att vara del av något som är större än de själva.

Jag har kanske inte stått på jättars axlar, men jag och många, många fler, bärs fram av våra jämlikar då och då.

Och i bästa fall får vi också vara med om att bära fram andra.

6/29/13

Hans händer började skälva...

... när han såg att det var ett kuvert med hans namn och adress på, skrivna för hand. Det fanns ingen avsändare. Han öppnade det snabbt med en bordskniv och höll det en bit ifrån sig som om det skulle vara mindre farligt på det viset.
Vi vet vad du gjorde.
Några månader i fängelse är inte tillräckligt.
Vi kommer att se till att du aldrig gör det igen.
Öga för öga tand för tand.
Järnkorset
 Längst ned stod det att han kunde se på baksidan vad som hände med dem som gav sig på Sveriges kvinnor och barn. Naturligtvis visste han att han inte borde titta. Men på samma sätt som han ville hoppa när han stod högt upp, kände han nu en vilja att titta. Han ville, ville inte, titta. Han vände långsamt på pappret.




Så börjar texten som kommer att finnas på baksidan av min bok Ursus. Den text som ska ge potentiella läsare en känsla för vad boken handlar om och förhoppningsvis fånga deras intresse.
På baksidan kommer också följande att stå:

"En organisation som tar lagen i egna händer med förödande konsekvenser.
Några vänner som gör detsamma för att hjälpa de som inte får hjälp någon annanstans.
Ursus - dit rättvisan inte når är en roman där öden och händelser vävs samman medan spänningen obönhörligen stiger samtidigt som det allra viktigaste i livet - vänskap och kärlek - lyser starkt i varje kapitel.

Ursus - dit rättvisan inte når är Annika Rosendahls andra roman. Om hennes roman Jenny, Jenny skrev Amelia:
"Jenny, Jenny är en hyllad debut som alla borde känna till" och "Gripande, med hög igenkänningsfaktor"

För fler recensioner och mer information, titta in på annikaslol.blogspot.com"

Jag hoppas att denna text väcker både er och nya läsares nyfikenhet!

6/20/13

Glad midsommar!

Glad midsommar önskar jag alla mina läsare och lyssnare!
Själv ska jag fira midsommar med släkt och vänner i vackra omgivningar och hoppas att er midsommar, hur ni än väljer att fira den, blir underbar!




Jag får en del frågor om Ursus, när kommer den ut, vad händer? Ni som är intresserade kan ta en titt på Nästa skrivprojekt som jag just har uppdaterat.

6/13/13

Mätbar tid och upplevd tid

För någon vecka sedan satt jag på jobbet för att tidrapportera min frånvaro under den tid vi hade varit på sjukhus med vår son som jag skrev om i inlägget Nothing else matters.
Jag kollade mina anteckningar flera gånger. Kunde det stämma att jag bara hade varit borta några dagar? Det kändes som om jag hade levt i en egen bubbla i flera veckor eller till och med år.

Vi har hittat sätt att mäta tiden och vi delar in den i sekunder, minuter, timmar, dagar och år. Vi har till och med kommit på att vi behöver lägga till en dag var fjärde år för att få det hela att stämma. Däremot har vi nog inte riktigt förstått det här med tid. Hur den påverkar oss, hur vi upplever den.



Tiden går, vare sig vi vill eller inte. Men vi kan påverka hur vi upplever den.
Vi kan göra och uppleva storartade saker på kort tid när vi gör sådant vi verkligen vill göra.
Vi kan själva välja om vi vill leva med lögnen "jag har inte tid" eller leva enligt det lika sanna eller osanna påståendet: "Jag har aldrig haft så mycket tid som nu" som Bodil Jönsson skriver i sin utmärka bok Tio tankar om tid.

Vi mäter tid för att kunna få en vardag som passar ihop med andra människor, så att vi kan träffas en viss tid, gå till skolan eller jobbet samtidigt som våra klasskamrater eller kollegor. Men hur vi upplever tid har inte med linjaritet eller mätbarhet att göra. Hur du upplever tiden och vad du väljer att göra med den är helt upp till dig.

I morgon kommer jag att prata om detta på en lunchföreläsning på Sigma Kudos. Jag ser fram emot att höra deltagarnas egna berättelser och åsikter om det här med tid. Ett begrepp vi är så duktiga på att mäta men har svårt att riktigt förstå...


5/24/13

Nothing else matters

Jag hade tänkt skriva ett helt annat blogginlägg den här veckan. Men sedan kom livet och påminde mig om om det jag redan visste. Att om jag och mina nära och kära inte är friska och glada är allt annat oviktigt. Eller som Metallica sjunger: Nothing else matters.

När mina barn var små var jag orolig att de skulle dö i plötsligt spädbarnsdöd. Jag råkade ibland väcka dem när jag lutade mig nära, nära för att kunna se och höra att de verkligen andades.
När de sedan blev några år gamla, lite större, lite starkare, inbillade jag mig på något fånigt sätt att faran var över. Att det värsta som skulle kunna drabba dem nu var förkylningar och kräksjukor. Nu var de ju stora.

Inte för att jag inte visste. Jag har ju själv skrivit om det i inlägget Liv och Död. Men för varje år som går invaggas jag i någon slags tro att jag och min underbara familj kommer att vara förskonade från hemska sjukdomar.

Den här veckan blev jag brutalt ryckt ur den lugnande vaggan när min äldste son åkte med ambulans till sjukhuset med underliga symptom. De senaste dagarna har varit en känslomässig bergochdalbana som, tack och lov, slutade med en lyckad inbromsning. Åkomman må vara obehaglig men är ofarlig och kommer troligen att helt enkelt växa bort.

Jag blev påmind om att det enda som är riktigt viktigt, det är att jag och mina närmaste har hälsan och mår bra.

Nothing else matters.

5/3/13

Ursus blir bok på Idus!

Ni som har följt "nästa skrivprojekt" vet att vägen har varit lång, men nu sitter jag här med ett påskrivet avtal i ena handen och ett glas champagne i den andra. Dags att fira!




Jag ser fram emot att arbeta med förlaget tills mitt manus blir en så bra bok som möjligt. Sedan kan jag äntligen erbjuda er en möjlighet att läsa den berättelse som jag arbetat med så länge!

För ett par veckor sedan blev jag intervjuad av några gymnasieelever om hur det är att vara "kreatör". De frågade om det var svårt att skriva.

Nej, sa jag. Det är inte svårt. Att få in berättelser i huvudet och skriva ner dem är lätt. Att hitta förlag och därefter få läsare att hitta det vi ger ut är desto svårare.

Men nu när jag sitter här med ett avtal och läser titeln på det här inlägget känns det som om det kanske var det här som var meningen.

Ursus blir bok på Idus.
Ursus och Idus.

Något som låter så bra ihop kan ju inte bli annat än jättebra eller hur?

Som grädde på moset har jag fått ett nytt spännande projekt att leda på jobbet så för mig är det just nu lätt att sjunga med i den här gamla låten av Timbuk3: The future's so bright I gotta wear shades









5/2/13

Är det manligt att äta kött?

Jag fick mitt första jobb i Nederländerna. Eftersom jag ännu inte hade någon lägenhet där, bodde jag hos en kollega medan jag letade eget boende.
Han var vegetarian och arbetskamraterna drev ofta med honom och sa att han var så smal och blek för att han inte åt kött.

Nu vet vi allihop att vårt myckna köttätande är dåligt både för oss själva och miljön vi lever i.

Det var inte så länge sedan som vi pratade om söndagsstek. Nu äter många kött dagligen och tycker inte att de blir mätta om det inte får en stor köttbit till lunch.*

Det finns många exempel på vad den här överkonsumtionen av kött leder till:

Dagens amerikaner har enligt uppgift ett par kilo (!) osmält kött i tarmarna när de dör - kroppen hinner inte ta hand om och bryta ned den stora mängden kött så det blir helt enkelt liggande i tarmarna.

Köttindustrin står för mer utsläpp av växthusgaser än hela transportsektorn.

Den industrialiserade djurhållningen är oetisk och trubbar av de som jobbar med djuren som filmen Världens älskade kött beskriver på ett bra sätt.**

Men jag tänker inte dra upp fler exempel. För mig räcker det som Anders Haglund sa på seminariet Optimal hälsa (kolla gärna in denna video från seminariet även om det inte inkluderar just nedan citat):
När vi växer och utvecklas som mest, det vill säga under vårt första levnadsår, så är den bästa mat vi kan äta  bröstmjölk. Bröstmjölk innehåller 1-2% protein. Varför skulle vi någonsin behöva äta mer protein än så?
Låt dig inte luras att tro att du behöver äta mycket kött för att bli "stor och stark". För handen på hjärtat - hur många av er skulle klara av att brotta ner en växtätande gorilla?



* Svensken äter i snitt 85 kilo kött per person och år - 25 kilo mer än för 30 år sedan.

** Om ni vill äta kött, se till att veta var det kommer ifrån och hur djuren hade det medan de levde och hur de hanterades när de dödades. Dina val gör skillnad!

4/18/13

Konsten att koka en groda

Hur kokar man en groda?
Man kan inte stoppa den i kokande vatten - då hoppar den ut direkt. Tricket är att stoppa i den i kallt vatten och sedan långsamt öka värmen.
Photo by Frank Winkler


Ni förstår säkert att jag inte förordar att någon ska koka grodor. Men jag tycker att det är en bra metafor för vad som händer när vi låter små saker passera, för att sedan bli förvånade när vattnet har blivit skållhett.

Det är lätt att reagera och förfasa sig när det kokar för fullt. När nynazister marcherar på gatan, när män med lasersikte skjuter prick på människor som ser annorlunda ut än de själva, när moskéer bränns ned.

Men reagerar vi tillräckligt snabbt när vattnet bara värms upp lite grann? När kommentarerna är oskyldiga och kanske lite komiska?
"Judar är duktiga på att placera pengar."
"Araber kan det här med att köpslå."
Eller som jag har sett på ett par dekaler nyligen (antagligen som reaktion på Uppdrag Gransknings reportage om Åkeribranchen): "Föraren av det här fordonet betalar skatt i Sverige!"

Inget allvarligt. Men vattnet blir lite, lite varmare. Så lite att vi inte tänker på det. Så lite att vi börjar tycka att nästa nivå av kommentarer är okej.

"Vi behöver ställa krav på att invandrarna lär sig svenska." 
"Det är inte de som är blonda och blåögda som gömmer de papperslösa"
"Massinvandringen hotar vår välfärd."  

Några grader till. Tillräckligt för att det ska kännas obehagligt, men inte tillräckligt för att reagera. Plötsligt blir det okej att säga saker som:
"Hur mycket invandring tål Sverige?"
"Du, innan du går på tunnelbanetåget vill jag se ditt leg."
"Invandrare som begår våldsbrott ska tamejfan utvisas!" 
 Plötsligt sjuder vattnet. Grodan mår dåligt och vi som ser dess ångest gör det också.

När det börjar koka reagerar vi ofta. Grodan försöker hoppa ut, vi kanske är tillräckligt många för att ta bort kastrullen från plattan, tillräckligt många för att undvika en katastrof.

Men vi behöver inte vänta så länge. Vi kan alla se till att temperaturen inte vrids upp överhuvudtaget.

Vi kan tänka efter ordentligt, tänka på vad vi säger, hur vi uttrycker oss.

Vi kan lyssna på andra och lära oss när vi behöver säga ifrån och inte bara rycka på axlarna.

Tillsammans kan vi se till att varje individ får leva i en skön och behaglig temperatur, tillsammans med andra glada grodor.






4/11/13

Hund i snor

Jag var nyligen i Danmark och blev glad när jag såg hur väl integrerade hundar är i vårt grannland.
Här i Sverige blir hundar och hundägare isolerade. Vi får hålla oss på Brukshundklubbens gräsytor, i utställningsringar och på agilitytävlingar, men gud förbjude att vi tar med våra hundar när vi gör andra aktiviteter, till exempel går på Liseberg eller hälsar på vänner som inte har hund.

På Legoland gick många familjer tillsammans med sin hund. När vi besökte Seaworld i Florida för ett par år sedan såg vi att de erbjöd hundpassning under tiden som man besökte parken. I många länder ses hunden som en naturlig del av familjen och samhället, inte någon farlig/smutsig/allergiframkallande hobby som man får ägna sig åt vid sidan av övriga livet.

Innan vi åkte till Danmark besökte vi Rörtången (en badplats vid havet på västkusten). En blå skylt förkunnade att hundar inte var tillåtna på badplatsen.

Jag förstår att ingen vill ha hundbajs på en badplats. Jag förstår också att vissa tycker att det är otrevligt med lösspringande hundar som springer fram till dem. Men det finns också människor som skräpar ner något alldeles bedrövligt och som beter sig otrevligt mot andra. Ska vi lösa det genom att förbjuda människor på badplatserna?

Jag  föredrar skylten som stod vid den underbara sandstranden som vi besökte i Danmark.



Förutom att det låter äckelroligt för en svensk så tycker jag det är så mycket bättre att beskriva vad man vill ha istället för att hålla på med kollektiva bestraffningar och förbud.

När jag bodde i Nederländerna gick jag ofta med mina hundar i Kijkduin (en sandstrand i närheten av Den Haag).  Skyltar beskrev att hundar skulle vara kopplade under badsäsong. Till min förvåning var det bara jag som följde regeln. Så gott som alla andra hundar sprang omkring lösa. I "Happy corner of Europe", som en amerikan kallade Nederländerna, ses regler på sin höjd som förslag.

Så hellre hund i snor än helt och hållet förbjudna och - framför allt - hellre sunt förnuft än blint följande av regler.

Vov, vov

3/27/13

Bra lösningar behöver inte kosta mer!

För många år sedan satt jag på jobbet när det kom in ett par män från en firma och bytte ljusrören i taket.
"Det ljusröret är inte trasigt", meddelade jag, när jag såg att de plockade ner även ett fungerande ljusrör.

"Det spelar ingen roll, det är billigare att byta ut alla ljusrör på en gång än att vi kommer hit varje gång det går sönder ett ljusrör."

Jag förstod den ekonomiska kalkylen, men det kändes helt fel att ljusrör som fungerade skulle slängas för att det var så dyrt att låta firman byta ut dem. Detta är bara ett exempel på hur storskalighet kan få knasiga konsekvenser.

Därför blir jag glad när jag hör om motsatsen. När olika problem löses på ett bra och roligt sätt utan att det för den skull blir dyrare. Ett sådant exempel hörde jag om på radion för någon vecka sedan:

Det var på våren 2012 som det stod klart för Bostadsbolagets kvartersvärd Christer Jacobsson att flera av trappuppgångarna i hans område var så nötta och solkiga att något måste göras. 
-Av en händelse pratade jag med Fanny Nylund som var nyinflyttad i en av uppgångarna på Landalabergen, säger Christer Jacobsson. 

Det samtalet ledde till att renoveringen av trappuppgångarna gjordes tillsammans med konstelever och hyresgäster. Resultatet blev betydligt trevligare än en standardrenovering men den extra kostnaden var obetydlig. Mer info hittar du här.

Foto: Malin Pethrus

Jag är övertygad om att de boende uppskattar byggnaden mer och att fler kommer att göra det de kan för att det ska förbli fint och "oklottrat".

Har du exempel på absurda konsekvenser av storskaliga ekonomiska beslut?
Har du exempel på när bra lösningar har hittats inom de ekonomiska ramarna?

Skriv gärna en kommentar!

3/21/13

Två fel gör inte ett rätt

Tänk er Anders, en kille som äter vegetariskt och sopsorterar för djurens och miljöns skull. Han bor och arbetar så att han behöver en bil att lita på som tar sig fram i många olika sorters terräng. En morgon när han går till parkeringsplatsen för att köra iväg i sin nyss avbetalade SUV ser han att däcken är sönderskurna av personer som kallar honom miljöbov.
Vi kan också tänka oss Greta, en dam i åttioårsåldern som fick en pälskappa av sin man för flera decennier sedan, när livet och samhället var annorlunda. En eftermiddag när hon är ute och går springer det fram några tjejer som sprayar med målarfärg på hennes kappa och ropar "Djurplågare!" åt henne när de springer iväg.

Visst kan vi alla tycka att andra gör fel ibland. Men två fel gör inte ett rätt.

Själv tror jag inte på elitism, att döma andra. Att säga att "jag har rätt och du har fel och därför får jag straffa dig".



Förutom att jag anser att det är oförsvarligt att bete sig illa mot andra så tror jag också att det är kontraproduktivt. Att fördöma skapar bara mer motstånd. Jag är till exempel övertygad om att världen mår bättre om många äter vegetariskt då och då än om några få äter veganskt hela tiden (samtidigt som de fördömer de som inte gör det).

Det finns naturligtvis djurrättsorganisationer som inte gör dessa felsteg, som förstår att det inte bara är vad  de gör utan också hur de gör det som gör skillnad.
Som Forska utan Djurförsök som jobbar med att få mer vetenskaplig forskning till gagn för oss alla.
Som Animals for Asia som samarbetar med myndigheter och allmänhet istället för att peka finger och skälla. Som Svenska Rovdjursföreningen som vinnlägger sig om att hålla en sansad och respektfull ton även om deras debattmotståndare inte alltid gör detsamma.

Så jag väljer att stödja de djurrättsorganisationer som respekterar alla djur - inklusive djuret människan.

3/7/13

Det finns ingen dålig litteratur!

Med det uttalandet avslutade jag min presentation på Montessoriskolan i Onsala. Jag var där för att prata med eleverna om processen från idé till bok, något de förhoppningsvis har nytta av när de deltar i projektet Ung Berättare.

Men visst finns det många som inte håller med. Det finns hela yrkesgrupper som har som jobb att recensera, bedöma och rangordna olika former av kultur såsom konst, film, musik och litteratur. Självklart är det många i dessa skrån som tycker att det finns bra respektive dålig litteratur.

Det tycker inte jag. Jag tycker att det är intellektuellt snobberi att hävda att till exempel Camilla Läckbergs böcker är dålig litteratur men August Strindbergs bra. När man säger det sätter man sig till doms både över Camilla Läckbergs alster och hennes läsares smak. Och vem kan säga vad som är bra eller dåligt? Smaken är tack och lov som baken. Varken bra eller dålig, bara delad.

Rosa Rumpa av Camilla Hägg



Jag funderade på det här när jag skickade Jenny, Jenny till olika förlag och när den blev utgiven och därmed lovligt byte för recensenter. Skulle jag bli ledsen om jag fick negativ kritik? Om min berättelse skulle bedömas som "dålig"? Jag kom fram till att så länge som jag själv är nöjd med det jag skriver så kan jag strunta i eventuella dåliga recensioner.

Så, som jag sa till eleverna, det går att försäkra sig om att en berättelse bli bra. Det är bara att jobba med den tills man själv är nöjd - då finns det åtminstone en person som gillar berättelsen!

Och varför inte dra det resonemanget ett varv till?

Om du lever ditt liv på ett sätt som gör dig själv stolt så är du bra. Oberoende av vad andra tycker och tänker.

Det finns ingen dålig litteratur eller dåliga människor - men det finns tack och lov massor av olika!

2/28/13

Vad ska du köpa när du får löning?

Detta frågade en programledare på en radiostation.  Många ringde in och berättade vad de skulle köpa så fort lönen hade landat på deras konton.

När jag hörde detta ruskade jag på huvudet för mig själv.

Det förvånar mig att så många vuxna inte har kontroll på sin ekonomi. Att så många har kvar så mycket månad i slutet av pengarna. Att så många skjuter upp och förvärrar sina ekonomiska problem genom att köpa på avbetalning och ta lån. Vuxna människor.

Enligt en artikel i GP ligger svenskarna på 8:e plats bland de mest skuldsatta i världen. (Detta är alltså inte statsskulden utan individer som är skuldsatta!) Mycket har hänt sedan Spara och Slösa fanns med i Sparbankens (numera Swedbanks) tidning Lyckoslanten.




Vi bombarderas dagligen med budskap om hur lyckliga vi kan bli om vi köper det ena eller det andra. Att vi bör unna oss saker som vi inte ens behöver.
"Because we're worth it." 
Det kan vara bra att tänka på vad det innebär. Jag rekommenderar Charlie Söderbergs krönika: Överväg att du är anställd av ett vitrinskåp

Samt Warren Buffets underbara citat:
"If you buy things you do not need, soon you will have to sell things you need"
Eller varför inte tänka på det gamla ordspråket:
"Man måste rätta munnen efter matsäcken"

Vi lever i en värld av överflöd, så numera är den svåra frågan inte "Vad ska du köpa när du får löning?" utan snarare:
Vad har du bestämt dig för att inte lägga pengar på?

2/21/13

Inget dåligt samvete här inte

I veckan hörde jag på nyheterna att "var sjätte kommunpolitiker hoppar av sitt uppdrag i förtid". En av kvinnorna som intervjuades sa att familjen alltid borde vara prio ett, men när hon hade ett uppdrag så kunde den inte längre vara det.

Det påminner mig om något en kollega sa till mig när jag just hade fött min förste son:
"Välkommen till världen av kontinuerligt dåligt samvete. När man har barn känner man sig alltid otillräcklig både som förälder och som kollega."

Jag bestämde mig där och då för att inte gå med på det.

Ni som har lyssnat på min föreläsning: Gör det du vill, inte det du hinner, vet att det inte räcker att bestämma vad du ska göra och när. Det är minst lika viktigt att bestämma sig för vad du inte ska göra.

Jag har en vän som har bestämt sig för att inte hålla sig ajour med vad som händer i världen. Hon hoppar över det här med nyheter och lägger den tiden på andra saker. Jag och min man bestämde oss för länge sedan att vi inte skulle investera tid och pengar i en sommarstuga. Vi visste att det inte skulle vara värt det för oss.

Men visst finns det veckor när det inte går att få ihop ens det viktiga och roliga. Sådana gånger underlättar det att redan i förväg veta vad som har högst prio i ditt liv.

Jag vet att familjen har prio ett i mitt liv - oberoende av vilket uppdrag jag har i övrigt. Då är det lätt att ha gott samvete även när jag gör avkall på annat.


2/14/13

Amputation eller fluglarver?

När jag hör ordet kallbrand tänker jag på TV serien Raskens. Jag tyckte det var hemskt när han fick kallbrand och de pratade om amputation.
Människor med kallbrand amputeras även idag, trots att det finns andra behandlingsformer.

En alternativ metod är "Maggot therapy" eller biologisk terapi. Den går ut på att använda sig av flugors benägenhet att äta upp död vävnad. Det vill säga, om man lägger speciella fluglarver på området med kallbrand och sätter på bandage, kommer de snart att äta upp den döda vävnaden men lämna den friska orörd. Kallbranden stoppas. Detta har varit känt sedan mycket länge.

Maggots


Äckligt? Ja visst, men den drabbade får behålla sina ben (eller var man nu har kallbranden).

För ett par månader sedan lyssnade jag på vetenskapsradion. De pratade om en lyckad - äckelvarning -  bajstransplantation.

Jag satt i bilen och lyssnade och kände "Usch, usch, usch!" samtidigt som jag tänkte:

"Vad fantastiskt, så enkelt! Ta bajs från en människa med friska tarmar och bota en människa med sjuka tarmar!

Ni som inte är så lättäcklade kan läsa om ett exempel här: en dams tarmflora slogs ut efter en antibiotika kur. Hon gick ner 27 kilo på 8 månader och fick sitta i rullstol eftersom hon inte hade någon ork. Antibiotika kurer sattes in. Så fort de tog slut kom problemen tillbaka.
Till slut sprutade man in bajs från den friska maken in i hennes tarm. Dagen efter var hon frisk.

Så enkelt.

Kanske är det lättare för oss att tro på mediciner som är framtagna på kemisk väg, att tro mer på operationer utförda av läkare i vita rockar än på gammal känd kunskap, kunskap som kanske kommer från andra än akademiker.

Men varför gå över ån efter vatten?  Varför krångla till det när enkla, naturliga lösningar finns?

Så vad skulle du välja? Amputation eller fluglarver?

2/5/13

Dags för plan C...

Efter lång väntan och många påminnelser från mig har jag nu fått besked från TreBöcker - de kommer inte att ge ut Ursus.
Ledsamt förstås, speciellt med tanke på hur länge jag väntat på svar, men jag känner mig ändå glad att jag har fått besked. Allt är bättre än att gå och vänta.



Vänteläget för detta manus har varit mycket långt, som ni som följer "Nästa skrivprojekt" vet. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag borde ha skickat till flera förlag på en gång istället för att starta om processen varje halvår... (Vanligen brukar förlag säga att de ger besked inom 3 månader - av olika skäl har det tagit längre tid för de två förlag jag har varit i kontakt med att komma till beslut.)

Det positiva som jag kan ta med mig från väntetiden på Tre Böcker är de ord som förläggaren skickade med mig:
Jag tycker att det är en fascinerande berättelse. Mitt råd är att du kontaktar ett annat, större förlag som har möjlighet att marknadsföra den. Det är mycket svårt att ge ut romaner idag.
Hon sa också att de äldre lektörerna (jo, hon sa faktiskt så, skojigt med fackuttryck) tyckte mycket om manuset och att de inte ville lägga det ifrån sig. De yngre lektörerna kände dock att det var för mycket, lite splittrat. (Ursus är ett mer komplext manus är Jenny, Jenny med flera trådar som kommer ihop i slutet - jag gillar sådana upplägg men förstår att det kräver en del av läsaren.)

Nåväl, det är bara att vippa upp igen, dags för plan C.

Plan C innebär att jag kontaktar ett förlag som en vän tipsade om (jag skickade just manuset till dem) och jag överväger att skicka till ett par förlag till inom några veckor om jag inte har hört något. Och om inte det går vägen finns en plan D också...