5/31/12

Är du ensam om din hemlighet?

Det tror vi oftast. Att ingen annan har gjort det som vi håller hemligt, att ingen annan tänker på just det där konstiga sättet som vi gör eller att ingen annan är sådär fånig. En hemlighet är ofta något som känns skamligt. Som det Jenny gjorde i Kortedala eller det som hände Susanna i Frankrike.

Samtidigt känner många lättnad efter att ha berättat om sin hemlighet. Kanske för att vi då inser att vi inte är ensamma om våra tankar och beteenden, kanske för att vi märker att den som hör vår hemlighet inte tycker att den är så hemsk som vi har låtit den bli i våra tankar.

Det är nog det som har gjort postsecret till en sådan succé. Grundaren anade inte att hans idé skulle få ett sådant enormt gensvar. Början var det här:




Otroligt många skickade in sina hemligheter anonymt. Idag är bloggen, där veckans inskickade hemligheter läggs upp varje söndag, enligt egen utsago "the largest advertisement-free blog in the world", med mer än 500 miljoner besökare!

Lyssna gärna på TED föreläsningen om det här fenomenet. 
Finns din hemlighet med? Jag känner igen mig i den sista, den med telefonluren. Jag gör det inte proaktivt, men vet att jag inte skulle kunna radera ett sådant meddelande. Jag har till och med sådana namn kvar i min adressbok även om jag aldrig mer kan ringa dem. Ingen aning om vad jag pratar om? Kolla in TED föreläsningen!





5/25/12

Är det snällt att vara snäll?

 Det här inlägget finns nu också som en knapp 3 min lång video.
All dogs need exercise, discipline and affection, but a lot of people only give them affection, affection and affection.


Det sa en av mina förebilder, Cesar Millan, när jag såg honom live i Scandinavium igår.


Det stämmer i mänskliga relationer också.

Som när jag var med mina barn i Mimers hus i Kungälv. Några andra fick glass av sina föräldrar och mina söner frågade om de också kunde få. Jag sa nej, det är ju bara en vanlig måndag (i vår familj är reglerna, eller som Cesar skulle ha sagt, our discipline, att sötsaker hör till helger och speciella tillfällen). Mina pojkar sa indignerat: "Men de barnen får ju glass!"


Ja, sa jag. De får glass, men ni får goda vanor.
Mina barn tyckte inte jag var ett dugg snäll just då.

Det finns föräldrar som vill vara snälla mot sina barn och ger dem allt de önskar. Det finns hussar och mattar som vill vara snälla mot sina hundar och låter dem göra vad som faller dem in. Det finns flick/pojkvänner som vill vara snälla och servar sina partners hela tiden och sedan undrar varför ingen visar tacksamhet.

Jag håller med Cesar. Det räcker inte med affection, affection, affection.  Det krävs mer. Det kan till och med vara så att det här med att vara snäll inte alls är snällt, det kanske bara är enklast just då.

Ibland får man ge sina kära det de behöver snarare än det de vill ha. Även om det hade varit lättare att bara ge dem det de ber om.

När du gör det, är du verkligt snäll.


5/9/12

Stora hakor

Detta inlägg finns numera också som en annikaslolTBT-video.

Jag läste just i den utmärkta tidskriften TIME att "chinplants", eller kirurgi för att göra hakan tydligare, har ökat mer än bröstförstoring, fettsugning och botox tillsammans från 2010 till 2011.Väldigt många av de som vill göra om hakan är män, så plastkirurgin har hittat en ny och växande marknad.
Än sen då? Alla företag satsar ju på att hitta nya marknader det är väl inget fel i det?
Visst är det bra att företag tjänar pengar. Företag som tjänar pengar ger lön till sina anställda och de kan i sin tur betala skatt. Skatt som går till sådant vi alla behöver förr eller senare i våra liv, som skolor, vård och vägar.

Det jag undrar över är om det verkligen är bra även när sättet företagen tjänar pengar på innebär att vi mår dåligt?
Vadå? De som köper sig större bröst eller hakor gör det ju just för att bli snyggare och må bättre?
Jovisst. Men det ska mycket till för att någon ska vilja genomgå en operation och dessutom betala dyrt för den. Så för att man ska vilja utnyttja dessa produkter behöver man tycka riktigt illa om sin kropp först. Så ju fler som är missnöjda med sina lår, bröst, hakor, vadmuskler och så vidare, desto fler potentiella kunder för plastikkirurgerna.

Inte undra på att mycket av reklamen går ut på att få dig att ogilla din kropp. Många, många miljoner läggs varje år på att göra oss missnöjda med oss själva. Det är inte lätt att värja sig. Men om du ändå vill försöka, kan du tänka på följande:

Skönhet ligger i betraktarens öga. Om du ändrar på något hos dig kanske du tar bort det där som många tycker är så fint med just dig.
Att vara missnöjd med en frisk kropp är ett lyxproblem. Om du av någon anledning behöver kämpa dagligen för din överlevnad är utseendet på din käklinje inte speciellt relevant.
Låt dig inspireras av Pinks Fuckin' Perfect och Augileras Beautiful och av Adbusters som jag har lånat nedan bilder från:




Eller varför inte följande:


In a society where profit is made from people feeling bad about themselves, it is a rebellious act to like yourself.

Let´s be rebels!







5/3/12

Jenny och jag

Många frågar om Jenny, Jenny är självbiografisk, om det som händer Jenny i boken har hänt mig på riktigt. Svaret är Nej.
Jenny, Jenny är en roman, inte en självbiografi, och både personer och händelser är påhittade. Men var går egentligen gränsen?

Om vi tar följande utdrag ur Jenny, Jenny:

Efter ytterligare några kilometers körning började motorcykeln
att rycka – den svarade inte på gasen som den skulle.
Vad är det nu då? tänkte Jenny medan motorcykeln gick långsammare
och långsammare. Ungefär samtidigt som hon insåg
vad som var fel såg hon att den lilla nålen på bensinmätaren stod
på rött. ”Jävla klant” svor hon högt åt sig själv så att det kom ett
litet moln av imma på visiret. Istället för att stanna motorcykeln
böjde hon sig ner för att vrida på bensinkranen så att reservtankens
bensin skulle rinna till. Den satt trögt som vanligt.
Plötsligt märkte hon att marken som rusade fram under henne
inte längre var grus. Det var gräs, det var …
Innan hon förstod vad som hade hänt, hörde hon det underliga
ljudet av metall mot grus och hon kände hur hon flög av
motorcykeln när hon körde av vägen.

Jag har gjort samma sak. Öppnat reservkranen på min Honda medan jag körde och bensinkranen var alltid trög på den. Till skillnad från Jenny körde jag inte omkull, men jag var nära att göra det och kom ihåg känslan när jag skrev det här stycket.

Så boken är inte baserad på verkliga händelser som det heter ibland, men visst finns det saker i den som jag har tagit från mitt egna liv.
Är jag lik Jenny då? Ja, de av er som känner mig eller har träffat mig på något av mina arrangemang får bedöma själva...